Ordning & reda!

Eftersom det här inlägget skall behandla en av de vanligaste missuppfattningarna om oss flumpedagoger, vill jag redan nu slå fast – en gång för alla – att även flumpedagoger behöver ha ordning och reda!!!

Sådärja, nu behöver vi i alla fall inte svara på några inlägg om varför vi så gärna vill ha kaos i våra klassrum… 😉

Det känns som om det var här det började. Någonstans under valupptakten 2006 började alliansens skolpolitiska propagandamaskineri skramla igång. Och trots att det skulle visa sig vara rena rama stridsvagnen som brakade fram genom terrängen, fattade nog ingen just då riktigt vidden av Jan Björklunds till synes enkla krav på ordning och reda.

Det är en retorisk nacksving att kräva ”ordning & reda”. Ingen vid sina sinnens fulla bruk är beredd att säga emot något sådant. Och gör man det, gäller det att väga sina ord på guldvåg. För minsta feltramp så står man där och försöker förklara att ”jag menade inte att jag vill ha o-ordning och oreda, men…”

Jan Björklund – ständigt denne Jan – kom alltså körandes i sin stridsvagn och bombarderade oss med skräckbilder av klassrum i kaos där lärare stod maktlösa inför elevernas terror, utan möjlighet eller befogenhet att ingripa. Och han presenterade Lösningen, så enkel att folk häpnade över att socialdemokraterna inte tänkt på det: Med ökade befogenheter, som t.ex. rätten att beslagta mobiltelefoner och annan störande utrustning, skulle lärarna kunna återta kontrollen över klassrummet. Och vid det här laget – hösten 2009 – pratar vi dessutom kvarsittning, försittning, avstängning… Metoderna för klassrumskontroll blir hela tiden fler och fler.

Och mitt i det här kommer vi flumpedagoger och motsätter oss den här utvecklingen. Och missförstås. Men, nej, som jag klargjorde redan i första stycket är det alltså inte ordning & reda vi motsätter oss. Det vi motsätter oss är vägen Björklund vill använda för att nå ordning & reda:

Alla steg Björklund tagit på sin väg mot ordning & reda har varit repressiva. De har utgått från uppfattningen att det är eleverna som är problemet och att det är de som måste styras till ett korrekt beteende via sanktioner (beslagtagande av egendom) och bestraffning (kvar-/försittning, avstängning), dels eftersom de själva inte är mogna att se fördelarna av ett lugnt arbetsklimat, alternativt jävlas och saboterar för sitt eget kortsiktiga men höga nöjes skull och dels eftersom skolan i sig själv inte provocerar fram det här beteendet hos eleverna. För det är ju otänkbart.

Men…

Kan man, med hjälp av auktoritära medel, skapa en på djupet lugn och rofylld arbetsmiljö? Kan man, med hot om bestraffning eller genom att ta ifrån någon dennes mobiltelefon/mp3-spelare/keps, skapa en miljö som motiverar densamme till lärande och utveckling?

Är det inte så att man på förhand lägger krokben för sig själv genom att utgå från att varje lektion kommer att bli en konfrontation? Finns det inte t.o.m. ett uttryck som illustrerar denna ”självupfyllande profetia”? (Jo, det gjorde det visst…)

Det är i besvarandet av dylika frågor som vår flumpedagogiska syn på saken blir tydlig. Självklart ser vi att det absolut finns skolor som brottas med de problem Björklund berättar om. Men vi ser samtidigt att det inte i något fall går att identifiera eleverna som problemet utan att samtidigt göra våld på vårt bätre vetande och vårt läraruppdrag – ja, på hela vår yrkesidentitet.

Ingen larmar och gör sig till utan goda skäl. (Se där, en flumpedagogisk ”sanning”!) Det finns en mängd faktorer som ligger bakom våra stökiga klassrum och elever. En mängd faktorer som dessa elever försöker förmedla till oss och som skulle hjälpa oss att förstå eleverna och hitta till roten av stöket. Inte bara spränga bort det som syns, i enlighet med Björklunds politik – utan smälta hela isberget.

För att kunna arbeta med kunskap fem dagar i veckan i tolv år eller mer måste eleverna kunna skapa en relation till sina arbetsledare, lärarna, liksom dessa måste skapa relationer med var och en av eleverna, för att kunna se, höra och vägleda dem på ett kvalitativt sätt. En sådan relation gynnas inte av den typ av auktoritära maktmedel som förespråkas av Alliansens skolpolitiker. Den kräver istället tillit och långsiktighet

…Vilket råkar vara två av Christina Monthan Axelssons fyra T’n, ser jag. (De övriga två är tydlighet och teknik, för er som råkar vara intresserade.)

Tilliten går i båda riktningarna; Läraren måste lita på att eleverna kan och vill lära sig, och eleverna måste kunna lita på att läraren kan och vill hjälpa dem. Det går inte om samma lärare – för att skapa ”ordning & reda” – gång på gång utnyttjar rätten att utestänga elever från undervisningen och tvingar dem till kvarsittning.

Långsiktigheten, tiden, är självklar för den som förstår att skoltiden är längre än en mandatperiod och för eleven, även om denne går i nian, är det en evighet kvar till den sista skolavslutningen. Då är det inte hållbart att varje dag utsätta eleverna ens för risken av förnedringen i att få sin mobiltelefon beslagtagen.

Vi behöver elever som är trygga i sitt klassrum. Med sina klasskamrater och med sina lärare. Som vågar diskutera och ifrågasätta. Som vågar prata! Hur skall vi annars komma någonvart med någonting?

Hur ser du själv på frågan om ordning & reda och hur begreppen används i debatten? Har du själv skrivit om ordning & reda ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just ordning & reda? Berätta i så fall kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

Kan allt, vet inget

Ett av många ledord för den Nya Skolan, som den presenteras av Jan Björklund, är kunskap.

”Kunskap” står i detta fall för något ytterst konkret – som ett organiskt uppslagsverk beläget någonstans innanför pannbenet. Det är inledningsvis en ganska luftig och grå del av hjärnan, men som fylls etappvis för varje år i skolan. Här kan rymmas allt från A till Ö; neutral, evig kunskap som sedan kan plockas fram närhelst den behövs.

När kröntes Gustav Vasa till Sveriges konung? (1524 hävdar jag bestämt, men det visar sig vid en närmare kontroll att det var året innan..)

Nu är det med kunskap som med så många andra av termerna som förespråkarna för den Nya Skolan använder, att ordet och begreppet i sig inte är särskilt problematiskt. Och vem vid sina sinnens fulla bruk är beredd att argumentera mot kunskap? Nej, kunskapen i sig är det inget fel på. Men implikationerna. Och slutsatserna.

Som flumpedagog oroas jag först och främst över förenklingen. Skolan varken kan eller skall syssla uteslutande med kunskap. Vi kan heller inte tillåta oss att värdera kunskapen högre än, låt säga, vägen till kunskapen, bearbetningen/levandegörandet av kunskapen och bildningen. Allt hänger ihop och går inte att plocka ur sammanhanget.

Min nästa oro, vad gäller den Nya Skolans kunskapssyn sammanfattas bra av Mats på Tysta tankar, som befinner sig mitt i en pågående akademisering (eller kunskapifiering) av lärarutbildningen. Levande kunskap och bildning i form av adjunkter ser ut att bli ersatt av den teoretiska (och dekontextualiserade) kunskapen i form av lektorer. Helt i linje med den Nya Skolans ledord.

Och visar sig våra flumpedagogiska farhågor vara riktiga, kan snart både lärare och elever dela på det motto jag valt att använda som inläggets rubrik: KAN ALLT, VET INGET

Hur ser du själv på kunskapsbegreppet och hur det används i debatten? Har du själv skrivit om kunskap ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just kunskap? Berätta i så fall kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

Om skolans och lärarens roll i det nya kunskapssamhället

Dagens flumsnackis har varit Anders Mildners kolumn i SvD. Den har inte bara inspirerat till bloggens undertitel (”ett grupparbete”) – den pekar också rakt på problematiken med den trend som idag genomsyrar den skolpolitiska agendan hos i princip varje etablerat parti; ett närmast ensidigt fokus på strukturella frågor utan hänsyn till hur samhället ser ut och i vilken riktning det utvecklas.

Man vill skapa ordning & reda genom att skriva fler regler, samt höja kraven på lärarna att bestraffa regelbrott genom sanktioner och beslagtagande av egendom (genom att öka våra befogenheter på dessa områden).

Man vill göra kunskapen mät- och kontrollerbar genom att öka antalet betygssteg och tidigarelägga obligatoriska och nationella kunskapstester, samt förmå lärare i grundskolans tidigare år att uttrycka sig i betygsliknande termer vid de s.k. utvecklingssamtalen.

Summa summarum vill man bibehålla en hierarkisk struktur där eleven – i all välvilja – placerats längst ner på stegen i en slags passiv roll som kunskapsmottagare. Där definitionen av ordning & reda kommer upp- och utifrån, liksom mätningen av den neutrala kunskapen. Och där läraren sitter någonstans mitt på stegen och varken kommer upp eller ner, eftersom han inte är mer än ett kunskapsförmedlande verktyg i händerna på den som för tillfället har den politiska makten.

Men, som Mildner frågar sig: När kunskapen går att hitta på Google eller Wikipedia, vilken blir då skolans och lärarens roll?

Christermagister svarar att ”vi ansvarar för att ställa frågorna som skapar nyfikenhet, att hjälpa till att sålla i informationsflödet, att öppna tankarna för nya lösningar och alternativ i samspel med eleverna och för relationerna mellan ”grupparbetets” deltagare”.

Någon skulle säkert tolka det som ett steg åt sidan. Bort från klassrummets mitt och in i skymundan. Men lite eftertanke säger att Christers svar handlar om det motsatta: Att bibehålla sitt läraransvar och jobba för att vara den garant som ser till att kunskapsinhämtningen och –bearbetningen sker under ordnade former, att den är konstruktiv och att den stimulerar elevernas egna initiativförmåga.

Något man inte uppnår genom påtvingad ordning eller fler betygssteg.

Lägg ut! Lägg ut!

Inspirerad av diskussionen på Tysta Tankar tar jag nu bort skyddstejpen och släpper lös Flumpebloggen på nätet.

Nu kör vi! 🙂

Flumpedagog?

I så fall vill jag gärna lägga till din blogg/hemsida i listan över ”flumpedagoger på nätet” här till höger. För varje ny länk som läggs till listan ökar nyansrikedomen och begreppet ”flumpedagog” blir alltmer levande.

Skriv en kommentar och berätta om din blogg/hemsida. Och glöm inte adressen dit!

%d bloggare gillar detta: