Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

%d bloggare gillar detta: