O.s.a.

Den 16 september 2008 publicerade Dalarnas Tidningar en debattartikel av undertecknad där jag med avstamp i en kort redogörelse för anknytningsteori ifrågasatte de stora barngrupperna och den låga personaltätheten i Falu kommuns förskolor. Jag hänvisade dessutom till Skolverkets ”råd och kommentarer för kvalitet i förskolan” angående just dessa faktorer och avslutade med frågan vad kommunfullmäktige avsåg att göra ”för att garantera att kommunens förskolebarn kan tillgodogöra sig verksamheten utifrån sina individuella behov, trots barngruppernas storlek och den låga personaltätheten”.

Veckan därpå fick jag ett slags icke-svar av skolnämndens ordförande och det blev tyst. (Jag skrev ett svar, men tidningen publicerade det inte.)

Snabbt hopp till Skolportens förskolebrev nr 6/2010 (som kom den 4 juni). Där hittar jag en länk till Monica Nylunds artikel om Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont.

De lyfter ungefär samma fråga som jag, fast i bokform, vilket ger dem möjlighet att bredda frågeställningen och ta in fler aspekter än anknytningen. Men det identifierade problemet är detsamma; verksamhetens strukturella grundförutsättningar är avgörande för kvaliten och som det generellt ser ut i förskolan idag är den snarare skadlig än utvecklande.

Den enda kommentar som finns till artikeln leder mig ytterligare ett steg, till en namninsamling på sajten Upprop.nu. Det är föräldern Kajsa Heinemann som tillsammans med ytterligare föräldrar ställer följande krav:

  • En lagstiftning om tak på barngruppers storlek på landets samtliga förskolor
  • Att man följer Skolverkets allmänna råd från 2005 som lyder: 12 barn för de minsta, och 15 för de stora – på tre heltidsanställda
  • Fler utbildade förskollärare
  • Ökad tillsyn av landets samtliga förskolor.
  • Att ansvariga politiker tar ansvar för de avknoppningar som har genomförts, och ser till att mångmiljonvinsterna återinvesteras i verksamheterna, samt tar tillbaka tillståndet från förskolechefer/aktieägare/vd som låter personlig vinst gå före kvalitet
  • Parallellt med detta läser jag en debattartikel i Lärarnas Tidning av Malin Jönsson och Helena Lückner, två förskollärare i Göteborg. De lyfter ungefär samma fråga, men ur ett annat perspektiv: De ständigt försämrade möjligheterna för oss (förskol-)lärare att utföra vårt uppdrag sänker verksamhetens kvalitet. De avslutar med frågan: ”Vi tar vårt ansvar för kvaliteten, när ska arbetsgivarna ta sitt?”

    Det är den frågan som knyter ihop säcken. Det var i princip den frågan jag gav min arbetsgivare (kommunen) när jag bad om en redovisning för hur de ansåg att de kunde garantera kvaliteten i sina förskolor, trots de stora barngrupperna och den låga personaltätheten.

    Jag fick inget svar 2008. Jag tror inte Malin och Helena får något svar nu heller. Men på något sätt känns det ändå som rätt tillfälle att skicka in en uppdaterad version av min gamla debattartikel.

    Vem vet, kanske får jag svar den här gången?

    Annonser

    Jag och min jeansväst

    Jag tar avstamp i en gammal diskussion på Helena von Schantz’ blogg, där hon liknar betyg vid ett slags kvitto ”på att målen har nåtts”. Jag skrev ett par kommentarer angående hur jag ansåg att liknelsen var olycklig, kanske mest p.g.a. att kvitton – till skillnad från betyg – aldrig skapar fokus på vad man inte köpt eller lärt sig. (Och tur är väl det. Tänk er kvittot då man bara varit in och köpt en chokladkaka!)

    Men så började jag tänka om. Vad är det vi vill ha av betygen? Vad skall de ge oss? Mig som elev? Som lärare?

    Jag tror att oavsett hur vi tänker om betyg, så är vi ganska överens om att de inte alltid fungerar som det var tänkt. Det krävs mer än betyget för att betyget skall vara relevant för alla berörda parter. Och även om det nu går att hänvisa till forskningsresultat som kan tolkas som ett försvar för (tidiga) betyg, så tänker jag ändå att det handlar mer om miljön runt betygen än betygen i sig. Att man ser till att miljön förvandlar urvalsverktyget till en morot.

    Så tar jag en paus i funderingarna och loggar in på mitt konto på sajten GetGlue för att fördriva lite tid. Idén med sajten är rätt korkad; man gillar saker, och när man gillar tillräckligt många saker av samma sort får man ett litet märke. Märken delas också ut när man utfört vissa bedrifter, som att delta i diskussioner, besöka andra användares profiler m.m. Korkat, som sagt, men oerhört motiverande.

    Dagen efter läser jag en Kalle Anka-tidning för min dotter. Knattarnas scoutorganisation, Gröngölingarna, tjänar buntvis med medaljer för varenda liten sak de genomför. Det är som GetGlue, men i serietidningsformat.

    Och nu formas en tanke. Titta t.ex. på kursplanen för år 3. Varför inte dela ut ett litet märke för varje uppnåendemål eleven uppnått?

    Det första konkreta målet i matematik säger att eleven i slutet av år tre skall ”kunna läsa och skriva tal samt ange siffrors värde i talen inom heltals­ området 0–1 000”. När detta prickats av får eleven hem ett litet matematikrelaterat märke att sy fast på jeansvästen.

    Nästa mål är att ”kunna jämföra, storleksordna och dela upp tal inom heltalsområdet 0–1 000”. Nytt märke på jeansvästen.

    Totalt rör det sig om 15 märken i matematik att erövra innan slutet på det tredje skolåret. Lägg därtill 11 märken i svenska och du har totalt 26 hägrande erövringar att göra under dina första tre år i skolan.

    Jakten på märken kan förstås inte ersätta betyget eller det skrivna omdömet helt, men det kan i alla fall komplettera det. Eller översätta, snarare.

    Betyg är skrivna på byråkratiska. De förstås främst av myndigheter, lärosäten och datorer.

    Skriftliga omdömen är skrivna på vuxenspråk. De förstås främst av vuxna.

    Problemet med dessa omdömesformer är att de blir kvitton på något redan genomfört. En avräkning. Ett slutresultat att bygga vidare på inför nästa säsong. Och detta kanske innan eleven är klar.

    Erövrandet av märken kan istället pågå under terminen, läsåret, läsåren i en kontinuerlig rörelse och blir inte ett slutresultat förrän man har alla fastsydda på jeansvästen. Och då kan man börja om på en ny, tom väst.

    Betyget skickas till nån myndighet, det skriftliga omdömet till mamma och pappa, och västen behåller jag själv.

    %d bloggare gillar detta: