Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

Annonser

åsikter och diskurser

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.

Lärarnas fel

Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer, terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Björklund har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
I bibeln står det skrivet det är lärarnas fel
Jag vet inte vilken rad och vers, kapitel eller del
Men nånstans här i står det, det är lärarnas fel

Kriget i Afghanistan – lärarnas fel
Diktaturen i Iran – lärarnas fel
Och jordskalv, översvämningar och allt annat hemskt
Att Vin & Sprit och Saab och Volvo inte ens är svenskt
Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Världen står i brand och det är lärarnas fel
Min son med jaktgeväret fyra människor sköt ihjäl
På nåt sätt kan jag känna det var lärarnas fel

Skilsmässor och alkoholism – lärarnas fel
Lapplisor och ateism – lärarnas fel
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut
Att Schlagerfestivalen numer aldrig vill ta slut
Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Allt är upp och ner och det är lärarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel
Men min familj är enig det är lärarnas fel

Galen fundamentalism – lärarnas fel
Varje världshistorisk schism – lärarnas fel
På religiösa grunder, vi krigar, dödar, slåss
Men skulden till att det är så, den faller ej på oss
Nej, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Därom kan vi enas, det är lärarnas fel
Man tror att det är Satan själv som spelar oss sitt spel
Men även han går fri för allt är, lärarnas fel

Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Allting som är fel ja det är lärarnas fel
Jag har suttit framför datorn så min nacke blivit stel
I köket har vi vävtapet fast jag vill ha panel
En gång så åt jag gröt och misstog curry för kanel
Och det var inget slarv, nej det var lärarnas fel!
När svininfluensan kom så var det slut på alkogel
Å våran pizzeria har så tråkigt klientel
Jag åkte fast på jobbet, stal kontorsmateriel
På charterresan red jag dromedar fast frugan fick kamel
Att våran konungs uppgift blott är ceremoniel
Å att jag inte hittar några flera rim på -el

Det råder inget tvivel, det är lärarnas fel

Lärarnas fel
Lärarnas, lärarnas, lärarnas
Ja det är lärarnas fel, lärarnas, lärarnas, lärarnas, lärarnas, fel

Jo, det är förstås Henrik Dorsins geniala och satiriska text som återanvänts. (Hoppas det är ok, Henrik?)

Det pågår – har länge pågått – en smutskastningskampanj där man håller lärarna som ansvariga för den s.k. ”krisen” i skolan. Det talas om ”svaga kort” i lärarkåren och brister i (lärar-)utbildningen som om det vore sanning. Vi måste våga tala om de dåliga lärarna, säger man och försöker få det att låta som om man är bekymrad och behöver trampa på ömma tår, fast man egentligen inte vill det. Men kommer det till kritan handlar det bara om smutskastning. Andelen verkligt dåliga lärare är så liten att den är närmast obetydlig. Den är så liten att övriga lärare i skolans kollegium har alla möjligheter att kompensera för den dåliga lärarens brister.

Smutskastarna har att förklara hur dåliga lärare samlas likt flugor på en sockerbit på vissa skolor. Alternativt måste de presentera en hållbar tes för hur en minoritet av dåliga lärare kan påverka majoriteten bra lärare så mycket att det dåliga ”smittar av sig” till de bra. Och vad kännetecknar egentligen en dålig lärare? Är det läraren som inte förmår leda en för stor klass till den förutbestämda nivån av utveckling och lärande? Är det läraren som hårdnackat vägrar använda sin fritid till det administrativa arbete som inte hinns med på arbetstid – eftersom läraren istället slösar bort den värdefulla tiden för administration i klassrummet, med eleverna? Förklara gärna, du som anser att det är lärarnas fel.

Om lärarkåren hade makten att förändra och styra skolan, skulle vi inte ha en ”kris” i skolan. Men makten sitter inte i lärarnas händer. Den sitter hos skolledare, kommunpolitiker och före detta militärer. Om det är någon som förtjänar smutskastning, så är det de. Men de kan inte smutskastas. Inga anklagelser eller förolämpningar kastade mot denna trojka är så orimliga att de kan klassas som smutskastning. Försök. Det går bara inte.

Det är inte lärarnas fel. Lärarna är de enda i den här soppan som på allvar strävar efter kvalitet. Att då spotta på dem i den kampen. Ja, det får en att undra vad de här smutskastarna egentligen är ute efter.

Vad vill Henrik Dorsins karaktär i originalet till texten ovan, tror ni? Kan vi lära oss något av det?

UPPDATERING 21/12: Det har börjat cirkulera en video på YouTube som även den använder samma låt. Upphovspersonerna bakom den har jobbat mer med texten, och det ger våra inlägg lite olika kvalitéer, tänker jag. Men kontentan är densamma: Det är lärarnas fel.

Eller?

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

I huvudsak huvudlösa huvudmän

När regeringen erbjuder ett ambitiöst fortbildningsprogram som Förskolelyftet, utgår nog de flesta från att alla huvudmän ser det här som en möjlighet.

När sagda fortbildningsprogram erbjuder att fortbilda förskollärare, barnskötare och pedagogiska ledare och dessutom sponsrar huvudmännen med en del av omkostnaderna, tolkar jag det som en signal om att regeringen tycker att det här är en värdefull insats som berör såväl de enskilda enheterna som förskolan i ett nationellt helhetsperspektiv. Man implicerar vad man vill, men utan att inkräkta på huvudmännens huvudmannaskap (och stolthet) genom att beordra.

I skenet av ovanstående är det kanske inte konstigt att jag med hakan i golvet och frustrationen kliande i fingrarna lär mig – first hand – att det finns huvudmän (läs: kommuner) som mest verkar tycka att det är besvärligt och störande och dyrt med de här insatserna.

Jag talar i egen sak nu. Jag hade nämligen hoppats på att söka Förskolelyftets forskarutbildning till veckan, men har efter en tids sammandrabbningar med förskolechefen i min kommun fått ett slutgiltigt och oåterkalleligt avslag. Han anser i sammanfattning att det kostar mer än det smakar och ser heller inte fördelarna med att ha en forskarutbildad förskollärare anställd i kommunen.

Frågan är aktuell. I Pedagogiska Magasinet skriver Annika Andræ Thelin om just statens satsningar på forskarskolor för lärare och tar bl.a. upp hur ”forskarlärarna” möts av passivitet och upplevt ointresse från sina huvudmän. Därtill vet dessa inte och har ingen plan för hur de kan använda sina forskarlärare. Och med andelen akademiker ständigt minskande ute i skolorna borde varje steg för att åtminstone stoppa nedåtgången vara intressant.

Min egen erfarenhet svarar direkt: Problemet ligger ju längre från verksamheten beslutsfattarna sitter. Kollegor och rektor stödjer generellt de flesta former av fortbildningsinitiativ och ser de kvalitativa vinsterna, men fortsätter man upp i hierarkin osynliggörs de kvalitativa värdena och överskuggas av de kvantitativa: Vad kostar det och vad får vi tillbaka?

För mig illustrerar min uteblivna ansökan till Förskolelyftets forskarutbildning en av riskerna med det nuvarande systemet med kommunalt styrda (statliga) skolor. Helena von Schantz skriver i en kommentar på Tysta Tankar om hur skolan är en nationell angelägenhet. Visst är det så. Och denna nationella angelägenhet ligger helt i händerna på i huvudsak huvudlösa huvudmän, angelägna om helt andra saker.

Och bara det faktum att delar av Förskolelyftet inte erbjuds alla förskollärare i landet, utan bara de som har turen att arbeta under en huvudman som tycker att det verkar vara en bra idé, väcker frågor.

In the words of Sverker ”Plus” Olofsson: ”Ska det vara så? Ska det? Ska det? Ska det!?

Birth of a flumpedagog?

I en gammal, gammal insändare i Lärarnas Tidning (5/2006) delar Mats Öhlin med sig av sin bild av hur skolan fungerar och hur den borde fungera. I allt väsentligt beskriver han där samma bild som min namne Jan Björklund halvåret eller så senare byggde alliansens skolpolitik på.

De ser en skola utom lärarnas kontroll, där elevernas kunskaper mer eller mindre stickprovstestas ett fåtal gånger under grundskoletiden – ja, knappt en gång vartannat år, om man skall ta Öhlins retorik på hundraprocentigt allvar och lita till att de enda gångerna elevernas lärare får syn på de mognande frukterna av sitt arbete är de nationella proven i år fem och nio, samt betygen i åttan och nian. Nu, liksom då, undrar jag vad Mats (och Jan) egentligen tror att lärare sysslar med när de är i skolan?

Att lösa det här ”problemet” blir förstås dels att öka antalet kontroller, dels att hitta ett sätt att mäta och jämföra fram de lärare och metoder som är effektivast för läs- och skrivinlärningen. En apparat att stoppa in hela skolan i – lärare och allt – för att extrahera ett koncentrat av kunskaper som sedan kan injiceras i eleverna, lite i taget, under grundskoletiden.

Det är som vanligt intrumentalistiskt och behavioristiskt, med en endimensionell syn på både människor och begrepp som ”lärande” och ”kunskap”. Det är kanske ingen slump att Jan Björklunds parti var det som lade fram förslaget om en litterär kanon – ytterligare en illustration av den rigida världsordning som råder i delar av idévärlden…

Men samtidigt ligger det en viktig fråga och pyr under de kvävande lagren av politisk retorik: Hur kan vi garantera våra elever den bästa möjliga skolgången om vi inte vågar syna lärarnas och skolornas arbetssätt och resultat under lupp?

Tyvärr krävs det oerhört mycket arbete för att skyffla undan den dödande politiken och låta skolutvecklingsfrågorna få det syre de behöver för att få liv.

— — —

Den här diskussionen om kontroll var förstås större än mitt lilla bidrag och rasade resten av våren. Till slut nådde den t.o.m. Aftonbladets ”Doktor Gormander”, som i ett kåseri runt skolavslutningen t.o.m. nämnde mig vid namn. Egotripp! Egotripp!

Nu var det tyvärr inte i överdrivet positiva ordalag min insändare nämndes. Snarare tvärtom. Han framställde mig som en flumpedagog, som hellre låter barn gå genom skolan utan att lära sig ett dugg än att ”stressa” dem genom att undersöka om de kan läsa och skriva. Behöver jag påminna om att det här var våren 2006 och ungefär två år innan jag på allvar började överväga att anamma begreppet ”flumpedagog” och vända det till något oppositionellt och (i mina ögon) positivt?

Men vad menade jag då? Vad är det som sår ett flumpedagogiskt frö i mitt sinne den här vårkvällen för fyra år sedan?

Anledningen till att jag var (och är) emot ett normerande kontrollinstrument som metod för att stimulera läs- och skrivinlärningen hos sjuåriga barn, är för att det är ett överflödigt verktyg. Förutsatt att läraren är behörig (det finns i och för sig fortfarande ingen 100-procentig garanti för det i dagsläget), måste man utgå från att han/hon förmår se vilka barn i klassen som t.ex. inte kan läsa eller skriva på en tillfredsställande nivå, och utifrån detta genomföra nödvändiga pedagogiska åtgärder, alternativt begära en eller flera former av stöd.

För det är en sådan bild detta kontrollinstrument antyder. En bild av lärare som behöver hjälp att hitta de här icke läs- och skrivkunniga barnen. Lärare som inte klarar av att göra sitt jobb.

Kontrollen i sig gör ju varken till eller från. Faktiskt. I alla fall i frågan om barns läs- och skrivkunnighet.Däremot blir den ett ypperligt verktyg för var och en som av olika (nästan uteslutande politiska) anledningar vill misskreditera skolan.

Ja, det är otroligt att barn lämnar låg- eller mellanstadiet utan förmåga att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska. Det är kanske t.o.m. för jävligt. Men då vore det kanske en god idé att försöka göra något åt det, istället för att komma med förslag som låter bra (och som presenteras på grammatiskt korrekt svenska), men som i realiteten är helt innehållslösa. Som förslaget på (ytterligare) läs-/skrivkunnighetskontroller (utöver de som faktiskt redan görs av läraren) i första klass. Till exempel…

— — —

Debatten fortsatte efter sommaren. I nr. 13/2006 av Lärarnas Tidning replikerade Hans-Åke Scherp en insändare(?) av Johan Kant, som försvarade den s.k. ”kontrollidén” och ifrågasatte Sherps inställning.

Scherp uttryckte det väl, när han ställde begreppen ”motivation” och ”hotivation” mot varandra (hotivation avser då användandet av kontroller och inspektioner för att nå vissa mål). Han talade också om lär- och ansvarskultur kontra lydnadskultur.

Kanske tryckte han bara på rätt knappar, men jag kan fortfarande inte annat än sympatisera med Scherp i det här fallet. Ökad kontroll uppifrån ger sällan mer än rädsla, stress och i bästa fall(?) rövslickeri och spel för gallerierna. Ökad kontroll uppifrån är att betrakta som (förtäckta) hot och (dolda) krav på lydnad.

Är det det vi vill ha?

Eller skall vi kanske sträva mot en situation där utbildade lärare på plats känner ansvar och motivation inför utvecklandet av sitt uppdrag?

Frågan är retorisk. Självklart är det ljusår bättre (alternativet är inte ens bra, när jag tänker på saken) med en ansvarskännande lärare som sätter elevernas utveckling i första rummet än en lismande rövslickare som tänker mer på sitt jobb än på sina elever.

Det här var ett av mina första steg mot att så småningom börja kalla mig ”flumpedagog”. Var började det för dig?

%d bloggare gillar detta: