Flumpebloggens litteraturkanon, del 1

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

Annonser

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag. 😉

Definitionen av ”flum”

Mats tipsar om Olle Holmbergs utmärkta djupdykning i begreppet ”flum” i nystartade digitala tidskriften Skola och Samhälle.

Jag tror vi har hittat vår definition.

Klassrummets dynamik

Jag läser om ”De Tusen Knuffarnas Pedagogik” på Magisterns blogg. Han beskriver i sitt inlägg kortfattat och rakt på sak hur man – rent konkret – kan gå till väga för att bli en auktoritet i klassrummet utan att vara auktoritär (vilket han även skrivit om tidigare).

Jag tror förstås inte på att det finns ett rätt sätt att göra det på. En metodik som fungerar på alla. Ett förhållningssätt, en ledarstil. De flesta med erfarenhet från skolans värld är medvetna om detta och som lärare – oavsett ålder/nivå på eleverna – måste du vara konstant uppmärksam på vilka sätt som fungerar i just den här gruppen just nu.

Alltså, det finns inga konstanter att haka upp sig på, annat än de yttre, strukturella förutsättningarna, och inte ens förhållandet auktoritet-auktoritär är sådant att man kan låsa sig ideellt vid en position och tro att man därigenom kan förflytta berg.

Det är bland annat den dynamiken jag tycker synliggörs bra i Magisterns inlägg.

Har du själv några exempel på hur man kan arbeta i klassrummet, som synliggör den här dynamiken mellan auktoritet och auktoritär? Har du kanske redan skrivit om det på din hemsida/blogg? Berätta i så fall gärna om det i en kommentar eller bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås – som vanligt – också välkomna!

Vems är debatten?

Nu har Flumpebloggen varit aktiv i tre veckor, ungefär. Vi har diskuterat och problematiserat lärarrollen, kunskapsbegreppet, ”ordning & reda” och betyg. Vi har också hunnit med att kika lite närmare på Jan Björklunds inflytande i skolpolitiken (men vi har ännu inte pratat om betydelsen av hans lite hemliga övertagande av ansvaret för lärarutbildningarna) och hans retorik.

Gemensamt för ovanstående diskussioner har varit ”diskutörernas” beredvillighet att hålla ett öppet sinne och ta in flera aspekter av frågan. Vi försöker (och nu talar jag helt fräckt för oss alla) undvika att måla oss i motsatspar – svart mot vitt – eftersom det är en av de underliggande problemen med den nu förda skolpolitiken; den förenklar och polariserar. En återblick:

Lärarrollen: Vi beskrivs som förmedlare av kunskap, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra uppgifter som på olika sätt ingår i yrket. Jag själv förväntas t.ex. byta blöjor och servera mat dagligen, bara för att ge två självklara exempel på uppgifter utöver kunskapsuppdraget. Vissa delar i uppdraget kan förstås ifrågasättas, medan andra är självskrivna. Men utan att se till dessa ”andra uppgifter” går det inte att föra en på djupet konstruktiv diskussion om lärarrollen. Det blir fragmentariskt och missvisande.

Kunskapsbegreppet: Kunskap blir mer eller mindre likställt med fakta i debatten, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra aspekter på och av den ”kunskap” vi vill att våra elever skall bära med sig när de lämnar förskolan, grundskolan, gymnasiet eller högskolan. Jag syftar på innehållet i termer som exempelvis ”bildning”, ”erfarenhet” och ”förståelse”. Det är klart att man i den levande diskussionen kan välja att lägga större fokus på en specifik aspekt av kunskapsbegreppet, men det får inte ske på bekostnad av helheten. Kunskap är större än fakta, vilket inte nödvändigtvis blir uppenbart för alla som följer debatten.

Ordning & reda: Behovet av en fungerande arbetsmiljö erkänns förstås av alla, oavsett politisk ståndpunkt. Det här är egentligen mer en fråga om retorik än om flumpedagogik, men den har länge varit central i skoldebatten och väcker fortfarande frågor och skapar missuppfattningar. Och i likhet med ovanstående punkter måste man alltså förstå begreppet i sin kontext. Innebörden av ”ordning & reda” kan inte regleras på central nivå med gränsvärden för buller, placering av skolbänkar m.m. utan hänger istället intimt ihop med hur den individuella läraren arbetar för att nå fram till sina elever (och – förstås – hur väl han/hon lyckas med det).

Betyg: Betygs- och nationella prov-debatten är intressant, eftersom den bygger på den snäva/retoriska beskrivningen av kunskap. Det skruvar till diskussionen ytterligare ett varv. Men för att försöka bibehålla min röda tråd måste man alltså först problematisera att betygen endast mäter en snäv aspekt av kunskapsbegreppet, och därefter ifrågasätta värdet av detta i skenet av den ofantliga massa av erfarenheter som utgör skoltiden. Varför mäter vi och värderar bara en bråkdel av det jobb som utförs i skolan – och varför just denna bråkdel?

Jan Björklund: Han får en egen punkt på listan på grund av sitt inflytande i skoldebatten och -politken. Genom sin retorik bär han det största ansvaret för de begränsade bilder av skolan som dominerar debatten. Självklart är det en ohållbar förväntan att alla aspekter alltid adresseras i debatten, men regelbundna erkännanden från ministerns håll om att ”frågan är mer komplicerad än såhär” skulle vara en välkommen förändring och ett första steg mot en verklig och konstruktiv dialog om skolan.

Nyanserad bild av ett barn?

Nyanserad bild av ett barn?

I alla dessa förenklingar till förmån för debatten skapas onyanserade bilder av skolan som inte helt överensstämmer med verkligheten, men som ändå får representera den. Och när vi som flumpedagoger går in i debatten vågar jag påstå att det är de här bilderna vi ifrågasätter mer än vi ifrågasätter frågorna i sig.

Om skoldebatten vore konstruktiv, skulle vi snart bli varse att våra individuella åsikter antagligen går isär på både den ena och andra punkten. Men än så länge letar vi fortfarande efter den gemensamma plattform en konstruktiv diskussion måste utgå från. En plattform som inte enbart kan utgöras av detaljer ryckta ur sitt sammanhang.

Det ligger på den som styr debatten att skapa denna gemensamma plattform.

Ordning & reda!

Eftersom det här inlägget skall behandla en av de vanligaste missuppfattningarna om oss flumpedagoger, vill jag redan nu slå fast – en gång för alla – att även flumpedagoger behöver ha ordning och reda!!!

Sådärja, nu behöver vi i alla fall inte svara på några inlägg om varför vi så gärna vill ha kaos i våra klassrum… 😉

Det känns som om det var här det började. Någonstans under valupptakten 2006 började alliansens skolpolitiska propagandamaskineri skramla igång. Och trots att det skulle visa sig vara rena rama stridsvagnen som brakade fram genom terrängen, fattade nog ingen just då riktigt vidden av Jan Björklunds till synes enkla krav på ordning och reda.

Det är en retorisk nacksving att kräva ”ordning & reda”. Ingen vid sina sinnens fulla bruk är beredd att säga emot något sådant. Och gör man det, gäller det att väga sina ord på guldvåg. För minsta feltramp så står man där och försöker förklara att ”jag menade inte att jag vill ha o-ordning och oreda, men…”

Jan Björklund – ständigt denne Jan – kom alltså körandes i sin stridsvagn och bombarderade oss med skräckbilder av klassrum i kaos där lärare stod maktlösa inför elevernas terror, utan möjlighet eller befogenhet att ingripa. Och han presenterade Lösningen, så enkel att folk häpnade över att socialdemokraterna inte tänkt på det: Med ökade befogenheter, som t.ex. rätten att beslagta mobiltelefoner och annan störande utrustning, skulle lärarna kunna återta kontrollen över klassrummet. Och vid det här laget – hösten 2009 – pratar vi dessutom kvarsittning, försittning, avstängning… Metoderna för klassrumskontroll blir hela tiden fler och fler.

Och mitt i det här kommer vi flumpedagoger och motsätter oss den här utvecklingen. Och missförstås. Men, nej, som jag klargjorde redan i första stycket är det alltså inte ordning & reda vi motsätter oss. Det vi motsätter oss är vägen Björklund vill använda för att nå ordning & reda:

Alla steg Björklund tagit på sin väg mot ordning & reda har varit repressiva. De har utgått från uppfattningen att det är eleverna som är problemet och att det är de som måste styras till ett korrekt beteende via sanktioner (beslagtagande av egendom) och bestraffning (kvar-/försittning, avstängning), dels eftersom de själva inte är mogna att se fördelarna av ett lugnt arbetsklimat, alternativt jävlas och saboterar för sitt eget kortsiktiga men höga nöjes skull och dels eftersom skolan i sig själv inte provocerar fram det här beteendet hos eleverna. För det är ju otänkbart.

Men…

Kan man, med hjälp av auktoritära medel, skapa en på djupet lugn och rofylld arbetsmiljö? Kan man, med hot om bestraffning eller genom att ta ifrån någon dennes mobiltelefon/mp3-spelare/keps, skapa en miljö som motiverar densamme till lärande och utveckling?

Är det inte så att man på förhand lägger krokben för sig själv genom att utgå från att varje lektion kommer att bli en konfrontation? Finns det inte t.o.m. ett uttryck som illustrerar denna ”självupfyllande profetia”? (Jo, det gjorde det visst…)

Det är i besvarandet av dylika frågor som vår flumpedagogiska syn på saken blir tydlig. Självklart ser vi att det absolut finns skolor som brottas med de problem Björklund berättar om. Men vi ser samtidigt att det inte i något fall går att identifiera eleverna som problemet utan att samtidigt göra våld på vårt bätre vetande och vårt läraruppdrag – ja, på hela vår yrkesidentitet.

Ingen larmar och gör sig till utan goda skäl. (Se där, en flumpedagogisk ”sanning”!) Det finns en mängd faktorer som ligger bakom våra stökiga klassrum och elever. En mängd faktorer som dessa elever försöker förmedla till oss och som skulle hjälpa oss att förstå eleverna och hitta till roten av stöket. Inte bara spränga bort det som syns, i enlighet med Björklunds politik – utan smälta hela isberget.

För att kunna arbeta med kunskap fem dagar i veckan i tolv år eller mer måste eleverna kunna skapa en relation till sina arbetsledare, lärarna, liksom dessa måste skapa relationer med var och en av eleverna, för att kunna se, höra och vägleda dem på ett kvalitativt sätt. En sådan relation gynnas inte av den typ av auktoritära maktmedel som förespråkas av Alliansens skolpolitiker. Den kräver istället tillit och långsiktighet

…Vilket råkar vara två av Christina Monthan Axelssons fyra T’n, ser jag. (De övriga två är tydlighet och teknik, för er som råkar vara intresserade.)

Tilliten går i båda riktningarna; Läraren måste lita på att eleverna kan och vill lära sig, och eleverna måste kunna lita på att läraren kan och vill hjälpa dem. Det går inte om samma lärare – för att skapa ”ordning & reda” – gång på gång utnyttjar rätten att utestänga elever från undervisningen och tvingar dem till kvarsittning.

Långsiktigheten, tiden, är självklar för den som förstår att skoltiden är längre än en mandatperiod och för eleven, även om denne går i nian, är det en evighet kvar till den sista skolavslutningen. Då är det inte hållbart att varje dag utsätta eleverna ens för risken av förnedringen i att få sin mobiltelefon beslagtagen.

Vi behöver elever som är trygga i sitt klassrum. Med sina klasskamrater och med sina lärare. Som vågar diskutera och ifrågasätta. Som vågar prata! Hur skall vi annars komma någonvart med någonting?

Hur ser du själv på frågan om ordning & reda och hur begreppen används i debatten? Har du själv skrivit om ordning & reda ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just ordning & reda? Berätta i så fall kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

%d bloggare gillar detta: