Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):

Annonser

Envar en flumpedagog

Jag tror tanken först slog mig när jag bläddrade i en Lärarnas Tidning. Sedan påmindes jag när Folkpartiet drog sig ur förhandlingarna om lärares arbetstider. Och i söndags påmindes jag återigen av huvudledaren i DN:

Skoldebatten börjar röra sig i flumpedagogiska vatten.

Någonstans mellan frågor om kunskap och ordning & reda har det börjat dyka upp röster som vill tillföra bilden av skolan ytterligare nyanser.

I frågan om lärares arbetstid drar sig Folkpartiet ur förhandlingarna eftersom frågan, som man säger, är alltför infekterad. Eller är det ett diskret sätt att bekräfta att läraryrket består av mer än en legitimation i bakfickan och en klass i klassurmmet, raka bänkrader, nationella prov och betygsliknande omdömen? Vill man ha en ordningens struktur i skolan, bör även lärarna underkasta sig detta. Men som DN så riktigt påpekar, kan detta knappast ske utan att man samtidigt riskerar att skapa lärare som ”avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band”.

Som flumpedagoger har vi länge försökt belysa riskerna med den allt starkare styrningen av skolan, och det värmer att läsa DN-ledarens liknelser mellan oss lärare och konstnärer/vetenskapsmän med en inre glöd och driften att ständigt pröva nya grepp. Nästa steg blir att påminna oss om att underkastelse inför en kontrollerande struktur inte bara skapar dåliga lärare, utan också dåliga elever:

Elever som bara ser ett syfte med skolan: Betygen.
Elever som lägger fokus på betygshöjande strategier istället för lärande.
Elever som riskerar att lämna skolan med de önskade kunskaperna, men som i övrigt är tommare än när de började.

Eleverna behöver också tillgång till den inre glöden. De behöver utrymme att själva pröva nya grepp, nya infall. För kunskap i händerna på konstnärer och vetenskapsmän är värt mångdubbelt mer än kunskap inhämtad i syfte att höja ett betyg.

Det gläder mig att den flumpedagogiska insikten börjar spilla över till ledarsidor och skolministrar…

Hur många timmar går det på en arbetsvecka?

Egentigen gör sig frågan bättre hos de av er som faktiskt har ferieanställning – själv har jag en vanlig semesteranställning. Det handlar alltså om förslaget från SKL att införa 40-timmarsvecka (semesteranställning) för lärare.

Jag hade gärna haft ferieanställning. Inte minst för de extra timmarna varje vecka jag då skulle kunna lägga på den planering som i nuläget sällan hinns med, eller som det naggas på när den för stora barngruppen kräver min närvaro även under de timmar jag egentligen skulle ha haft min enskilda tid. Och under lovmånaderna, då förskolan i alla fall går på tomgång, skulle jag slippa sitta av just den tid som jag hade behövt under terminerna på ett sommardagis, på en bänk i skuggan, med en kopp kaffe, medan fem för mig okända barn, ihopskramlade från lika många förskolor, leker i sandlådan tillsammans. (I och för sig är det lättförtjänta pengar, men det är, för att använda en aktuell term, resursslöseri. Tänk om den här tiden kunnat användas till fortbildning istället!)

Å andra sidan har jag förstås mina 40 timmar/vecka. Punkt slut. Inga ofrivilliga kvällspass vid köksbordet med planering eller uppföljning medan resten av familjen umgås i vardagsrummet. Inga syrliga kommentarer från folk som inte förstår vad jag jobbar med om alla långa och många ledigheter jag avnjuter hela tiden. Jag har ett jobb med arbetstider som alla andra.

Men pedagogiskt sett ser jag få fördelar med 40-timmarsveckorna. Jag tror att de skulle kräva ännu mer ”engagemang” i form av obetald övertid. Något som i DN förvisso beskrivs som en dygd och det som skiljer en bra lärare från en dålig, men som trots allt, i verkligheten, skapar en utbränd lärarkår och ett än mer oattraktivt yrkesval.

Men det här säger jag från mitt förskoleperspektiv, där jag längtansfullt ser upp till skolan och dess lärare, vars ferieanställningar är mer anpassade till den pedagogiska verksamhetens art än min semesteranställning.

Jag vill veta vad ni lärare säger. Ni som har ferieanställning. Hur går era tankar kring det här? Skriv en kommentar eller länka till ert egna blogginlägg!

(Christer har som vanligt redan gjort det….)

%d bloggare gillar detta: