Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever.Faktaruta saxad ur Lärarnas Tidning Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.

Annonser

#barnenförst

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Frågor om lärarlegitimationen

Från Lärarförbundets chatt i torsdags. Mina följdfrågor är tillagda i efterhand:

Lotta: På mitt examensbevis står det Lärarexamen för verksamhet i Grundskolans tidigare år. Började jobba 2007, efter studierna, men det har inte funnits jobb i skolan, så jag har arbetat i förskolan sedan dess… Vad händer med mig? Kan jag ansöka om någon legitimation? Skolan och/eller förskolan? Är anställd som förskollärare.
Jan Gladh: Hej Lotta! Ja, du kan ansöka om legitimation för den lärarexamen du har. Arbetskravet kan uppfyllas i och med att man jobbat i en närliggande pedagogisk verksamhet.

Min följdfråga: Menar Jan att Lotta kan använda sin (grundskol-)lärarlegitimation för att få arbeta i förskolan? Motverkar det inte i så fall lärarlegitimationens syfte om man kan jobba i en verksamhet, trots att man har fel behörighet?

Kristina Embäck: HUR BLIR DET FÖR FRITIDSPEDAGOGERNA?JAG HAR ARBETAT I 30 ÅR DE SENASTE 20 ÅREN SOM FÖRSKOLÄRARE MÅSTE JAG SLUTA ELLER BÖRJA OM PÅ NYTT KAN JAG FÅ LEGITIMATION?
Jan Gladh: Hej Kristina! Det finns bara två legitimationer, en för lärare och en för förskollärare. Om du har en fast anställning är det klart att du inte blir av med jobbet. Arbetsrätten gäller! Men efter 1 juli 2015 när legitimationsreglerna gäller fullt ut kan du inte ansvara för verksamhet/undervisning i förskolan.

Min följdfråga: Jans svar berör ett stycke jag läste i propositionen (2010/11:20) om ansvar. Jag förstod det inte riktigt då och inte nu heller. Blir mitt ansvar större med en legitimation, eller blir mitt ansvar mindre utan legitimation (i relation till mitt förskolläraransvar idag)?

Magdalena Carlsson: VAD ska jag med leg till? ”Flasha” på krogen? Bära på mig i min skjortficka (som jag inte har) varje dag?
Visst har jag ett universitetsbetyg som finns att tillgå för den som vill anställa mig!
Det kostar tid och pengar….. ge dessa till fler vuxna i skolan istället!
Magdalena
Jan Gladh: Hej Magdalena! Med legitimationen visar du att du besitter kvalitéer som de outbildade inte har. Du har ett särskilt yrkesansvar och det är det ansvaret som i första hand är legitimerat. Det innebär också att om du brister i yrkesansvaret kan du bli av med din legitimation. Själva legitimationen blir nog endast i form av ett registerutdrag, så om det blir så ”flashigt” på krogen vet jag inte.

Min följdfråga: Mitt examensbevis visar att jag besitter kvalitéer som de outbildade inte har. Vad är det som skiljer legitimationen från examensbeviset?

Jan Kjellin: Jag undrar på vilket sätt lärarleget skiljer sig från mitt examensbevis och varför min examen inte längre är tillräcklig?
Jan Gladh: Hej Jan! Själva examen visar att du genomgått en utbildning. Legitimationen är en garant för att du är lämplig och utför ditt arbete utifrån ett yrkesansvar. Dessutom kan du mista legitimationen om du brister i yrkesansvaret, examensbeviset kan aldrig någon ta ifrån dig.

Min följdfråga: Nu fick jag nästan svar på min förra följdfråga! Legitimationen är alltså en slags värdering av min förmåga som lärare?

Helene Wernborg: Jag är förskollärare och arbetar på ett föräldrakooperativ utan vare sig rektor eller ”förskolechef”. Vem ska intyga min lämplighet när jag ansöker om legitimation?
Mvh Helene Wernborg
Jan Gladh: Hej Helene! Föräldrakooperativet måste ha en styrelse med ordförande. Den personen är nog lämplig att utfärda ett intyg.

Min följdfråga: Vem intygar intygarens lämplighet? Ponera att min förskolechef är förhållandevis inkompetent och att han är benägen att skriva under intyg för all sin personal utan att först göra en rimlig lämplighetsbedömning – faller inte hela idén med legitimationen då?

Pressmeddelande?

Som för att knyta ihop säcken om frågorna ”blogga på arbetstid” och huruvida alla har en invärtes flumpedagog, vill jag bara meddela att nystartade Lärarnas Nyheter inom kort kommer att publicera även Flumpebloggens inlägg på sin blogg-sida. I gott sällskap, vill jag tillägga, då redan Mats, Christer, Anne-Marie och ett par för mig okända ”lärarbloggare” finns på plats.

Det skall bli intressant att se om/hur filtreringen via en Lärarförbundsportal kommer att påverka mitt bloggande…

%d bloggare gillar detta: