Tillbaka på ruta ett

Det vi idag kunde läsa på Lärarnas Nyheter om ”lokal behörighet” är egentligen slutklämmen på en två år gammal nyhet om validering.

Då handlade det främst om lärare med en gammal utbildning och som inte hämtat ut sitt examensbevis i tid, emedan det idag handlar om lärare i en aktningsvärd ålder av 50+ med en ”gedigen, flerårig erfarenhet av undervisning i ämnet”. Och danspedagoger utan lärarutbildning. Och lärare som tidigare fått sin behörighet från Skolöverstyrelsen. Och väntar vi lite till kanske även flumpedagoger kan undantas från kravet. Det skulle jag tycka var trevligt.

Självklart måste en så undermålig reform som lärarlegitimationen perforeras med undantag för att kunna ge sken av att fungera. Och jag riktar ingen som helst kritik mot vare sig gamla rävar eller danspedagoger. Men jag undrar lite över att man väljer att prata om ”lokal behörighet”. Om jag kan min lärarlegitimationshistoria var den lokala behörigheten – alltså lokala undantag från kravet på (formellt) behöriga lärare – ett av de stora argumenten för införandet av en lärarlegitimation. Att rensa upp i leden och sålla bort de obehöriga lärare som ju bedrog till att sänka resultaten i/och den svenska skolan.

Det är värt att upprepas. Alltså; lärarlegitimationens huvudsakliga syfte var att garantera förekomsten av utbildade och examinerade – d.v.s. behöriga – lärare i skola och förskola. Att borga för kvalitet. Att skapa skillnad. Förändring. Det var det mål man målade upp och som var det som övertygade de redan halvfrälsta att stödja och hjälpa till att driva igenom reformen.

Men det var då. Dagens nyhet om inte mindre än tre undantagsklausuler, varav en står i direkt motsättning till reformens målbild av en skola med enbart behöriga – alltså för sina ämnen färdigutbildade och examinerade – lärare.

”Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation…” -Anders Andrén, Jan Björklunds presschef

Samma gäng som slår näven i bordet, pekar med hela handen mot utgången, sätter likhetstecken mellan ”lokal behörighet” och obehörighet och som så gärna vill ståta med sina ansikten när lärarlegitimationen skrivs in i historieböckerna föreslår nu att obehöriga lärare skall kunna få legitimation! Man häpnar!

Jan Björklund works in mysterious ways.

Istället för att legitimera den lokala behörigheten på en gång avlegitimerar han först hela lärarkåren, gör det svårt även för formellt behöriga lärare att få ut sin legitimation och sedan, när det visar sig alldeles för omständigt, klumpigt och ogenomtänkt, så föreslår han att vi legitimerar den lokala behörigheten.

Och därmed har legg-reformen slutit sig i en cirkel och vi är tillbaka på ruta ett. Bra jobbat. Janne!

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

O.s.a.

Den 16 september 2008 publicerade Dalarnas Tidningar en debattartikel av undertecknad där jag med avstamp i en kort redogörelse för anknytningsteori ifrågasatte de stora barngrupperna och den låga personaltätheten i Falu kommuns förskolor. Jag hänvisade dessutom till Skolverkets ”råd och kommentarer för kvalitet i förskolan” angående just dessa faktorer och avslutade med frågan vad kommunfullmäktige avsåg att göra ”för att garantera att kommunens förskolebarn kan tillgodogöra sig verksamheten utifrån sina individuella behov, trots barngruppernas storlek och den låga personaltätheten”.

Veckan därpå fick jag ett slags icke-svar av skolnämndens ordförande och det blev tyst. (Jag skrev ett svar, men tidningen publicerade det inte.)

Snabbt hopp till Skolportens förskolebrev nr 6/2010 (som kom den 4 juni). Där hittar jag en länk till Monica Nylunds artikel om Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont.

De lyfter ungefär samma fråga som jag, fast i bokform, vilket ger dem möjlighet att bredda frågeställningen och ta in fler aspekter än anknytningen. Men det identifierade problemet är detsamma; verksamhetens strukturella grundförutsättningar är avgörande för kvaliten och som det generellt ser ut i förskolan idag är den snarare skadlig än utvecklande.

Den enda kommentar som finns till artikeln leder mig ytterligare ett steg, till en namninsamling på sajten Upprop.nu. Det är föräldern Kajsa Heinemann som tillsammans med ytterligare föräldrar ställer följande krav:

  • En lagstiftning om tak på barngruppers storlek på landets samtliga förskolor
  • Att man följer Skolverkets allmänna råd från 2005 som lyder: 12 barn för de minsta, och 15 för de stora – på tre heltidsanställda
  • Fler utbildade förskollärare
  • Ökad tillsyn av landets samtliga förskolor.
  • Att ansvariga politiker tar ansvar för de avknoppningar som har genomförts, och ser till att mångmiljonvinsterna återinvesteras i verksamheterna, samt tar tillbaka tillståndet från förskolechefer/aktieägare/vd som låter personlig vinst gå före kvalitet
  • Parallellt med detta läser jag en debattartikel i Lärarnas Tidning av Malin Jönsson och Helena Lückner, två förskollärare i Göteborg. De lyfter ungefär samma fråga, men ur ett annat perspektiv: De ständigt försämrade möjligheterna för oss (förskol-)lärare att utföra vårt uppdrag sänker verksamhetens kvalitet. De avslutar med frågan: ”Vi tar vårt ansvar för kvaliteten, när ska arbetsgivarna ta sitt?”

    Det är den frågan som knyter ihop säcken. Det var i princip den frågan jag gav min arbetsgivare (kommunen) när jag bad om en redovisning för hur de ansåg att de kunde garantera kvaliteten i sina förskolor, trots de stora barngrupperna och den låga personaltätheten.

    Jag fick inget svar 2008. Jag tror inte Malin och Helena får något svar nu heller. Men på något sätt känns det ändå som rätt tillfälle att skicka in en uppdaterad version av min gamla debattartikel.

    Vem vet, kanske får jag svar den här gången?

    Jag och min jeansväst

    Jag tar avstamp i en gammal diskussion på Helena von Schantz’ blogg, där hon liknar betyg vid ett slags kvitto ”på att målen har nåtts”. Jag skrev ett par kommentarer angående hur jag ansåg att liknelsen var olycklig, kanske mest p.g.a. att kvitton – till skillnad från betyg – aldrig skapar fokus på vad man inte köpt eller lärt sig. (Och tur är väl det. Tänk er kvittot då man bara varit in och köpt en chokladkaka!)

    Men så började jag tänka om. Vad är det vi vill ha av betygen? Vad skall de ge oss? Mig som elev? Som lärare?

    Jag tror att oavsett hur vi tänker om betyg, så är vi ganska överens om att de inte alltid fungerar som det var tänkt. Det krävs mer än betyget för att betyget skall vara relevant för alla berörda parter. Och även om det nu går att hänvisa till forskningsresultat som kan tolkas som ett försvar för (tidiga) betyg, så tänker jag ändå att det handlar mer om miljön runt betygen än betygen i sig. Att man ser till att miljön förvandlar urvalsverktyget till en morot.

    Så tar jag en paus i funderingarna och loggar in på mitt konto på sajten GetGlue för att fördriva lite tid. Idén med sajten är rätt korkad; man gillar saker, och när man gillar tillräckligt många saker av samma sort får man ett litet märke. Märken delas också ut när man utfört vissa bedrifter, som att delta i diskussioner, besöka andra användares profiler m.m. Korkat, som sagt, men oerhört motiverande.

    Dagen efter läser jag en Kalle Anka-tidning för min dotter. Knattarnas scoutorganisation, Gröngölingarna, tjänar buntvis med medaljer för varenda liten sak de genomför. Det är som GetGlue, men i serietidningsformat.

    Och nu formas en tanke. Titta t.ex. på kursplanen för år 3. Varför inte dela ut ett litet märke för varje uppnåendemål eleven uppnått?

    Det första konkreta målet i matematik säger att eleven i slutet av år tre skall ”kunna läsa och skriva tal samt ange siffrors värde i talen inom heltals­ området 0–1 000”. När detta prickats av får eleven hem ett litet matematikrelaterat märke att sy fast på jeansvästen.

    Nästa mål är att ”kunna jämföra, storleksordna och dela upp tal inom heltalsområdet 0–1 000”. Nytt märke på jeansvästen.

    Totalt rör det sig om 15 märken i matematik att erövra innan slutet på det tredje skolåret. Lägg därtill 11 märken i svenska och du har totalt 26 hägrande erövringar att göra under dina första tre år i skolan.

    Jakten på märken kan förstås inte ersätta betyget eller det skrivna omdömet helt, men det kan i alla fall komplettera det. Eller översätta, snarare.

    Betyg är skrivna på byråkratiska. De förstås främst av myndigheter, lärosäten och datorer.

    Skriftliga omdömen är skrivna på vuxenspråk. De förstås främst av vuxna.

    Problemet med dessa omdömesformer är att de blir kvitton på något redan genomfört. En avräkning. Ett slutresultat att bygga vidare på inför nästa säsong. Och detta kanske innan eleven är klar.

    Erövrandet av märken kan istället pågå under terminen, läsåret, läsåren i en kontinuerlig rörelse och blir inte ett slutresultat förrän man har alla fastsydda på jeansvästen. Och då kan man börja om på en ny, tom väst.

    Betyget skickas till nån myndighet, det skriftliga omdömet till mamma och pappa, och västen behåller jag själv.

    Pressmeddelande?

    Som för att knyta ihop säcken om frågorna ”blogga på arbetstid” och huruvida alla har en invärtes flumpedagog, vill jag bara meddela att nystartade Lärarnas Nyheter inom kort kommer att publicera även Flumpebloggens inlägg på sin blogg-sida. I gott sällskap, vill jag tillägga, då redan Mats, Christer, Anne-Marie och ett par för mig okända ”lärarbloggare” finns på plats.

    Det skall bli intressant att se om/hur filtreringen via en Lärarförbundsportal kommer att påverka mitt bloggande…

    %d bloggare gillar detta: