#barnenförst

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

åsikter och diskurser

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.

Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

Den dimhöljda reformen

Idag, den 1 december 2013, införs det formella kravet på legitimation för nyanställda lärare/förskollärare. Men den dimhöljda mystiken kvarstår.

För samma dag som legitimationkravet införs, känner Jan Björklund (i sällskap av Bo Jansson, LR) åter att det är dags att drämma näven i bordet: ”Legitimerade lärare som sätter betyg ska vara behöriga i det ämne där betyget sätts”, ryter han i Expressen och jag tänker att var det inte precis det som legitimationen skulle åtgärda? Att lärarna som sätter betyg också är behöriga i sitt ämne, alltså?

Nu blev det lite rörigt, känner jag. Men å andra sidan är det kanske legitimationsreformens mest framträdande aspekt. Rörigheten.

Det första steget i lärarlegitimationen är införandet av den, vilket alltså innebär att ”(v)arje legitimerad lärare blir behörig att ansvara för undervisningen i vissa ämnen och årskurser”. Precis. Legitimationen knyter behörigheten till ämnet. Du får bara undervisa i de ämnen du är behörig att undervisa. Med vissa undantag.

Det andra steget ”träder i kraft den 1 juli 2015, då undantagsregler upphör och bara de lärare som har legitimation självständigt får sätta betyg”. Logiskt, även om jag inte gillar det nämnvärt. Nu gäller legitimationen fullt ut.

Men ändå fortsätter artikeln: ”Enligt vår uppfattning är det dags för ett tredje steg i lärarlegitimationen. Det bör krävas att den legitimerade lärare som sätter betyg också ska vara behörig i det ämne där betyget sätts. Detta är en omfattande skärpning av skollagens krav.”

På vilket sätt skiljer sig detta tredje steg från det första? Har jag missat något kryphål som säger att legitimerade lärare får sätta betyg i vad som helst? Antagligen inte. Egentligen beskrivs ingen förändring. Det som avses är de fall där en fortfarande (trots att det efter 30 juni 2015 inte skall finnas några undantag) obehörig lärare undervisar i ett givet ämne och måste ha hjälp med betygsättningen. Då skall det inte längre räcka med en legitimerad lärare, utan läraren måste vara legitimerad för det givna ämnet.

Men, tänker jag i mitt stilla sinne, om det finns en legitimerad lärare tillgänglig för betygsättningen – varför undervisar då inte hen redan i ämnet?

En skärpning av lagtexten är det sannolikt, men är den egentligen relevant? Omfattande är den i alla fall inte. Obehörig är fortfarande obehörig.

Legitimationsreformen är oöverskådlig. Om det är något artikeln i Expressen visar, så är det just detta. Och mina svårigheter att skriva ett sammanhängande blogginlägg om artikeln visar på samma sak.

Idag firar jag dag #1 som examinerad, men obehörig, lärare. Det känns bra.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: