Bilden av Jan Björklund

Mats vill belöna Eva-Lotta Hultén med en flumpetröja efter hennes kritiska artikel i Aftonbladet, angående Jan Björklund och hans skolpolitik/-retorik.

Jag blir också uppspelt när jag läser hennes artikel och vill kommentera den här på Flumpebloggen. Men det är svårt att göra det utan att hemfalla åt föga konstruktiv Björklund-bashing. Hans kejserliga utstyrsel blir nämligen tämligen transparent efterhand man läser artikeln.

Hennes argumentation är flumpedagogisk rakt av. Hon lyfter fram komplexitet där Björklund hävdar enkelhet. Hon talar om sammanhang när Björklund dekontextualiserar. Hon förvandlar Björklunds endimensionella och statiska kunskapsbegrepp till en avancerad och dynamisk treenighet. Och hon ersätter den konkreta kunskapsinlärning Björklund förespråkar med abstrakta värden som ”självständigt tänkande, initiativkraft, förmåga att ifrågasätta auktoriteter och att på egen hand hantera och sålla i enorma mängder fakta och påståenden”.

Kort sagt envisas hon med att hävda att (skol)frågan inte är så enkel som Jan Björklund vill få den att verka vara.

Men samtidigt som jag lockas av hennes uppskissade spelplan, där Jan Björklund spelar i vårt motståndarlag, känner jag också en oro. Att placera sig i opposition är att hemfalla åt det förenklande och det missriktat tydliga. Det är klart att Jan Björklund – genom sättet han gör det på – utgör en slags flumpedagogikens antites. Men det betyder inte att det han vill automatiskt står i direkt motsats till det vi vill.

Eller gör det det?

Stämmer verkligen bilden av Jan Björklund som skolans (och barnens) fiende #1?

Annonser
%d bloggare gillar detta: