#barnenförst

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Annonser

The fragile elite

Jag vet inte om han har för vana att skicka ut sina nyhetsbrev på fredagar, men när det händer är det i alla fall oerhört irriterande och förödande för helgfriden. Felstavat är det också – det heter ”annat”, inte ”anant”. Och man bör helst inte läsa skiten för noga heller. För då riskerar man att fastna i konstig meningsbyggnad och otydliga budskap. Vad menar han t.ex. när han skriver att ”(m)ycket behöver fortfarande göras för att höja resultaten i den svenska skolan, bland anant för att få ännu bättre lärare och öka likvärdigheten”?

Att om vi höjer resultaten i skolan får vi bättre lärare?

Textmässigt ligger det på Sean Banan-nivå. Jag förstår väl att han menar tvärtom mot vad han skriver, men hallå?! Det är utbildningsministern vi snackar om. Han som sägs ha gått i skolan när den fortfarande fungerade.

Det är för lätt att komma in på lärarutbildningarna. För få söker, vilket innebär att en för stor andel av de som vill bli lärare får en möjlighet att bli det. Det är för jävligt, tycker Jan Banan och vill sätta högre krav på de som kvoteras in via högskoleprovet. Otroligt nog tycker jag att han har en poäng där någonstans. Resultatet – som systemet fungerar idag – är oväsentligt. Det räcker i princip att ha gjort högskoleprovet så har man en rätt stor chans att komma in på vilken utbildning som helst med tillräckligt lågt söktryck. Som på lärarutbildningarna, alltså.

Själv fick jag 2.0 när jag sist gjorde högskoleprovet och det är för mig en lätt hisnande tanke att någon kan få under 0.5 och fortfarande nära illusionen om att klara av att läsa en högre utbildning. Själv hade jag nog haft självinsikten att inte ens söka. Överlag tycker jag t.o.m. att ett resultat under 1 borde resultera i att provet blir ogiltigförklarat. Högskoleprovet ska inte vara en genväg.

Men samtidigt ligger ett stort ansvar på lärosätena att faktiskt våga underkänna studenter som inte håller måtten. Klarar man inte kraven får man väl gå? Och vi VFU-handledare har förstås samma ansvar. Det är kanske främst vi som har förmåga att se om de här oslipade stenarna kan bli diamanter. Och delta i urvalsprocessen genom att vara ärliga mot såväl oss själva som våra studenter. ”Nej, du har inte vad som krävs.”

Det finns dock problem med att höja ribban för antagning till en i allmänhetens ögon oattraktiv utbildning. Antalet sökande kommer att minska ytterligare, eftersom de man sållar bort inte har tagit sina platser av några andra. Man plockar helt enkelt bara bort en viss andel av de potentiella sökande. Därtill kommer insikten (vilken Jan Banan saknar) om att höga betyg från gymnasiet eller ett högt resultat på högskoleprovet inte är en garant för att personen i fråga är ett lärarämne.

Läraryrket är såpass svårt att kunskaper de facto inte räcker till. Man måste, som jag skrev ovan, även ha ”vad som krävs”. Relationell kompetens. Emotionell kompetens. Ett slags driv, ungefär som det du kan hitta på Twitter (fast inte nödvändigtvis så självhävdande helylle). En fallenhet. Och en insikt om att kunskap är färskvara och att förmågan att omskapa gårdagens kunskap till morgondagens är det som skiljer dig från andra yrkesutövare. T.ex. utbildningsministrar.

Att försvåra rekryteringen av nya lärare stärker inte yrket. Tvärtom.

Skolplikten: Rättighet och tvång?

Det har gått mer än sju år sedan jag läste en nu mer än tio år gammal artikel av Mats Dahlkvist med titeln Skolplikten och samhällsordningen, och därefter skrev ett sammanfattande och kommenterande blogginlägg om det (på min första skolblogg. Tänk vad tiden går). Eftersom frågan kom upp som ett sidospår i veckans #fskchatt tänkte jag att jag skulle damma av och putsa upp det där gamla inlägget:

Artikeln publicerades i Utbildning & Demokrati nr. 3/2002, och handlar om ”nödvändigheten och önskvärdheten av obligatorisk skolgång”. Dahlkvist frågar sig om den skolplikt vi har i Sverige är förenlig med de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på – eller, för att använda ett begrepp som vi i skolans värld väl känner till, värdegrunden. Kan vi försvara skolplikten genom att åberopa de värden som läroplanerna förmedlar? (Och kan vi för den delen försvara existensen av läroplanerna?!)

Även om skolplikten kan ses som både önskvärd och nödvändig, finns där en problematik som Dahlkvist menar alltför sällan lyfts fram i det offentliga talet om skolan. Skolplikten, eller ”skolobligatoriet” (den term Dahlkvist verkar föredra), existerar visserligen i diskussionen, men i form av ett tomrum eller som en självklarhet. Man adresserar inte skolplikten nämnvärt i det offentliga rummet, inte heller inom den (tongivande) pedagogiska forskningen och inte i vardagligt prat, hos oss ”vanliga medborgare”. Istället för att diskutera skolobligatoriet, diskuterar vi skolobligatoriets mål och riktlinjer i form av dess läroplaner. Eller dess sociala syften att t.ex. inkludera utsatta grupper. Att diskutera mål, riktlinjer eller syften med skolobligatioriet är förstås ett sätt att implicit beskriva dess nödvändighet och erkänna dess giltighet.

Men vad är då problemet? Varför är frågan om skolpliktens vara eller inte vara så viktig? Dahlqvist ställer tre frågor. Har en politisk styrelse rätt att:

…föreskriva skolplikt för alla?
…föreskriva nationellt gällande läroplaner?
…i skolans undervisning förespråka en viss samhällsordning och en viss politisk ordning som den rätta?

Kan en politisk styrelse göra detta och ändå betraktas som legitim? Besvara frågorna i skuggan av skolsystemet i Irak under Saddam Hussein, och besvara dem sedan i skenet av skolsystemet i Sverige under Göran Persson. Likheterna är förvillande många, även om syftena skiljer sig åt.

I ett historiskt sken, där den politiska styrelsen agerat med mandat från obestridliga auktoriteter som Gud och/eller kungen har frågan om ett skolobligatorium inte varit problematisk. Det var i det skenet skolobligatoriet infördes, med det tydliga syftet – inte att utbilda massan för massans egen skull, utan för den nytta den utbildade massan skulle utgöra i nationens tjänst. Hur kan man ifrågasätta Gud eller kungen, liksom? Men det som händer i början av 1900-talet, när den politiska demokratin får sitt genombrott i vårt land, borde ha ställt allt på ända. Eller inte.

För självklart vore det praktiskt ohållbart att plötsligt rösta om allt i vårt samhälle – att börja om på noll. Så vi överförde helt enkelt den gamla, närmast feodala skolan till det nya demokratiska samhället. Och genom åren har detta, vårt samhälle, cementerat en ny ordning för vad som kännetecknar ”det goda samhället”. Och i denna nya, sköna värld blir alltså frågan om skolplikten plötsligt osynlig.

De tre frågorna ovan omformuleras nu av Dahlkvist genom att han lägger till ”demokratisk” före ”politisk styrelse”, och vips! har vi hamnat i en diskussion om skolplikten kan rättfärdigas av den samhälleliga och politiska ordning som råder idag. Han spetsar till det hela genom att formulera två möjliga vägar:

Den första vägen är att utgå från liberal politisk filosofi – d.v.s. det politiska tänkande som är rådande i västvärlden. Här hittar vi en kombination av etiker och filosofer: Hobbes och Locke (kontraktsteorier), Bentham (utilitarism), Kant (pliktetik), Rawls (rättvisebegreppet) och Nozick (rättighetsteorier). Här blir Dahlkvists slutsats att en obligatorisk skola av den art vi har i det svenska samhället inte överensstämmer med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle grundar sig på. Den individuella friheten, de individuella rättigheterna – och kanske främst tankefriheten – har så stark ställning inom dessa teorier att ett skoltvång står i stark motsättning till detta. Skolan i sig – och läroplanerna – kan rättfärdigas, men alltså inte tvånget att gå i skola.

Den andra vägen börjar i motsatt ände. Här utgår vi från att det värdefulla är själva tvånget. Och om detta inte går att förena med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle bygger på, så är det den som bör förändras. Det som krävs, enligt Dahlkvist, blir då någon form av kommunitärt eller republikanskt politiskt filosofiskt tänkesätt. Här ser man samverkan och samhällsliv som överordnade värden, vilket innebär både rättigheter och skyldigheter för individen gentemot samhället. Skolobligatoriet och de nationella läroplanerna går nu att försvara. Det problematiska med det kommunitära försvaret av skolplikten är förstås det faktum att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Hur kan det försvara en så grundläggande styrning av sina medborgare? Eller: Vilken grad av kommunitärt tänkande är vi beredda att anlägga för att försvara skolplikten?

Dahlqvist applicerar detta på skoldiskursen och ser den som bestående av två delar: Dels den liberala nytto- och rättighetsbaserade ”manifesta” delen, som handlar om vår rättighet och vårt behov av en bra skola. Dels den kommunitära ”latenta” delen, som ligger halvt omedveten, halvt intuitiv och för det mesta helt oproblematiserad – den som handlar om (behovet av) tvånget att gå i skola.

Det intressanta i denna tudelning är – om den stämmer – att den består av två relativa motsatser. Yin och yang. Svart och vitt. Den abstrakta individen och det konkreta samhället. Denna dubbelhet borde rimligtvis ”färga av sig” i diskursen. Och Dahlqvist pekar på ett par sådana ”missfärgningar”.

FN’s 26’e deklaration om de mänskliga rättigheterna visar till exempel tydligt denna dubbelhet, då den å ena sidan hävdar rättigheten till undervisning, samtidigt som den å andra sidan hävdar att grundläggande undervisning skall vara obligatorisk, bara för att ytterligare vända ett varv och hävda föräldrarnas rätt att välja undervisning för sina barn.

Även skollag och läroplaner innehåller formuleringar som vittnar om ett övergripande syfte om att inordna de blivande medborgarna i ett (sparsamt definierat) samhällssystem. Ett syfte som hamnar i skymundan som så självklart att det inte behöver ifrågasättas. Klart vi ska bli en del av det omgivande samhället när vi lämnar produktionen… Jag menar skolan.

Skolan står i det mesta kvar där den ställdes vid folkskolans införande, menar Dahlqvist. De kommunitära inslagen är starka och genomsyrar fortfarande den svenska skoldiskursen. Dahlqvist antar att detta beror på att det kommunitära tänkandet ligger som en stark latent bas hos de flesta av de politiska ideologierna av idag (från i princip socialdemokraterna till moderaterna) I skolobligatoriet avslöjar sig det kommunitära tänkandet trots den ideologiska och retoriska ytan av rättigheter, fria val och individers behov.

Visserligen kan man se det från fler håll. Som t.ex. att skolobligatoriet blir ett redskap för att nå de utsatta och minde bemedlade, en idé och förhoppning om en utjämning av de sociala glappen. Ett exempel från 2013 är att, då jag häromveckan lyfte idén om att skrota skolplikten, dök det upp ett exempel om invandrarflickor. Tänk om deras familjer helt enkelt väljer att inte sätta (flicke-)barnen i skolan!? Detta, menar Dahlqvist, är i sig en tillräckligt stark ideologisk tanke för att motivera och försvara ett skolobligatorium. Eller, som Dahlqvist själv väljer att utmanande uttrycka det:

”Kort sagt, är vi på denna punkt ungefär som föräldrar i alla tider har varit. Enligt vår mening skall barnen göra i framtiden det som som vi själva anser vara gott, om vi så skall tvinga dem till skolan för att lära sig det!”

Jag tror att hans citat, som är medvetet tankeprovocerande formulerat, pekar på den lärdom man bör dra av hans text. Liberal eller kommunitär – det är kanske inte det viktigaste trots allt. Det viktigaste tror jag är att hålla en dialog levande, att förhindra att de bakomliggande orsakerna och argumenten för det rådande systemet blir latenta, självklara och oproblematiserade.

Och nu är jag tillbaka i år 2013. Det känns som att frågan om skolplikten är mogen att lyftas igen. Rörelser som #skolvåren, #fskchatt och den alltmer unkna stuvning av ogenomtänkt skolpolitik förd sedan jag skrev inlägget verkar skapa en stämning av öppen och förutsättningslös diskussion om skolväsendet och dess natur. Vad ska förskolan med skolan till? Behöver vi skolplikt för att fylla våra skolor med elever? Och så vidare.

Jag har långt ifrån skrivit ett svar på frågan om skolobligatoriets vara eller inte vara. Jag vet faktiskt inte själv helt och hållet vad jag tycker och de potentiella (men samtidigt spekulativa) konsekvenserna om vi skulle våga skrota det är rätt läskiga. Samtidigt vet jag att kombinationen föräldrar + barns rättigheter är en kraftfull soppa. Rena dynamiten, faktiskt.

Och i all jakt efter status. Vad kan vara mer statushöjande än att representera en skola som alla vill gå i, trots att de faktiskt inte måste? 😉

En bred genomgång av skolpolitiken visar…

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” –DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara partipolitiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

Björklund -72%

Jan Björklund presenterar ett förslag om två förändringar för att minska den administrativa bördan för lärare, så att vi kan fokusera på ”kärnuppdraget”.

Bra där! Det har faktiskt samma positiva klang som ”ordning & reda” (vem vill inte ha det, liksom?) eller ”Kunskap framför flum” (nej, det där är ingen riktig slogan, men det är det han brukar säga på ett ungefär).

Och vem vill inte slippa administration? Det är ju faktiskt något vi länge försökt få folk i Jan Björklunds ställning att förstå, men utan resultat.

Men å andra sidan. Om vi läser hans nyhetsbrev…

Tack vare Jan Björklund har kunskapsskolan återupprättats. ”Fler och tidigare nationella prov, tydligare kunskapskrav, skriftliga omdömen varje termin från årskurs 1, betyg från årskurs 6 och en betygsskala med fler steg; allt bidrar till att kunskapsuppföljningen blir bättre och att föräldrarna får tydligare information om hur eleverna klarar sig i skolan.” Och allt är Alliansens förtjänst, menar Björklund och slår sig därmed på bröstet. Men det är samtidigt detta han nu vill montera ner igen.

Antalet skriftliga omdömen från år 1 till 5 skall halveras enligt Björklunds förslag. Liksom antalet IUP – Individuella UtvecklingsPlaner. Och följande fyra år slopas dessa helt eftersom utvecklingssamtalen (som han i samma informationsbrev beskriver som att ”föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet”) nu plötsligt räcker gott i kombination med en betygsbokstav.

Summa summarum: Under elevens tid i grundskolan vill Jan Björklund – den tydliga informationens förkämpe – minska antalet skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner från 36 till 10. Han vill alltså minska dokumentationen av elevernas kunskapsutveckling med 72%. Samma dokumentation som från 2006 och fram till alldeles nyss framhölls av samma politiker som en viktig del i återupprättandet av kunskapsskolan.

Var det kanske inte så viktigt ändå, när allt kom omkring?

Eller är det månne röstfiske?

Hur jag än vrider och vänder på det saknar jag idag mer förtroende för Jan Björklund än jag trodde var möjligt.

Jan Björklunds outbildning

Vad är det egentligen för skillnad mellan att läsa en kort utbildning utan teoretiska inslag och att hoppa av en utbildning? (DN)

Jag kände en kille som läste en ettårig svetsutbildning på gymnasiet efter grundskolan och sedan började jobba rätt omgående på den lokala fabriken. Sedan pajade kroppen p.g.a. det hårda arbetet när han var runt tjugo och eftersom han inte hade någon egentlig utbildning varvade han under mycket lång tid arbetslösheten med en rad olika arbetslöshetsåtgärder som inte tjänade till mycket annat än att dra ut på arbetslöshetstiden och ”boota om” hans a-kassa. Risken är att han är kvar i det där ekorrhjulet än idag, vi har inte så mycket kontakt längre.

Jag antar att det här inte är den enda historien i sitt slag och jag antar vidare att Jan Björklund är lyckligt ovetande om att det här är framtiden för många av de ungdomar han avser rädda genom sitt förslag om en ettårig gymnasieutbildning med möjlighet att välja bort alla teoretiska ämnen.

Varför inte istället införa möjligheten till ett sabbatsår mellan grundskola och gymnasium? Eller ett förlängt sommarlov? Måste gymnasieskolans läsårstider följa grundskolans? Kanske man kunde börja i mitten eller slutet av september istället? Så man hinner både varva ner efter nio (tio) intensiva grundskoleår och ladda upp efter tre nya intensiva år i en faktiskt helt annan skolform med helt andra förutsättningar. Nä, nu spånar jag väl. Men det är en tanke värd att tänka.

Och som alternativ till att skapa en underklass- eller o-utbildning är alla förslag bättre. Bara tanken på att Folkpartiet och Alliansen är på väg att manuellt återskapa ett nästan helt raserat klassamhälle är hisnande i sin obehaglighet.

Logiken i det Jan Björklund säger är förstås osviklig. Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av efter grundskolan. Och självklart är skoltrötthet en tungt vägande faktor. Men har han brytt sig om att ta reda på hur många som förblir avhoppade? Är det kanske så att många av de här ungdomarna återvänder till skolan efter ett års vila? Och är det vidare kanske så att de här utvilade ungdomarna gör bättre ifrån sig än den stora massan av ungdomar som plikttroget nöter på i oavbrutet tempo? Jag vet förstås inte. Men det gör inte Björklund heller.

Han har inte en susning.

(Christermagister skriver också om detta med lite mer verklighetsförankrade motförslag.)

lärarleg som valuta

Det finns en grupp på Facebook som heter Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation. Den har i skrivande stund 970 medlemmar, varav jag gissar att de flesta är just fritidspedagoger och att de vill ha lärarlegitimation.

Kunde jag, skulle jag ge er min. Och jag tänker att kanske kunde man göra legitimationen opersonlig och sedan handla med den som man gör med utsläppsrätter?

Fast då skulle bara rika människor bli lärare, vilket i och för sig kunde vara bra, för vem är bättre på att lära folk bli framgångsrika än den som själv är framgångsrik? Jag tror Jan Björklund skulle kunna nappa på den här idén, faktiskt…

Men allvarligt talat, Facebookgruppen uppmärksammar mig på en problematisk effekt av legitimationen. Som förskollärare har du möjlighet att arbeta i fritidshem p.g.a. din ”gedigna pedagogiska utbildning” (saxat ur ett brev från Utbildningsdepartementet). Och som förskollärare har du möjlighet att genomföra arbetet som legitimerad, vilket inte en fritidspedagog kan eftersom den yrkesgruppen inte omfattas av legitimationskravet.

Sett ur en skolas perspektiv torde en legitimerad förskollärare kunna ses som värd mer än en fritidspedagog – som förvisso är minst lika kompetent för uppgiften som förskolläraren, men som saknar legitimation. Kanske kan man dessutom tänka att en legitimerad förskollärare är mer lämplig att ta in som tillfällig vikarie än den illegitime fritidspedagogen. Månne ser vi kanske snart en klausul som tillåter eller rentav förordar att legitimerad fritidspersonal (d.v.s. förskolläraren) skall priotireras i sådana vikariesituationer.

Dessutom; sett ur en förskollärares perspektiv (och jag har någon enstaka kollega som sitter i den sitsen) kan en anställning på fritids vara en karriärväg (med sikte på förskoleklass).

Fritidspedagogerna är med rätta oroliga och förbannade.

%d bloggare gillar detta: