Envar en flumpedagog

Jag tror tanken först slog mig när jag bläddrade i en Lärarnas Tidning. Sedan påmindes jag när Folkpartiet drog sig ur förhandlingarna om lärares arbetstider. Och i söndags påmindes jag återigen av huvudledaren i DN:

Skoldebatten börjar röra sig i flumpedagogiska vatten.

Någonstans mellan frågor om kunskap och ordning & reda har det börjat dyka upp röster som vill tillföra bilden av skolan ytterligare nyanser.

I frågan om lärares arbetstid drar sig Folkpartiet ur förhandlingarna eftersom frågan, som man säger, är alltför infekterad. Eller är det ett diskret sätt att bekräfta att läraryrket består av mer än en legitimation i bakfickan och en klass i klassurmmet, raka bänkrader, nationella prov och betygsliknande omdömen? Vill man ha en ordningens struktur i skolan, bör även lärarna underkasta sig detta. Men som DN så riktigt påpekar, kan detta knappast ske utan att man samtidigt riskerar att skapa lärare som ”avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band”.

Som flumpedagoger har vi länge försökt belysa riskerna med den allt starkare styrningen av skolan, och det värmer att läsa DN-ledarens liknelser mellan oss lärare och konstnärer/vetenskapsmän med en inre glöd och driften att ständigt pröva nya grepp. Nästa steg blir att påminna oss om att underkastelse inför en kontrollerande struktur inte bara skapar dåliga lärare, utan också dåliga elever:

Elever som bara ser ett syfte med skolan: Betygen.
Elever som lägger fokus på betygshöjande strategier istället för lärande.
Elever som riskerar att lämna skolan med de önskade kunskaperna, men som i övrigt är tommare än när de började.

Eleverna behöver också tillgång till den inre glöden. De behöver utrymme att själva pröva nya grepp, nya infall. För kunskap i händerna på konstnärer och vetenskapsmän är värt mångdubbelt mer än kunskap inhämtad i syfte att höja ett betyg.

Det gläder mig att den flumpedagogiska insikten börjar spilla över till ledarsidor och skolministrar…

Annonser

Vem ska styra skolan?

Idag dominerar Folkpartiets debattartikel tankarna hos Mats och Christer, och kanske blir det några fler som hänger på innan veckan är över.

Mats är skeptisk till utspelet och frågar sig retoriskt ifall det handlar om tilltro till staten eller missnöje med kommunerna. Den efterföljande diskussionen är intressant och Mats visar att han har fog för sin missnöjesteori, samtidigt som det inte går att värja sig för exemplen på kommunernas generella misslyckande på området.

Christer, däremot, välkomnar Folkpartiets utspel. Han gör det dock med vissa förbehåll, som ”ett stort kommunalt medbestämmande i de frågor där det är aktuellt”, och jag anar en viss ambivalens i hela hans resonemang, vilken jag tror grundar sig i det av Mats definierade missnöjet med kommunerna, och som verkar vara dagens röda tråd.

Plura skriver i Mats blogg att ”ett är säkert – det går inte att tjäna två herrar”. Enligt dagens modell är det staten som ger uppdraget och kommunen som skall genomföra det. Men kommunerna varken kan eller vill fungera som ett passivt filter mellan stat och skola, så de skriver skolplaner och driver egna agendor utan större insikt eller förståelse i skolans (och sitt eget) uppdrag. Vilket förstås färgar av sig på skolan och dess resultat. Många är vi som regelbundet beklagar oss över vår besvarliga sits på bloggar och i insändare.

Frågan är om en centraliserande tillbakagång är rätt medicin? Eller en utökad decentralisering? Eller räcker det kanske med tydligare signaler till kommunerna, kombinerat med kontroller av dessa? Det torde faktiskt kunna ligga inom Skolinspektionens ansvarsområde att se så att kommunerna sköter sitt skoluppdrag så som det är tänkt.

(Vilket är egentligen förhållandet mellan stat och kommun? Hur autonomt kan kommunerna bete sig utan att få smäll på fingrarna? När det gäller skolan verkar man i alla fall kunna göra lite som man vill…)

%d bloggare gillar detta: