All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

åsikter och diskurser

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.

Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

Den dimhöljda reformen

Idag, den 1 december 2013, införs det formella kravet på legitimation för nyanställda lärare/förskollärare. Men den dimhöljda mystiken kvarstår.

För samma dag som legitimationkravet införs, känner Jan Björklund (i sällskap av Bo Jansson, LR) åter att det är dags att drämma näven i bordet: ”Legitimerade lärare som sätter betyg ska vara behöriga i det ämne där betyget sätts”, ryter han i Expressen och jag tänker att var det inte precis det som legitimationen skulle åtgärda? Att lärarna som sätter betyg också är behöriga i sitt ämne, alltså?

Nu blev det lite rörigt, känner jag. Men å andra sidan är det kanske legitimationsreformens mest framträdande aspekt. Rörigheten.

Det första steget i lärarlegitimationen är införandet av den, vilket alltså innebär att ”(v)arje legitimerad lärare blir behörig att ansvara för undervisningen i vissa ämnen och årskurser”. Precis. Legitimationen knyter behörigheten till ämnet. Du får bara undervisa i de ämnen du är behörig att undervisa. Med vissa undantag.

Det andra steget ”träder i kraft den 1 juli 2015, då undantagsregler upphör och bara de lärare som har legitimation självständigt får sätta betyg”. Logiskt, även om jag inte gillar det nämnvärt. Nu gäller legitimationen fullt ut.

Men ändå fortsätter artikeln: ”Enligt vår uppfattning är det dags för ett tredje steg i lärarlegitimationen. Det bör krävas att den legitimerade lärare som sätter betyg också ska vara behörig i det ämne där betyget sätts. Detta är en omfattande skärpning av skollagens krav.”

På vilket sätt skiljer sig detta tredje steg från det första? Har jag missat något kryphål som säger att legitimerade lärare får sätta betyg i vad som helst? Antagligen inte. Egentligen beskrivs ingen förändring. Det som avses är de fall där en fortfarande (trots att det efter 30 juni 2015 inte skall finnas några undantag) obehörig lärare undervisar i ett givet ämne och måste ha hjälp med betygsättningen. Då skall det inte längre räcka med en legitimerad lärare, utan läraren måste vara legitimerad för det givna ämnet.

Men, tänker jag i mitt stilla sinne, om det finns en legitimerad lärare tillgänglig för betygsättningen – varför undervisar då inte hen redan i ämnet?

En skärpning av lagtexten är det sannolikt, men är den egentligen relevant? Omfattande är den i alla fall inte. Obehörig är fortfarande obehörig.

Legitimationsreformen är oöverskådlig. Om det är något artikeln i Expressen visar, så är det just detta. Och mina svårigheter att skriva ett sammanhängande blogginlägg om artikeln visar på samma sak.

Idag firar jag dag #1 som examinerad, men obehörig, lärare. Det känns bra.

Utbildad, examinerad, obehörig

Via ett inlägg om läxor hittar jag Pernilla Alms inlägg om behöriga lärare. Det får mig att börja tänka på begreppen ”behörig”, ”utbildad” och ”trovärdighet”.

Jag tänker att det nog är två olika saker, det där med legitimationen och de obehöriga lärarna. Inte minst genom att legitimationskravet – om det drivs igenom – kommer att göra en mängd utbildade och behöriga lärare obehöriga, eftersom de (som jag) valt att inte sökt sin legitimation eller kvackar i en annan disciplin (vilket förstås är problematiskt men knappast så apokalyptiskt för skolan eller eleverna som legförespråkarna vill hävda).

Det som sker är enkelt; legitimationsreformen ökar andelen obehöriga lärare istället för att minska den. En tvärtomrörelse som slår lika hårt mot utbildade lärare som de ”obehöriga”.

Innan reformen var en obehörig lärare synonymt med en outbildad lärare. Till viss del kunde förstås även lärare som arbetade med ett ämne de inte var (lärar-)utbildade för anses som obehöriga, men de rörde sig i en gråzon. De var liksom behöriga i huset, men inte i det specifika rummet.

Idag är vi på god väg mot en reform som innebär att även utbildade lärare – med examen och allt – ja, t.o.m. med en examen i det ämne de undervisar i på en nivå de också har examen i – kan betecknas som obehöriga. Varför? För att de inte har sin lärarlegitimation.

För att göra det svårare för ”obehöriga” att jobba som lärare gör man det svårare att bli behörig. Facken jublar, men inte många andra. Ja, förutom de som hoppat på tåget, sökt sin legitimation och nu sitter säkert utan att behöva ta ställning.

”Det är ju bara att söka legitimationen om du är behörig. Vad är problemet?”

Problemet är att jag har gått mina år på högskolan, fått min examen och arbetat mina år ute i fält – och att jag inte ska behöva söka någon legitimation för att få fortsätta göra mitt arbete. Det är förnedrande. Och att jag, om jag vägrar dansa efter legitimationsivrarnas pipa, blir detsamma som den outbildade läraren som halkat in på ett bananskal. Jag blir obehörig. Neutraliserad. Tillbaka på ruta noll. Men med ett saftigt studielån i bakfickan.

Hur svårt hade det varit att helt enkelt applicera de restriktioner som nu kommer att drabba alla olegitimerade, enbart på de outbildade lärarna? På de som inte kunnat uppvisa en lärarexamen vid anställningsförfarandet? De som utgör det egentliga problemet?

Min gissning är att det hade varit enklare och billigare. Och att det hade höjt yrkets trovärdighet. Något nuvarande reform inte kommer att lyckas med – oavsett hur många legitimerade lärare som blundar, korsar fingrarna och håller tummarna.

Lärarnas fel

Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer, terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Björklund har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
I bibeln står det skrivet det är lärarnas fel
Jag vet inte vilken rad och vers, kapitel eller del
Men nånstans här i står det, det är lärarnas fel

Kriget i Afghanistan – lärarnas fel
Diktaturen i Iran – lärarnas fel
Och jordskalv, översvämningar och allt annat hemskt
Att Vin & Sprit och Saab och Volvo inte ens är svenskt
Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Världen står i brand och det är lärarnas fel
Min son med jaktgeväret fyra människor sköt ihjäl
På nåt sätt kan jag känna det var lärarnas fel

Skilsmässor och alkoholism – lärarnas fel
Lapplisor och ateism – lärarnas fel
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut
Att Schlagerfestivalen numer aldrig vill ta slut
Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Allt är upp och ner och det är lärarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel
Men min familj är enig det är lärarnas fel

Galen fundamentalism – lärarnas fel
Varje världshistorisk schism – lärarnas fel
På religiösa grunder, vi krigar, dödar, slåss
Men skulden till att det är så, den faller ej på oss
Nej, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Därom kan vi enas, det är lärarnas fel
Man tror att det är Satan själv som spelar oss sitt spel
Men även han går fri för allt är, lärarnas fel

Ja, det är lärarnas fel – lärarnas fel
Lärarnas fel – lärarnas fel
Allting som är fel ja det är lärarnas fel
Jag har suttit framför datorn så min nacke blivit stel
I köket har vi vävtapet fast jag vill ha panel
En gång så åt jag gröt och misstog curry för kanel
Och det var inget slarv, nej det var lärarnas fel!
När svininfluensan kom så var det slut på alkogel
Å våran pizzeria har så tråkigt klientel
Jag åkte fast på jobbet, stal kontorsmateriel
På charterresan red jag dromedar fast frugan fick kamel
Att våran konungs uppgift blott är ceremoniel
Å att jag inte hittar några flera rim på -el

Det råder inget tvivel, det är lärarnas fel

Lärarnas fel
Lärarnas, lärarnas, lärarnas
Ja det är lärarnas fel, lärarnas, lärarnas, lärarnas, lärarnas, fel

Jo, det är förstås Henrik Dorsins geniala och satiriska text som återanvänts. (Hoppas det är ok, Henrik?)

Det pågår – har länge pågått – en smutskastningskampanj där man håller lärarna som ansvariga för den s.k. ”krisen” i skolan. Det talas om ”svaga kort” i lärarkåren och brister i (lärar-)utbildningen som om det vore sanning. Vi måste våga tala om de dåliga lärarna, säger man och försöker få det att låta som om man är bekymrad och behöver trampa på ömma tår, fast man egentligen inte vill det. Men kommer det till kritan handlar det bara om smutskastning. Andelen verkligt dåliga lärare är så liten att den är närmast obetydlig. Den är så liten att övriga lärare i skolans kollegium har alla möjligheter att kompensera för den dåliga lärarens brister.

Smutskastarna har att förklara hur dåliga lärare samlas likt flugor på en sockerbit på vissa skolor. Alternativt måste de presentera en hållbar tes för hur en minoritet av dåliga lärare kan påverka majoriteten bra lärare så mycket att det dåliga ”smittar av sig” till de bra. Och vad kännetecknar egentligen en dålig lärare? Är det läraren som inte förmår leda en för stor klass till den förutbestämda nivån av utveckling och lärande? Är det läraren som hårdnackat vägrar använda sin fritid till det administrativa arbete som inte hinns med på arbetstid – eftersom läraren istället slösar bort den värdefulla tiden för administration i klassrummet, med eleverna? Förklara gärna, du som anser att det är lärarnas fel.

Om lärarkåren hade makten att förändra och styra skolan, skulle vi inte ha en ”kris” i skolan. Men makten sitter inte i lärarnas händer. Den sitter hos skolledare, kommunpolitiker och före detta militärer. Om det är någon som förtjänar smutskastning, så är det de. Men de kan inte smutskastas. Inga anklagelser eller förolämpningar kastade mot denna trojka är så orimliga att de kan klassas som smutskastning. Försök. Det går bara inte.

Det är inte lärarnas fel. Lärarna är de enda i den här soppan som på allvar strävar efter kvalitet. Att då spotta på dem i den kampen. Ja, det får en att undra vad de här smutskastarna egentligen är ute efter.

Vad vill Henrik Dorsins karaktär i originalet till texten ovan, tror ni? Kan vi lära oss något av det?

UPPDATERING 21/12: Det har börjat cirkulera en video på YouTube som även den använder samma låt. Upphovspersonerna bakom den har jobbat mer med texten, och det ger våra inlägg lite olika kvalitéer, tänker jag. Men kontentan är densamma: Det är lärarnas fel.

Eller?

%d bloggare gillar detta: