Definitionen av ”flum”

Mats tipsar om Olle Holmbergs utmärkta djupdykning i begreppet ”flum” i nystartade digitala tidskriften Skola och Samhälle.

Jag tror vi har hittat vår definition.

Fälld!

Den förskollärare från Borlänge som stått åtalad efter en olyckshändelse då en tvååring var nära att drunkna fick sin dom igår. Hon döms för ”vållande till kroppskada” på grund av straffbar oaktsamhet (Dalademokraten, Dalarnas Tidningar, DN). Detaljerna kring olyckan lämnar jag därhän. Man kan klicka på länkarna om man vill veta mer.

Det som gör fallet unikt är att man valt att åtala den enskilda förskolläraren istället för förskolan/kommunen.

Jag tror inte att jag tycker om det. Inte förrän jag också bär ansvaret för gruppstorlek och personaltäthet, ser jag det som rimligt att jag också skall bära det fulla ansvaret för konsekvenserna.

Självklart får olyckor som denna inte hända, och av det jag läser om den aktuella händelsen är det fullt möjligt att rättens bedömning av händelseförloppet och den bristande tillsynen är korrekt. Men kan man verkligen hävda att förskolläraren ifråga är ensam skyldig till det som hände? Vilken roll spelade kollegorna? Rektor?

Jag hoppas den fällda förskolläraren överklagar domen. Den här frågan behöver stötas och blötas ett varv till om det skall gå att få någon rätsida på den.

Pornstar-Mats

Mats Mügge har en Pornstarmössa i garderoben. Själv har jag minst två hårdrockströjor med halvporriga motiv i min. Vad har du i din?

Om inte Diskrimineringsombudsmannen (DO) fäller Frilufts Förskolor för deras behandling av timvikarierande barnskötaren Mats Mügge kan det bli en central fråga nästa gång du söker jobb som lärare i skola/förskola.

Hos Christermagister pågår en intressant och livlig diskussion med utgångspunkt i det aktuella fallet. Frågan just nu är huruvida en Pornstarmössa är förenlig med läraruppdraget eller inte. Läs och delta! Ett sidospår man dock tappat längs vägen är frågan om gränsen mellan det privata och det professionella. Jag tänkte försöka spinna vidare på den tråden här istället.

Den omtalade mössan dök alltså upp på Facebook, där ett par uppkopplade föräldrar ”råkade” hitta den och förfasas så pass att de kontaktade ledningen för Frilufts Förskolor, som inte såg andra vägar att gå än att göra sig av med mössans ägare, trots att han, enligt Peter Wallebo, som äger Frilufts Förskolor, fungerar ”jättebra” och som de är nöjda med. Och trots att Mats Mügge erbjuder sig att plocka bort bilden omgående.

Det första problemet jag ser är att förskolan utan vidare viker sig för föräldrarnas krav.

Det andra problemet jag ser är att man inte öppnar för Mats Mügge att ta bort det stötande materialet från sin Facebook-profil, trots att han erbjuder sig att göra det.

Men det största problemet är ändå hur hela den här historien handlar om svårigheten eller oviljan hos föräldrarna att skilja mellan den private och den professionelle Mats Mügge, och ledningens anmärkningsvärda oförmåga att sätta stopp för den boll som satts i rullning.

För visst går det väl att skilja på arbete och fritid?

När man läser artiklarna står det klart att Mats Mügge var en populär och omtyckt kollega och ”fröken”. Han var dessutom på väg att få ett längre vikariat. Och hela den här tiden hade han den där Pornstar-mössan gömd i garderoben hemma. Varför agerade inte förskolan tidigare? Varför märkte ingen något? Hur kunde Pornstar-Mats dupera sina kollegor så oerhört att det krävdes bildbevis för att slutligen fälla honom?

Eller var det kanske så att Pornstar-Mats aldrig befann sig på förskolan?

Läraryrket är nämligen speciellt såtillvida att under större delen av min arbetstid är en levande och närvarande förebild för mina barn/elever. Jag förväntas agera enligt de värden som omfattas av läroplanen och som utgör grunden i värdegrundsbegreppet. Detta för att genom mig själv som gott exempel förmedla dessa värden på ett konkret och tydligt sätt. Detta kräver av mig att jag spelar en roll, där jag förstärker dessa värden genom mitt handlande och min närvaro. Men när jag kommer hem kan jag släppa den här rollen och bli den nyanserade och verkliga människa jag är – med mina personliga fördelar, styrkor, svagheter och brister. Kanske t.o.m. för en stund bli den där killen med porriga hårdrockströjan (om den inte ligger i tvätten).

Varför skulle Mats Mügge vara annorlunda?

UPPDATERING: Christer sänker nivån i ett nytt inlägg där han närmar sig frågan ur ett mer principiellt perspektiv. Var går gränsen för vilka kläder en pedagog får ha på sig på sin fritid – och vem avgör det? Kika in och delta i diskussionen!

Dags att tömma den politiska sandlådan

Metta Fjelkner och Lärarnas Riksförbund fick en debattartikel publicerad i tidningen häromdagen. Syftet är att slå ett slag för ett förstatligande eller ökat centralt inflytande i skolans verksamhet genom att ge exempel på hur kommunerna misskött skolan i de snart närapå 20 år den varit kommunal.

Men artikeln har också en annan förtjänst i mina ögon. Den konstaterar att ansvaret för undermineringen av skolan ligger hos båda blocken:

”En socialdemokratisk regering genomförde kommunaliseringen under premissen att staten, som garant för en likvärdig utbildning, skulle behålla kontrollen över fem centrala styrinstrument; resurstilldelningen, meritvärderingen av lärartjänster, lärarutbildningen, uppföljningen samt målformuleringen och lagstiftningen.

Men redan efter ett par år avsade sig den då sittande borgerliga regeringen ansvaret för de båda första styrinstrumenten, resurstilldelningen och meritvärderingen. Dessutom tillät man Skolverket att omformulera sitt uppdrag till att i praktiken strunta i uppföljningen.”

För mig är det här en försiktig kritik av hur skolan kommit att bli den kanske hårdast utsatta politiska krigsskådeplatsen. Något den förstås varit lääänge, men knappast med den intensitet vi ser idag. Ett hopp till Lärarnas Tidning (ingen länk ännu) och intervjun med Niklas Stenlås understryker kritiken.

I sin forskningsrapport En kår i kläm – Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier konstaterar han hur de senaste 20 årens politiska reformer på skolområdet ”har inneburit att lärarna har deprofessionaliserats” och att tendensen gått mot att öka kontrollen av lärarna. Stenlås har granskat kommunaliseringen, mål- och resultatstyrningen, friskolereformen, införandet av kollektiva arbetssätt, individuell lönesättning m.m.

Jag vill koppla samman den ökande politiseringen med den kontinuerliga reformeringen. Om Stenlås observationer stämmer, betyder det att skolans rörlighet – och med den dess kvalitet – begränsas till förmån för möjligheten att svinga det här slagträet mot sina politiska motståndare.

Men hur länge kan man göra det? När spricker slagträet och vad händer då?

kvalitet och resultat

Två begrepp sattes nyligen i spinn i den flumpedagogiska bloggosfären. Det ena begreppet, som togs upp i ett uttömmande inlägg på Örfilar & Gladsparkar, är kvalitet. Det andra begreppet diskuteras på Tysta Tankar och stavas ”dokumentation”. Jag rekommenderar besök på båda dessa bloggar för problematiseringar kring respektive ords innebörd.

Som jag själv ser det skall den ofta ”från ovan” beställda dokumentationen lyfta fram verksamhetens kvalitet, vilken i sin tur av beställaren ofta förväxlas med resultatet – om denna förväxling inte redan skett under själva dokumentationsprocessen.

Det vill säga, kvaliteten i en undervisningssituation står inte nödvändigtvis i direkt förhållande till resultatet (i form av ett betyg eller skriftligt omdöme), även om de två polerna är förbundna med varandra. Bra betyg är alltså inte synonymt med bra undervisning. Därtill misstänker jag att det är vanligt förkommande med det motsägelsefulla förhållandet ”dålig undervisningssituation – bra resultat”. Jag har själv arbetat i alldeles för stora barngrupper med alldeles för låg personaltäthet och ingen schemalagd planeringstid och ändå – i slutändan – presterat ett på papperet bra resultat eftersom arbetslaget slagit dubbelknut på sig självt. Inget toppenbra resultat, kanske, men ändå bra – inte minst i skenet av de makabra förhållanden, under vilka dessa resultat åstadkommits.

Min kamp framför ordbehandlare och tillsammans med mina kollegor har handlat om att i dokumentationen – ”kvalitetsredovisningen” – skildra just undervisningens kvalitet, medan min beställares uppdrag till oss mellan raderna har varit det andra: Att redogöra för resultaten.

Jag ser förstås värden i båda aspekterna, men förekomsten av en kamp dem emellan är problematisk. Dels tar den fokus och energi från dokumentationsarbetet, dels försämrar den kvalitén i dokumentationen, vilket ökar risken för ett missvisande resultat därav; kvalitetsredovisningen förvandlas till gnäll och resultatredovisningen förvandlas till en rad vita lögner.

Jag har i och för sig fått det hävdat för mig att kvalitetsaspekten är en intern fråga, medan resultaten är den enda externa output som egentligen behöver lämna verksamheten. Men jag menar att det skapar en onyanserad och svårtolkad bild av verksamheten för den som tar del av resultaten. Och – som jag skriver inledningsvis – riskerar det att skapa rejäl begreppsförvirring. Läs bara följande citat från Maria Gehlin, skolnämndens ordförande i Falun, då hon besvarar min fråga om vad hon menar när hon talar om kvalitet i kommunens skolor:

”Jag och skolförvaltningen har haft all anledning att titta på jämförandestatistik. Öppna jämförelser (SKL),Webor, Skolverket, SCB,”Så kostar verksamheten i din kommun”, Salsa och betygsstatistik säger samma sak. Faluns kommunala skolor har ett bättre resultat än riket, trots att vi har lika mycket (eller lika lite) resurser som riket.”

Och här sitter jag och pratar om gruppstorlekar, personaltäthet och brist på innehåll…

Någonstans, på något sätt, måste det gå att föra fram båda dessa sidor av myntet och göra det tydligt att båda har tyngd.

Men hur?

Skollagsutmaningen 2009

Det blir inte mycket tänkt och ännu mindre skrivet såhär års. Jag känner inte heller några större behov av att uttrycka mig skolbloggsmässigt, varför den redan inledda bloggtystnaden med stor sannolikhet kommer fortsätta in på det nya året.

Men innan jag helt släpper Flumpebloggen vind för våg i ytterligare en ungefärlig vecka, tänkte jag komma med en liten utmaning (eller om det är en uppmaning) med anledning av den nya skollagsremissen.

Det första jag lade ögonen på när jag skummade det tusental sidor som förslaget till ny skollag omfattar var frågan om behöriga lärare, något som både jag och Dagens Skola tagit upp.

Men det finns förstås många fler aspekter som förtjänar att lyftas fram i lagförslaget. Och alla bär vi på varsin ryggsäck som får oss att se vissa avsnitt markerade med neongul överstrykspenna. Så när era magar återställts efter julbordsexcesserna och ni har bytt de julklappar som bytas kan (och bör), kan ni väl sätta er och fundera över vilken del av lagförslaget ni tycker är riktigt bra, riktigt dåligt och vad ni tycker om förslaget som helhet.

Och som vanligt gör ni det antingen i en kommentar här nere, eller i er egen blogg (med en liten hänvisning i en kommentar, så vi hittar dit).

God Jul och ett Gott Nytt År!

Obehöriga äga ej tillträde

”Endast den som har en lärarexamen eller motsvarande äldre utbildning och den som har fått ett behörighetsbevis ska få anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning.” -ur lagrådsremissen Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, s. 236

Stående ovation. Blotta närvaron av outbildad personal i skolor och förskolor är ett hot mot läraryrkets själva legitimitet. Att dessa individer i många fall är synnerligen lämpade att bli lärare är en sak, men att bjuda in dem och låta dem stanna är katastrofalt för både läraryrket i synnerhet och skolan i allmänhet. (Erbjud istället dessa lovande lärarämnen en betald utbildning – det skulle löna sig i längden.)

Att ha en utbildning – en yrkesexamen – är inget värt så länge våra arbetsgivare anställer ”vem som helst” att utföra vårt jobb. Det har växt fram en attityd, t.o.m. hos verksamma lärare, som säger att den kompetens vi tillskansar oss på vår utbildning går att lära sig efterhand och att en stor dos bondförnuft är en bra start. Helt enkelt att ”vem som helst” kan utföra vårt jobb. Och den ständiga tillsättningen av outbildad personal bekräftar bara ytterligare attitydens validitet. Även om vi vet att det inte stämmer.

Frågan om outbildade lärare handlar om så mycket mer än bara det. Den sätter ribban för hur skolan behandlas i media, av politker, av gemene man. Ett yrke som kan utföras av vem som helst kan också behandlas hur som helst. Därför skulle jag gärna sätta upp ”obehöriga äga ej tillträde”-skyltar på varenda skola och förskola i landet. Och det redan imorgon.

Först då kan skoldebatten börja på allvar.

ESO’s rapport 2009:5

Jag läser Expertgruppens för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) rapport om likvärdighet och resursfördelning (finns att läsa i PDF-format). Det är intressant och nyttig läsning som berör ett antal dagsaktuella områden.

Bl.a. diskuterar man och tolkar likvärdighetbegreppet på ett bra sätt. Man väger också den centralstyrda skolan mot den decentraliserade på ett i mitt tycke objektivt och nyanserat sätt, samt berör frågan om hur man premierar bra lärare på bästa sätt.

Läs den och reagera!

Själv fokuserar jag på förskolan, eftersom jag hittade rapporten via Skolporten, som tipsade mig om notisen i SvD om förslaget om tester i förskolan. Jag blev nyfiken och ergo klickade jag mig vidare till rapporten.

Den kortfattade historiken över förskolans framväxt gör mig ödmjuk. Dess ungdom blir påtaglig och vissa andra skolbloggare framstår nästan som pionjärer. Och när man i rapporten hävdar att förskolan stärker likvärdigheten (eller förutsättningarna för denna) i skolan rodnar jag nästan av stolthet där jag sitter. De slutsatser man drar centreras också till stor del kring förskolans roll som ”entré” till skolvärlden. T.ex. lägger man fram förslaget att ”fördela resurser i utbildningssystemet framtungt, dvs. fokusera givna resurser på förskolan, förskoleklass och de första åren i grundskolan” – detta eftersom ”rätt utformad kan förskoleverksamhet ha stor betydelse för barns senare studieframgångar och framtida yrkesliv. Särskilt viktigt tycks det vara för barn från missgynnade hemförhållanden. För denna grupp av barn kan en ambitiös förskoleverksamhet ge mycket hög individuell och samhällelig avkastning”

Sedan kommer det här om testerna. Rapporten talar om nationella diagnostiska tester av kognitiva och icke-kognitiva funktioner, alltså ett slags mätningar av slutledningsförmåga, kreativitet, problemlösning, motivation, samarbetsförmåga och självkontroll m.m. Detta för att på ett tidigt stadium kunna ”ta itu med barn med inlärnings- och koncentrationssvårigheter”. Förslaget försvaras med att ”testerna i första hand mäter icke-kognitiva egenskaper, vilket är vad den svenska läroplanen för förskolan fokuserar på” och där känns det faktiskt som att jag lyckas närma mig idén.

Kanske kan de här testerna införlivas i den befintliga dokumentationen på något sätt? Kanske finns den tanken redan, även om den inte uttalas i rapporten? Jag tror inte det handlar om en mätning av – säg – kreativiteten, utan snarare en slags värderande beskrivning. ”Ligger det här barnets kreativitet inom gränserna för vad som kan förväntas?” Typ…

Tyvärr blir jag lite avskräckt av det följande förslaget om ”registerdata för barn som deltar i förskolan” där resultatet från de ovan nämnda testerna skulle kompletteras med uppgifter om barnens bakgrund och sedan följa barnen genom hela grundskolan – där man förstås efterhand kompletterar med individuella resultat på alla nationella prov. Tanken är god på ett lite kliniskt, pragmatiskt sätt – att skapa ett gediget forskningsunderlag som kan användas exempelvis vid ”studier av vilka egenskaper hos lärare som gör dem framgångsrika, vilken betydelse förskolan har för framtida skolprestationer och arbetsmarknads-utfall och vilken betydelse olika typer av resurser har för förskolans kvalitet”. Men tanken rymmer också en etisk sida som tyvärr lämnas helt obeaktad i rapporten. Lyckligtvis kompenseras jag lite grand av den följande idén om ”ambitiösa förskoleprogram” i syfte att dra lärdomar och utveckla den ordinarie förskoleverksamheten.

Intervjuad

Idag står jag i fokus på Magisterns blogg. I ”söndagsintervjun” frågar Andreas mig om mitt yrkesval, lite genus och flumpedagogik, samt mina visioner som potentiell ny skolminister.

Bara så ni vet.

Kan man betygsätta i Wordle?

Efter den långa och intressanta diskussionen i anknytning till inläget Vems är betygen? har jag funderat lite på vad vi egentligen kom fram till. Om värdet i diskussionen. Om hur jag skall gå tillväga för att sammanfatta våra kollektiva erfarenheter av att ha deltagit i diskussionen. Ja, för att tala klarspråk, hur jag skall betygsätta den.

Då vi inte har några givna betygskriterier eller uppnåendemål för diskussionerna, blir det lätt lite si och så med likvärdigheten. Jag kan heller inte luta mig på min lärarutbildning, eftersom professionalitet inte väger särskilt tungt när det gäller betygsättning. Dessutom blir det så abstrakt att sammanfatta en diskussion som omfattar mer än 56 000 tecken (utan mellanslag) eller 11 214 ord med en bokstav från A till F att värdet av vårt samtal liksom förminskas och nästan försvinner.

Men så fick jag en idé. Jag klistrade helt sonika in diskussionens 135 kommentarer på Wordle och vips! hade jag fått en visuell representation av vår diskussion som – tycker jag – är överskådlig och ger utrymme för ytterligare funderingar. Saknar vi t.ex. några ord som borde finnas med i en betygsdiskussion?

”Likvärdighet” verkar inte ha diskuterats särskilt flitigt, ser jag, trots att det är ett begrepp som är centralt i de flesta andra skoldebattssammanhang. Jag vet, jag vet, vi här är nog rörande överens om att begreppet uttrycker ett ouppnåeligt ideal, men när det t.ex. diskuteras som något praktiskt genomförbart på ledarsidan i senaste numret av Lärarnas tidning (20/2009) börjar jag ändå undra hur vi lyckas undvika att tala om det.

Jag vet inte… Hur tänker du?

Är det fler ord som saknas? Vilka ord är det i så fall? Och varför saknar du just dem?