Förberedande av god pedagogisk miljö

”Det är svårt att visa rutten attityd på lektionen mot den lärare som på rasten innan lagt handen på ens axel och frågat om ens lillasyster frisknat till från influensan. Det kallas förebyggande ['förberedande' skall det förstås vara -Janne] av god pedagogisk miljö om du frågar mig. Men då måste man känna till att lillasyster varit sjuk, och då måste man ha pratat med gossen innan och det på ett sätt som öppnat för honom att vara en smula personlig. Sån’t händer aldrig den som begränsar kommunikationen med eleverna till order om att hålla tyst eller frågor om huruvida läxorna är gjorda. Den läraren bygger inga goda relationer med eleverna och står därför utan det bästa verktyg som finns för att kunna utstråla äkta ledarskap. Man får istället famla sig fram med sanktioner, hot och höjd röst.” – Fin Akademisk Tradition

Förberedande av god pedagogisk miljö. Smaka på orden. Ovanstående citat tillhör signaturen ”God Akademisk Tradition” och är plockat från en kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens”.

En av flumpedagogikens (och egentligen hela skolvärldens) stora utmaningar är att beskriva sin verksamhet så att andra förstås den. De flesta av oss som är aktiva i diskussionerna här, fösöker oavbrutet beskriva vår verklighet – med olika resultat. Själv satt jag och fikade med en gammal kurskamrat i eftermiddags och vi konstaterade båda att just oförmågan att på djupet få folk att förstå vad det är vi egentligen gör på jobbet är ett av de största hindren då det gäller att skapa förståelse för vår situation.

Ekonomer tillåts uttala sig i media som om de inte bara förstår verksamheten, utan därtill kan hjälpa oss bli bättre på det vi gör. Folk som gått nio år i grundskolan ser det som en utbildning i skolkunskap och både uttalar sig och tycker därefter. Och vår högste chef, skolminister Jan Björklund, ser sina kunskaper från sin tidigare karriär som yrkesmilitär som fullt tillräckliga för sin position. Jag vet att jag raljerar nu, men jag hoppas det må vara förlåtet. Skall försöka hålla det till en engångshändelse.

Problemet jag försöker illustrera är den närmast obefintliga förståelsen för vad vår branch egentligen handlar om. Och att jag tror att formaliseringen av de olika moment vi genomför i vårt yrke kan bidra till en lite större förståelse.

När så ”Fin Akademisk Tradition” bjuder på terminologin, definitionen och ett första exempel, ja, då är det bara att hänga på. Därför efterlyser jag nu fler exempel på det flumpedagogiska momentet ”förebyggande av god pedagogisk miljö”.

Och som vanligt kan ni antingen skriva ert exempel i form av en kommentar här nedanför, eller så länkar ni till er egen blogg, ifall ni hellre skriver där…

Omröstning!

Signaturen ”Fin Akademisk Tradition” skriver i ett lång och läsvärd kommentar till inlägget ”Lärarens ansvar och kompetens” om problemet med att skolans brister ofta förnekas eller åtminstone tonas ner rejält när man ifrågasätts utifrån.

Han skriver också om dåliga lärare som får hållas, trots att de snarare motverkar än bidrar till skolans och undervisningens kvalitet, och menar att detta till stor del beror på traditionen att varje lärare tillåts utveckla sin unika ”lärarstil”. Skolan blir heterogen till det spretigas gräns och det blir helt enkelt lite ”hur som helst”. Ifrågasättanden av enskilda lärares metoder blir till ifrågasättanden av lärarna själva, eftersom det inte finns några definierade ramar att hålla sig inom. Dessutom gäller samma sak här, som i frågan om utomståendes kritik mot skolan – de ”dåliga” lärarna hålls om ryggen. Kanske för att upprätthålla fasaden utåt, kanske för att man är rädd att själv bli ifrågasatt – men främst för att, som det skrivs i kommentaren, professionaliteten ersätts av godtycklighet. Möjligheten till kritik elimineras av rätten att göra ”lite som man vill”.

Jag tror att det här sätter fingret på ett av skolans problem. Men hur stort problem är det? Rösta och bli en del av statistiken! Men glöm inte att det går att diskutera frågan också!

Hur många timmar går det på en arbetsvecka?

Egentigen gör sig frågan bättre hos de av er som faktiskt har ferieanställning – själv har jag en vanlig semesteranställning. Det handlar alltså om förslaget från SKL att införa 40-timmarsvecka (semesteranställning) för lärare.

Jag hade gärna haft ferieanställning. Inte minst för de extra timmarna varje vecka jag då skulle kunna lägga på den planering som i nuläget sällan hinns med, eller som det naggas på när den för stora barngruppen kräver min närvaro även under de timmar jag egentligen skulle ha haft min enskilda tid. Och under lovmånaderna, då förskolan i alla fall går på tomgång, skulle jag slippa sitta av just den tid som jag hade behövt under terminerna på ett sommardagis, på en bänk i skuggan, med en kopp kaffe, medan fem för mig okända barn, ihopskramlade från lika många förskolor, leker i sandlådan tillsammans. (I och för sig är det lättförtjänta pengar, men det är, för att använda en aktuell term, resursslöseri. Tänk om den här tiden kunnat användas till fortbildning istället!)

Å andra sidan har jag förstås mina 40 timmar/vecka. Punkt slut. Inga ofrivilliga kvällspass vid köksbordet med planering eller uppföljning medan resten av familjen umgås i vardagsrummet. Inga syrliga kommentarer från folk som inte förstår vad jag jobbar med om alla långa och många ledigheter jag avnjuter hela tiden. Jag har ett jobb med arbetstider som alla andra.

Men pedagogiskt sett ser jag få fördelar med 40-timmarsveckorna. Jag tror att de skulle kräva ännu mer ”engagemang” i form av obetald övertid. Något som i DN förvisso beskrivs som en dygd och det som skiljer en bra lärare från en dålig, men som trots allt, i verkligheten, skapar en utbränd lärarkår och ett än mer oattraktivt yrkesval.

Men det här säger jag från mitt förskoleperspektiv, där jag längtansfullt ser upp till skolan och dess lärare, vars ferieanställningar är mer anpassade till den pedagogiska verksamhetens art än min semesteranställning.

Jag vill veta vad ni lärare säger. Ni som har ferieanställning. Hur går era tankar kring det här? Skriv en kommentar eller länka till ert egna blogginlägg!

(Christer har som vanligt redan gjort det….)

Resurser rakt på sak

Jag har haft lite höstlov och när jag kommer tillbaka ser jag att diskussionerna har kretsat mycket kring frågan om resurser. Det där vi skriker om så fort vi känner på oss att kritik är på väg.

Kristoffer kastar ut den intressanta och utmanande frågan om vi egentligen vet vilka resurser och vilken kompetens vi faktiskt behöver, och Morrica instämmer i frågan när hon efterlyser att vi slutar mumla ur skägget och istället ”skärper till vår kommunikation”; vad behöver vi, varför, och vilka blir konsekvenserna om vi inte får det vi behöver?

Jag tror att vi vet både vad vi behöver och varför i de specifika resursfrågor som rör sig i och kring klassrummet. Jag tror också att vi känner till vilka konsekvenserna kommer att bli, eller har möjlighet att skapa en mycket sannolik prognos över dessa, ifall vi inte kan få de där specifika resurserna vi behöver. Men… Har vi den trygghet det krävs för att beskriva konsekvenserna och verkligen mena det?

I professionalitetens namn borde vi det, liksom i empirismens. Vi uttalar oss i egenskap av praktiker, med relevanta erfarenheter och specifikt kunnande som vida överstiger de flesta andras. Ändå tvekar vi.

Varför?

Är det prestationsrelaterat? Att vi vill vara så duktiga att vi inte vågar utsätta oss för möjligheten att vi kanske har fel, trots allt? Eller känns det som att ljuga, när vi vet att det handlar om en sannolik och kvalificerad gissning? Är det en fråga om makt? Eller något helt annat?

Jag vet faktiskt inte. Men jag känner igen mig i Morricas tal om att mumla ur skägget. Jag vet för det mesta vad jag behöver och varför. Men jag svajar och blir otydlig och så står jag där med skägget i brevlådan. Igen. Både inför min chef och i den stora debatten.

Så varför blir det så? Varför är det så svårt att vara tydlig när det handlar om resurser?

Lärarens ansvar och kompetens

En trend – om man kan kalla den det – har upstått bland några av de skolbloggar jag följer. Den lägger fokus på lärarens ansvar för elevernas resultat framför andra förklaringar, som resurser eller struktur.

Läraren är en viktig aspekt av skolan och skolans problem. H*n är den som leder undervisningen och den länk som skall förena eleven och kunskapen. Om en elev lämnar skolan utan godkända betyg är det ett bevis på att läraren/-arna misslyckats med sitt uppdrag. Likaså ger de nationella proven fingervisningar om hur väl läraren/-arna sköter sitt jobb, beroende på i hur hög grad eleverna klarar de här testerna.

Men som lärare är jag känslig för kritik. Inte minst har det visat sig i mina reaktioner på olika inlägg om lärarens ansvar, vare sig jag hoppat in i diskussionerna eller bara följt dem på avstånd. Jag vill gärna framhäva de andra aspekterna och hävdar ofta med en dåres envishet vikten av en fungerande grundstruktur för att kunna göra mitt jobb. Det blir nästan som att jag försöker vifta bort kritiken som handlade det om en irriterande insekt framför ansiktet, men jag framhärdar: Ingen lärare är bättre än de verktyg h*n har att tillgå.

En jämförelse kunde vara läkaren som måste operera med flintaverktyg från stenåldern, eller kocken som bara har slöa knivar i sitt kök. Kan dessa verkligen hållas ansvariga för de skador deras undermåliga verktyg orsakar?

Njäe, förutom att det vore omdömeslöst av läkaren, skulle man inte kunna kalla honom inkompetent, eftersom han säkerligen både vet hur man genomför den aktuella sortens operation och kan det – med rätt instrument i händerna.

Man får göra sitt bästa med det man har. Det gör jag alltid och det var också det mantra som min rektor överförde till mig när barngruppen för förtioelfte gången blivit ett barn större, och när personalgruppen för förtiotolfte skars ner ytterligare. När barnen blev för många att lämna förskolans gård med på egen hand, när planeringstiden försvann helt från schemat och våra lagstadgade raster inte längre gick att ta ut, eftersom vi behövdes i barngruppen. När blöjorna byttes enligt löpandebandprincipen istället för vid behov och när vi inte längre kunde samla hela barngruppen eftersom de var för många och vi för få. Och så vidare…

Vi gjorde vårt bästa med det vi hade, men inte sjutton är det synonymt med att vi uppnådde ett bra resultat. Det gör t.o.m. ont att som lärare göra sitt bästa och samtidigt vara medveten om att ”jag skulle kunna göra så mycket bättre, om jag bara gavs möjligheten”.

Det finns en balans mellan lärarens kompetens och de strukturella förutsättningar h*n ges. Var eller hur den balansen ser ut är oklart, men den finns där. Och kan inte kompenseras bort med fortbildning allena. Eller genom att pumpa in resurser tills klassrummet är proppat.

Jag skulle vilja ringa in den här balansen. Så jag lättare vet i vilken hörna jag skall ställa mig nästa gång min kompetens ifrågasätts.

Ekot av en nationell prövning

Skolverket utvärderar vårens historiska nationella provomgång i år tre och det uppmärksammas lite här och var. Dock får jag en bestämd känsla av att nästan alla gör en ansträngning för att läsa ut något mer ur rapporten, än bara de fakta – svart på vitt – som presenteras.

Två huvudspår stavas klass och kön, medan någon enstaka linje tittar närmre på inlärning och kunskap.

Klassaspekten handlar om den generella sanning vi alla redan känner till; att barn från studieovana miljöer överlag har det svårare att anamma kunskaper. I rapporten framgår det tydligt hur föräldrarnas utbildning påverkar elevens möjlighet att nå önskat resultat (på det nationella provet, bör tilläggas) och vi kan konstatera det uppenbara: Man tillhör sin samhällsklass även som tredjeklassare.

Jag kan inte tycka att det här är något att höja på ögonbrynen åt, mer än i betydelsen att ”nu har vi ytterligare bevis för det vi sagt hela tiden” och förhoppningsvis kan det här i ett längre perspektiv påverka resursfördelningen i form av t.ex. pengar, utbildad personal och strukturella förändringar som gör det möjligt att ytterligare kompensera för den här klyftan, som delar den statistiska elevgruppen ungefär på mitten (om man drar gränsen mellan föräldrar med gymnasial eller eftergymnasial utbildning). Att Maj Götefelt på Skolverket lite förvånat(?) konstaterar att ”tydligen finns de här skillnaderna helt från början,” tolkar jag välvilligt som en klantig fomulering.

Det andra huvudspåret, som handlar om kön, säger även det, vad vi alla mer eller mindre redan vet. Att det finns de facto skillnader mellan pojkar och flickor. I det här fallet visar det sig i språkdelen av testen, där flickorna dominerar. Men är det ett problem, eller skapar vi ett?

I DN spekulerar Maj Götefelt i om det kan ligga biologiska orsaker bakom de här skillnaderna, medan hon i SvD föreslår kompensatorisk undervisning för att hjälpa pojkarna att komma ikapp. Men varför? Pojkarna må vara 13 procentenheter sämre än flickorna på ”stavning och interpunktion genom skrivning av en berättande text” (Skolverkets rapport) och generellt sämre på hela språktesten, men…

…98% – jag upprepar: Nittioåtta procent – av eleverna uppnådde kravnivån på det här delprovet (jämfört med 93% i delprovet i matematik). Endast två statistiska procent drog ett kort språkstrå vid det här provtillfället och presterade sämre än tillåtet, och då ingår elever med utländsk bakgrund i det underlaget. (Dock inte elever med svenska som andraspråk.) Visst är det två procent för många, men är det skäl nog för att göra det till ett Problem? Kanske de hade en dålig dag?

Jag skrev att det förutom ovanstående huvudspår fanns de som tittade lite närmre på inlärnings- och kunskapsaspekten. Jag tänkte inte själv gå in på den biten just nu, men kan ju ställa en retorisk fråga ur just den aspekten istället:

När i en människas liv är det rimligt att börja tala om tillräckliga respektive otillräckliga baskunskaper?

Vem ska styra skolan?

Idag dominerar Folkpartiets debattartikel tankarna hos Mats och Christer, och kanske blir det några fler som hänger på innan veckan är över.

Mats är skeptisk till utspelet och frågar sig retoriskt ifall det handlar om tilltro till staten eller missnöje med kommunerna. Den efterföljande diskussionen är intressant och Mats visar att han har fog för sin missnöjesteori, samtidigt som det inte går att värja sig för exemplen på kommunernas generella misslyckande på området.

Christer, däremot, välkomnar Folkpartiets utspel. Han gör det dock med vissa förbehåll, som ”ett stort kommunalt medbestämmande i de frågor där det är aktuellt”, och jag anar en viss ambivalens i hela hans resonemang, vilken jag tror grundar sig i det av Mats definierade missnöjet med kommunerna, och som verkar vara dagens röda tråd.

Plura skriver i Mats blogg att ”ett är säkert – det går inte att tjäna två herrar”. Enligt dagens modell är det staten som ger uppdraget och kommunen som skall genomföra det. Men kommunerna varken kan eller vill fungera som ett passivt filter mellan stat och skola, så de skriver skolplaner och driver egna agendor utan större insikt eller förståelse i skolans (och sitt eget) uppdrag. Vilket förstås färgar av sig på skolan och dess resultat. Många är vi som regelbundet beklagar oss över vår besvarliga sits på bloggar och i insändare.

Frågan är om en centraliserande tillbakagång är rätt medicin? Eller en utökad decentralisering? Eller räcker det kanske med tydligare signaler till kommunerna, kombinerat med kontroller av dessa? Det torde faktiskt kunna ligga inom Skolinspektionens ansvarsområde att se så att kommunerna sköter sitt skoluppdrag så som det är tänkt.

(Vilket är egentligen förhållandet mellan stat och kommun? Hur autonomt kan kommunerna bete sig utan att få smäll på fingrarna? När det gäller skolan verkar man i alla fall kunna göra lite som man vill…)

Liten utvärdering efter första perioden

”På sistone har det blivit ett inlägg i veckan”, konstaterar jag lite dystert innan jag börjar rota i orsakerna. Jag vill förstås inte forcera fram flumpedagogiska inlägg och ”diskussionsunderlag”, men samtidigt vill jag förstås hålla liv i bloggen och diskussionen.

Men jag vet inte riktigt hur? Vi har diskuterat kunskap, lärande, ordning & reda, betyg… Vi har liksom gått igenom de viktigaste punkterna, känns det som, och nu skriver jag istället inlägg som primärt tillhör den allmänna skoldebatten snarare än flumpedagogiken och försöker skapa en koppling däremellan genom att försöka inbjuda till diskussion.

Jag har heller inte känt mig helt bekväm i diskussionerna kring målstyrning och struktur, eftersom jag uppfattar de frågorna som liggande på ett annat plan, liksom. Ansvarsfrågan när det gäller elevers lärande är en annan sak än frågan om hur lärandet går till och hur vi kan utnyttja det. Tänker jag.

Närmare tvåhundra kommentarer på det fåtal inlägg som ändå skrivits är ett bra betyg och det i sig kräver att bloggen hålls vid liv.

Den ”nya riktning” Flumpebloggen är på väg i, efter att ha lagt grunden i våra centrala frågor, får bli att med viss regelbundenhet läsa av temperaturen i de flumpebloggar som finns här ute. Några av er står redan med i listan till höger och kanske finns det fler som vill vara med?

Diskuterar vi samma frågor? Var står vi i de här frågorna och finns det en röd, flumpedagogisk linje att följa genom hela bloggrullen? Lite självanalys, kanske man kan kalla det.

Och så kommer jag förstås att varva det med egna små funderingar, förstås. Och backa tillbaka till gamla diskussioner. Det är ju inte så att frågan om t.ex. kunskap är utagerad vid det här laget!

Men främst kommer jag alltså att försöka ta en åskådarplats, referera matchen och dra några slutsatser inför nästa veckas tipsomgång på flumpetipset…

Men det här är bara mina tankar. Ni har också något att säga till om. Vad vill ni kunna använda Flumpebloggen till?

Det fjärde steget

Sent ska syndaren vakna, heter det. Och därför har jag väntat tills nu med att skriva om Christers tänkvärda inlägg om ”att nå fram i skoldebatten”.

Alla vi som skriver om skolan på våra bloggar, deltar i skoldebatten på ett eller annat sätt. Det här gäller oavsett hur vi titulerar oss. Och varje sätt att diskutera är egentligen bra, inte minst eftersom vi kompletterar varandra. En tanke här ger en tanke där och ett dåligt genomfört resonemang på den ena bloggen kan omvandlas till en fullträff på den andra. Korsbefruktning och heterogenitet är värdefullt i en levande diskussion och det beskriver nog ganska bra det förhållande som kan sägas gälla oss sinsemellan. Det är så här vi lär.

Men när vi vill ta diskussionen vidare? När vi vill ge oss i kast med självaste Björklund eller göra vårt perspektiv synligt utanför vår lilla intresseklubb? De gångerna behöver heterogeniteten ersättas av en homogenitet. Och det är här Christers inlägg kommer in.

Han föreslår fyra ledord: Mål, metoder, värderingar och prioriteringar.

1. Vilket är egentligen målet? Handlar frågan om A, B eller C? Finns det ett bakomliggande syfte? – Det är lika viktigt att ställa dessa frågor som att själv försöka besvara dem.

2. Är det valet av metoder för att nå målet jag opponerar mig emot? Vilka alternativ finns i så fall att tillgå? Vilket av alternativen förespråkar jag? – Vi måste försöka vara tydliga, inte bara med de negativa effekterna av de förespråkade metoderna, utan också med de positiva effekterna av alternativen.

3. Vilka värderingar kan tolkas in i frågan? Människosyn? Uppfattning om lärande? Är frågan ens viktig i ett större sammanhang? – Frågan om värdegrunden är ett kapitel i sig och jag vill inte riskera att göra detta till en diskussion om denna, men samtidigt är vi nog i det här fallet betjänta av idén om att skolan förmedlar en grunduppsättning värderingar och att den förda skolpolitiken faktiskt påverkar vilka värderingar vi för över till eleverna.

4. Att vi till syvende och sist tvingas prioritera mellan mål, metoder och värderingar är vanligt i skolvardagen. Alla vet att det finns undantag som bekräftar regler och att vissa metoder t.ex. inte alls fungerar i vissa situationer. Att problematisera frågan genom att ta det här fjärde steget blir ett sätt att lämna tillbaka en tydlig och strukturerad boll till debattmotståndarna:

”Du vill uppnå A genom att göra B, vilket säger C och leder till D, om inte jag gör E istället för B. Rätta mig om jag har fel.”

Det känns som om det här sättet att ge sig på debatten behöver testas lite. Klämmas på. Kanske t.o.m. diskuteras… Så vad tycker du om ovanstående som ”mall” för skoldebatterande? Gör det någon nytta överhuvudtaget eller anstränger vi oss i onödan, när det fungerar bra som vi gör nu?

Kursplaneutkasten: Omfattning

• Hur ser ni på omfattningen i kursplaneutkasten i förhållande till den garanterade undervisningstiden i skollagen?

• Ge exempel på delar av det centrala innehållet som är för enkelt/inte nog avancerat i förhållande till elevernas ålder.

(Kursplaneutkasten hittar du HÄR.)