Lärarlegget närmar sig övergångsåldern

”Reglerna säger inte att man måste säga upp tillsvidareanställda lärare som saknar legitimation. /…/ Regeln är möjlig att tillämpa om man bedömer att en lärare är lämplig att bedriva viss undervisning. Reglerna är även möjliga att använda vid olika typer av visstidsanställningar och vikariat så man är inte tvungen att göra sig av med olegitimerade lärare som man är i behov av.” -Niclas Westin, chef på professionsutvecklingsenheten på Skolverket.

Nämen precis. Klart att det formella kravet på legitimation inte ska ta ifrån de kommunala huvudmännen möjligheten att fortsätta ha icke-legitimerad personal på sina skolor.

Citatet ovan kommer från en artikel på skolverket.se angående att övergångsperioden för införandet av den s.k. reformen tar slut den 1 juli i år. Alla – från de berörda lärarna själva till rektorer och huvudmän – känner oro inför vad som skall ske efter det magiska datumet. Även jag, som fortfarande olegitimerad, måste tillstå en viss oroskänsla i magen när ämnet kommer upp.

Men jag har hållt ut såhär länge, och än så länge har ca 200 000 legitimationer utfärdats, vilket är hela 46 000 fler än i oktober förrförra året och totalt ca 80% av den totala lärarkåren. I den här takten kommer den sista legitimationen (om vi tänker bort den kontinuerliga rörelsen med pensionsavgångar och nyanställningar) utfärdas någon gång kring skolavslutningen 2016.

Kanske är det bra att övergångreglerna slutar gälla utan att det får några större konsekvenser?

Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

%d bloggare gillar detta: