Nej! Inte tre år till… :(

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Illustration: Max EntinAtt göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen få spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Annonser

Jan Björklunds outbildning

Vad är det egentligen för skillnad mellan att läsa en kort utbildning utan teoretiska inslag och att hoppa av en utbildning? (DN)

Jag kände en kille som läste en ettårig svetsutbildning på gymnasiet efter grundskolan och sedan började jobba rätt omgående på den lokala fabriken. Sedan pajade kroppen p.g.a. det hårda arbetet när han var runt tjugo och eftersom han inte hade någon egentlig utbildning varvade han under mycket lång tid arbetslösheten med en rad olika arbetslöshetsåtgärder som inte tjänade till mycket annat än att dra ut på arbetslöshetstiden och ”boota om” hans a-kassa. Risken är att han är kvar i det där ekorrhjulet än idag, vi har inte så mycket kontakt längre.

Jag antar att det här inte är den enda historien i sitt slag och jag antar vidare att Jan Björklund är lyckligt ovetande om att det här är framtiden för många av de ungdomar han avser rädda genom sitt förslag om en ettårig gymnasieutbildning med möjlighet att välja bort alla teoretiska ämnen.

Varför inte istället införa möjligheten till ett sabbatsår mellan grundskola och gymnasium? Eller ett förlängt sommarlov? Måste gymnasieskolans läsårstider följa grundskolans? Kanske man kunde börja i mitten eller slutet av september istället? Så man hinner både varva ner efter nio (tio) intensiva grundskoleår och ladda upp efter tre nya intensiva år i en faktiskt helt annan skolform med helt andra förutsättningar. Nä, nu spånar jag väl. Men det är en tanke värd att tänka.

Och som alternativ till att skapa en underklass- eller o-utbildning är alla förslag bättre. Bara tanken på att Folkpartiet och Alliansen är på väg att manuellt återskapa ett nästan helt raserat klassamhälle är hisnande i sin obehaglighet.

Logiken i det Jan Björklund säger är förstås osviklig. Tio till tjugo tusen ungdomar hoppar av efter grundskolan. Och självklart är skoltrötthet en tungt vägande faktor. Men har han brytt sig om att ta reda på hur många som förblir avhoppade? Är det kanske så att många av de här ungdomarna återvänder till skolan efter ett års vila? Och är det vidare kanske så att de här utvilade ungdomarna gör bättre ifrån sig än den stora massan av ungdomar som plikttroget nöter på i oavbrutet tempo? Jag vet förstås inte. Men det gör inte Björklund heller.

Han har inte en susning.

(Christermagister skriver också om detta med lite mer verklighetsförankrade motförslag.)

%d bloggare gillar detta: