Lärarlegget närmar sig övergångsåldern

”Reglerna säger inte att man måste säga upp tillsvidareanställda lärare som saknar legitimation. /…/ Regeln är möjlig att tillämpa om man bedömer att en lärare är lämplig att bedriva viss undervisning. Reglerna är även möjliga att använda vid olika typer av visstidsanställningar och vikariat så man är inte tvungen att göra sig av med olegitimerade lärare som man är i behov av.” -Niclas Westin, chef på professionsutvecklingsenheten på Skolverket.

Nämen precis. Klart att det formella kravet på legitimation inte ska ta ifrån de kommunala huvudmännen möjligheten att fortsätta ha icke-legitimerad personal på sina skolor.

Citatet ovan kommer från en artikel på skolverket.se angående att övergångsperioden för införandet av den s.k. reformen tar slut den 1 juli i år. Alla – från de berörda lärarna själva till rektorer och huvudmän – känner oro inför vad som skall ske efter det magiska datumet. Även jag, som fortfarande olegitimerad, måste tillstå en viss oroskänsla i magen när ämnet kommer upp.

Men jag har hållt ut såhär länge, och än så länge har ca 200 000 legitimationer utfärdats, vilket är hela 46 000 fler än i oktober förrförra året och totalt ca 80% av den totala lärarkåren. I den här takten kommer den sista legitimationen (om vi tänker bort den kontinuerliga rörelsen med pensionsavgångar och nyanställningar) utfärdas någon gång kring skolavslutningen 2016.

Kanske är det bra att övergångreglerna slutar gälla utan att det får några större konsekvenser?

Motivation, kunskap, mognad

Vad krävs för att bli en bra lärare? Vad krävs för att vara lämplig som lärare?

Eller…

Vad krävs för att vara en lämplig lärarstudent?

P4 Jönköping rapporterade häromsistens att det nu genomförs lämplighetstester av lämplighetstester innan lämplighetstesterna testas på allvar inför nästa läsår (2016). Och även om jag också tycker det är lämpligt att man lämplighetstestar tester, så får jag lite beröringsskräck. Det känns inte helt lämpligt med de där lämplighetstesterna.

Tanken är förstås att i slutändan producera bättre lärare (än oss som är det idag) och/eller höja vår status (igen eller möjligtvis fortfarande, eftersom varken lärarlegget eller förstelärartjänsterna gett några resultat på det området ännu – än en gång med observationen att även detta främst gäller nya lärare och inte oss gamla uvar, även om vi i teorin förstås också kan bli både legitimerade och förstelärare – och bra). Men den här gången riktar man inte in sig på lärarna, utan på lärarutbildningen.

Jag vet. #SkolanFörst och allt det där. Det livslånga lärandet och allting börjar med en bra lärare (och numera förstås en bra lärarstudent).

Tanken är alltså att det finns förmågor – kompetenser – som redan innan en individ kliver på sin lärarutbildning bör existera i hens kropp. Ligga lite lagom latenta, men även synliga.  De här förmågorna verkar ligga inom tre huvudgrupper:

1. Motivation - Det sker en hel del avhopp under första terminen, menar Per Gerrevall, som är professor vid ett av de lärosäten som nu lämplighetstestar lämplighetstestet. Och det är inte bara sant, det är också rimligt, med tanke på att läraryrket inte bara är ett akademiskt yrke, utan också ett socialt yrke, där du måste handskas med människor varje dag. Det här är egentligen den svåraste biten med läraryrket – liksom med yrken inom vård och omsorg, som är ett mer närbesläktat område än man kanske vill belysa i tider av statusjakt. De som hoppar av är sannolikt de som inte insett hur central den här aspekten är och tappar sugen när de inser att det inte bara handlar om att glida sig igenom tentor och seminarier på det där bananskalet lärarutbildningarnas kritiker så gärna beskriver.

På sätt och vis är det väl bra om de här personerna kan motas i grind så snabbt som möjligt. I teorin tar de upp platser som kunnat fyllas av mer motiverade studenter (om det nu funnes några köer att tala om till de här platserna), och bristen på insikt i vad läraryrket innebär är det ju alltid bra att åtgärda. Men problemet här har ju uppstått eftersom allmogen har en förvrängd bild av läraryrket och även om jag förstår upplevelsen av att behöva gallra bort de som accepterat den förvrängda bilden, känns det lite orättvist. Inte minst eftersom den förvrängda bilden i mycket väsentligt har förmedlats av branchen och dess fackliga företrädare. Alltså av den branch som med ena handen lockar med bilden av ett statusyrke, men med den andra sätter stopphanden i ansiktet på dem som accepterat bilden av sagda statusyrke.

2. Kunskap - ”Ibland är det obegripligt att en person fått godkänt i svenska B. Mig säger det att man inte kan lita på betygen som studenterna fått i gymnasiet eller komvux”, berättar Stefan Engberg, som är utbildningschef på ett annat lämplighetsprövande lärosäte.

Än en gång, är det verkligen lärarutbildningens problem? Detta drabbar väl rimligtvis alla högskoleutbildningar och även om man kan föra ett cirkelresonemang av rang om hönan och ägget i frågan om ansvaret för studenternas dåliga kunskaper, så undrar jag om det är just i entrén till lärarutbildningen som vi ska utföra gallringen? De här studenterna har uppenbarligen godkända betyg, så de har inga möjligheter att läsa upp sina resultat. De kan det de kan, och de brister där de brister, men de har sin formella behörighet och vad säger det om den här behörighetens giltighet när inte ens lärarutbildningen godkänner skolans (och de befintliga lärarnas) förmåga att göra korrekta bedömningar?

Men visst är det här ett problem. Vad är det som gör att utbildade, examinerade och legitimerade lärare sätter betyg som inte står i överensstämmelse med de faktiska kunskaperna? Är de inkompetenta, sin kompetens till trots? Är det lärarnas fel? Det måste det ju vara, eftersom lösningen står att finna i antagningsprocessen till lärarutbildningen. Är svenska lärare i gemen lite för puckade för sitt yrke? (Eller handlar det om något helt annat än lärarnas kompetens? Gud förbjude att vi skulle börja tala om strukturella frågor istället!)

3. Mognad - Mognad är ett svårt begrepp, och i förskolan anses det generellt sett som mycket fult (och irrelevant) att använda mognad när vi talar om barnen och deras utveckling. Men det funkar när vi pratar om lärarstudenter (och lärare?): ”Många är blyga och spända när de kommer från gymnasieskolan, men medan de flesta kan utvecklas under utbildningen kommer vissa aldrig över spärren.” Det är den där Gerrevall igen. Målet här är alltså att identifiera de där som aldrig kommer komma över spärren. Hur nu det ska gå till.

De två första punkterna går med lite god vilja att acceptera, även för mig. Argument kan möta argument och resultatet – oavsett resultatet – kan bli att den presumtiva studenten lämnar lämplighetsprövningen med nya, konstruktiva perspektiv på sig själv och läraryrket. Men den här tredje punkten… Hur menar man att bedömningen skall gå till? Finns det konkreta sätt att bedöma en persons möjligheter att mogna förbi en viss gräns och varför har då inte jag som lärare tillgång till detta verktyg?

Jag är lärare och jag möter människor dagligen. Vissa är kompletta idioter och kommer så att förbli. Det finns inget hopp för dem och de kommer leva sina liv som mentala tonåringar. Det vet jag. Men jag bygger den uppfattningen till 100% på mina egna fördomar och jag måste kunna åsidosätta dessa uppfattningar, liksom de fördomar jag använt mig av, till förmån för ett professionellt bemötande och utgångspunkten att alla kan utvecklas, bara man ger dem rätt förutsättningar. Man skulle kunna kalla det åsidosättandet för en slags hederskodex för läraryrket.

Att krydda en lämplighetsprövning till lärarutbildningen med godtyckligheten i den tredje punkten vore att trampa på en sådan hederskodex. Eller, för att dämpa mig något, så går en mognadsbedömning i alla fall stick i stäv med det vi får lära oss på lärarutbildningen. I alla fall vi som haft turen att släppas in.

Nej! Inte tre år till… :(

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Illustration: Max EntinAtt göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen få spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Vad vill jag?

Jag kan nu prata om mitt minskade bloggande i termer om år, vilket är hisnande. Sex inlägg 2014, detta inräknat. För att jag upprepar mig och riskerar att upprepa mig ytterligare för varje inlägg jag skriver. Och då är det bättre att inte skriva något alls, tänker jag. Och fiser samtidigt ut 140 tecken på Twitter.

Skoldebatten har lagt sig och förvandlats till en workshop över nätet. Vi flippar och blippar och Hattie och hit och dit, och vi marknadsför oss som föreläsare eller entreprenörer och säljer in oss själva och våra idéer istället för att… Ja, vadå? Vad vill jag?

Äntligen ideologiskt maktskifte i skolan. Folkpartiet och Alliansen lämnar plats åt SMP – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som omgående vill ha obligatorisk gymnasieskola. Jag är med andra ord fortfarande i opposition. Some things never change…

Jag är mer intresserad av skolan som idé och funktion än av dess innehåll, tror jag. Frågan för mig är t.ex. inte hur lärarna ska bli bättre, utan om varför vi upplever dem som otillräckliga.

Men de frågorna diskuteras inte så mycket. Ergo bloggar jag inte så mycket heller.

Därtill finns det viktigare samhällsfrågor än skolan att dryfta just nu. Även om det antagligen innebär något slags helgerån att påstå det.

#barnenförst

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggare gillar detta: