Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

Annonser

Flumpebloggens litteraturkanon, del 1

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Inte besvärliga människor

Jag läser Birgitta Kennedys bok Glasfåglar i molnen och fastnar tillfälligt i ett avsnitt om konsten att ställa frågor.

Kunskapsfrågandet, skriver hon, ”är den enklaste vägen”. Raka frågor som helst kan besvaras med ett ja eller nej. Som handlar om det svartvita ”rättet” eller ”felet”. Hon associerar det till ett samhälle som sluter sig, där rädslan för att avvika, sticka ut och ifrågasätta hotar att växa sig starkare är modet göra tvärtom. Där man slutar tycka. Att ifrågasätta, inte för ifrågasättandets egen skull, utan för att det bara är genom att stöta och blöta det vi tror är självklart som demokratiska värden kan bibehållas.

Hyllningen av den mätbara kunskapen blir i det här sammanhanget en hyllning till den enkla vägen. På kort sikt kan det t.o.m. tyckas att fördelarna överskuggar eventuella nackdelar och betygen blir högre. Men vad händer på lång sikt? Om vi – skolan – i vår ålagda förmedling av ”den enkla vägen” också socialiserar eleverna till enkla människor? Inte enkla i det att de kan lite, utan enkla i det att de nöjer sig med sin kunskap.

Enkla. Att de accepterar tingens ordning. Auktoritetens makt. Sin upplevda maktlöshet.

Enkla. I betydelsen ”inte besvärliga”.

Inställningen till kunskap i skolan handlar inte bara om ”flum” eller ”ordning & reda”. Den definierar skolan på djupet. Men hur? Och vilka blir konsekvenserna?

Form och innehåll

”Universitetet hade grundats under medeltiden inte i första rummet för att få fram ny kunskap utan för att bevara gammal kunskap. Detta innebar att kunskap, per definition, kom från böcker. Vadhelst man såg med egna ögon räknades inte. Även om det var sant så var det inte kunskap. Krukmakare lärde sig om lera från leran själv; gruv- och stenbrytare lärde sig om sten från stenar. /…/ Att smutsa ned sin händer med tingen själva var otänkbart för akademiker.”

Kan man bevara kunskap? Går den att lagra?

Även om citatet ovan, taget från Björn Sundquists översättning av Alan Cutlers ”Snäckan i berget”, kanske inte i första hand handlar om att ta ställning för en empiriskt grundad kunskapssyn går det att dra paralleller till dagens diskussioner om kunskapens inre kärna. Om vad kunskap är.

Runt mitten av 1600-talet var en ny kunskapssyn på frammarch. Plötsligt började nytänkande vetenskapsmän utmana den rådande ordningen som sade (lite generaliserat) att all kunskap fanns i böcker och att det endast genom att läsa dessa böcker och tolka deras innehåll gick att finna ny kunskap. Så kom de här rebellerna och utförde praktiska experiment som antingen bekräftade eller omkullkastade tidigare sanningar. T.ex. genomförde Francesco Redi ett av världshistoriens första kontrollerade experiment när han, sommaren 1666, placerade ut klumpar av oxbajs och härsket kött från allehanda djur för att låta detta ruttna i solen och se om självalstring (alltså den spontana uppkomsten av liv) var möjligt. Det var det inte, visade det sig.

Idag står vi inte inför en lika dramatisk förändring av vad vetenskap och kunskap är, men likväl kan jag känna hur den Rådande Ordningen tornar upp sig över mig och gräver fram svar i skrifterna på de frågor PISA och andra instanser ställer oss inför. Liksom all (erkänd) vetenskap var förenlig med Bibelns innehåll i mitten av 1600-talet, antingen genom bokstavsläsning eller tolkning, så hittar den Rådande Ordningen svaren i böckerna – i historien. I det som redan varit. Det är den Rådande Ordningen som gäller, nu som då:

”Förändringar kunde ju bara medföra ett förfall av Guds ursprungligen perfekta skapelse – de var definitionsmässigt av ondo och därmed inte värda kristna funderingar. Dessutom fanns ju alla viktiga händelser under de sextusen åren sedan världens skapelse återgivna i Bibeln. Det fanns inget behov av ytterligare efterforskningar.”

Hur mycket kan man luta sig på gammal kunskap i sökandet efter ny? Är svaret på PISA’s frågor att läsa om förra kapitlet eller ska vi våga vända blad istället?

Nej, det är ingen antingen-eller fråga. I den här ”boken” tror jag inte man kan hoppa över några kapitel och ibland måste man också läsa om ett kapitel. Men jag kan inte undvika att tänka att det där universitetet i det första citatet. Det där som bevarar snarare än skapar kunskap. Att det påminner mig en del om hur många vill att skolan ska se ut.

Och att det i sin tur säger en del om hur lite den generella diskussionen – den i stugorna och på politikerdebatterna – egentligen handlar om just kunskapens väsen.

Att man hanterar kunskap som form istället för innehåll.

Dagens citat

”He was so learned that he could name a horse in nine languages; so ignorant that he bought a cow to ride on.” -Ben Franklin

Jag vet inte om Benjamin Franklin, bland allt annat han kunde titulera sig som, hade känt sig bekväm som flumpedagog. Han påminner oss i alla fall, i sitt citat, om vikten av en nyanserad syn på kunskap.

Elever skall inte lämna skolan proppade med kunskaper de inte har någon nytta av. Det skulle vara slöseri med tid och resurser. Samtidigt är det svårt att på förhand avgöra vilka kunskaper som kommer att vara nyttiga – både generellt och individuellt. Kunskap är sällan objektiv och förmågan att benämna en häst på nio språk kan vara oerhört värdefull i min situation, men samtidigt totalt meningslös i din.

En av de kanske allra första skolsituationer, där kunskap skulle överföras från en generation till nästa, gick ut på att lära eleverna göra upp eld. Det ansågs (med rätta) av den vuxenvärlden som A och O för överlevnad. Idag lever vi i en något mer komplex verklighet. Så komplex att ingen av oss riktigt vet vilken kunskap som idag motsvarar den ursprungliga elden. Ändå framhåller vi Kunskap som om det i sig hade ett egenvärde.

Och köper en ko i tron att det är en häst/horse/perd/hevonen/cavallo/kalë/cheval/kuda/konj…

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag. 😉

%d bloggare gillar detta: