Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever.Faktaruta saxad ur Lärarnas Tidning Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.

Lärarlegget närmar sig övergångsåldern

”Reglerna säger inte att man måste säga upp tillsvidareanställda lärare som saknar legitimation. /…/ Regeln är möjlig att tillämpa om man bedömer att en lärare är lämplig att bedriva viss undervisning. Reglerna är även möjliga att använda vid olika typer av visstidsanställningar och vikariat så man är inte tvungen att göra sig av med olegitimerade lärare som man är i behov av.” -Niclas Westin, chef på professionsutvecklingsenheten på Skolverket.

Nämen precis. Klart att det formella kravet på legitimation inte ska ta ifrån de kommunala huvudmännen möjligheten att fortsätta ha icke-legitimerad personal på sina skolor.

Citatet ovan kommer från en artikel på skolverket.se angående att övergångsperioden för införandet av den s.k. reformen tar slut den 1 juli i år. Alla – från de berörda lärarna själva till rektorer och huvudmän – känner oro inför vad som skall ske efter det magiska datumet. Även jag, som fortfarande olegitimerad, måste tillstå en viss oroskänsla i magen när ämnet kommer upp.

Men jag har hållt ut såhär länge, och än så länge har ca 200 000 legitimationer utfärdats, vilket är hela 46 000 fler än i oktober förrförra året och totalt ca 80% av den totala lärarkåren. I den här takten kommer den sista legitimationen (om vi tänker bort den kontinuerliga rörelsen med pensionsavgångar och nyanställningar) utfärdas någon gång kring skolavslutningen 2016.

Kanske är det bra att övergångreglerna slutar gälla utan att det får några större konsekvenser?

Motivation, kunskap, mognad

Vad krävs för att bli en bra lärare? Vad krävs för att vara lämplig som lärare?

Eller…

Vad krävs för att vara en lämplig lärarstudent?

P4 Jönköping rapporterade häromsistens att det nu genomförs lämplighetstester av lämplighetstester innan lämplighetstesterna testas på allvar inför nästa läsår (2016). Och även om jag också tycker det är lämpligt att man lämplighetstestar tester, så får jag lite beröringsskräck. Det känns inte helt lämpligt med de där lämplighetstesterna.

Tanken är förstås att i slutändan producera bättre lärare (än oss som är det idag) och/eller höja vår status (igen eller möjligtvis fortfarande, eftersom varken lärarlegget eller förstelärartjänsterna gett några resultat på det området ännu – än en gång med observationen att även detta främst gäller nya lärare och inte oss gamla uvar, även om vi i teorin förstås också kan bli både legitimerade och förstelärare – och bra). Men den här gången riktar man inte in sig på lärarna, utan på lärarutbildningen.

Jag vet. #SkolanFörst och allt det där. Det livslånga lärandet och allting börjar med en bra lärare (och numera förstås en bra lärarstudent).

Tanken är alltså att det finns förmågor – kompetenser – som redan innan en individ kliver på sin lärarutbildning bör existera i hens kropp. Ligga lite lagom latenta, men även synliga.  De här förmågorna verkar ligga inom tre huvudgrupper:

1. Motivation – Det sker en hel del avhopp under första terminen, menar Per Gerrevall, som är professor vid ett av de lärosäten som nu lämplighetstestar lämplighetstestet. Och det är inte bara sant, det är också rimligt, med tanke på att läraryrket inte bara är ett akademiskt yrke, utan också ett socialt yrke, där du måste handskas med människor varje dag. Det här är egentligen den svåraste biten med läraryrket – liksom med yrken inom vård och omsorg, som är ett mer närbesläktat område än man kanske vill belysa i tider av statusjakt. De som hoppar av är sannolikt de som inte insett hur central den här aspekten är och tappar sugen när de inser att det inte bara handlar om att glida sig igenom tentor och seminarier på det där bananskalet lärarutbildningarnas kritiker så gärna beskriver.

På sätt och vis är det väl bra om de här personerna kan motas i grind så snabbt som möjligt. I teorin tar de upp platser som kunnat fyllas av mer motiverade studenter (om det nu funnes några köer att tala om till de här platserna), och bristen på insikt i vad läraryrket innebär är det ju alltid bra att åtgärda. Men problemet här har ju uppstått eftersom allmogen har en förvrängd bild av läraryrket och även om jag förstår upplevelsen av att behöva gallra bort de som accepterat den förvrängda bilden, känns det lite orättvist. Inte minst eftersom den förvrängda bilden i mycket väsentligt har förmedlats av branchen och dess fackliga företrädare. Alltså av den branch som med ena handen lockar med bilden av ett statusyrke, men med den andra sätter stopphanden i ansiktet på dem som accepterat bilden av sagda statusyrke.

2. Kunskap – ”Ibland är det obegripligt att en person fått godkänt i svenska B. Mig säger det att man inte kan lita på betygen som studenterna fått i gymnasiet eller komvux”, berättar Stefan Engberg, som är utbildningschef på ett annat lämplighetsprövande lärosäte.

Än en gång, är det verkligen lärarutbildningens problem? Detta drabbar väl rimligtvis alla högskoleutbildningar och även om man kan föra ett cirkelresonemang av rang om hönan och ägget i frågan om ansvaret för studenternas dåliga kunskaper, så undrar jag om det är just i entrén till lärarutbildningen som vi ska utföra gallringen? De här studenterna har uppenbarligen godkända betyg, så de har inga möjligheter att läsa upp sina resultat. De kan det de kan, och de brister där de brister, men de har sin formella behörighet och vad säger det om den här behörighetens giltighet när inte ens lärarutbildningen godkänner skolans (och de befintliga lärarnas) förmåga att göra korrekta bedömningar?

Men visst är det här ett problem. Vad är det som gör att utbildade, examinerade och legitimerade lärare sätter betyg som inte står i överensstämmelse med de faktiska kunskaperna? Är de inkompetenta, sin kompetens till trots? Är det lärarnas fel? Det måste det ju vara, eftersom lösningen står att finna i antagningsprocessen till lärarutbildningen. Är svenska lärare i gemen lite för puckade för sitt yrke? (Eller handlar det om något helt annat än lärarnas kompetens? Gud förbjude att vi skulle börja tala om strukturella frågor istället!)

3. Mognad – Mognad är ett svårt begrepp, och i förskolan anses det generellt sett som mycket fult (och irrelevant) att använda mognad när vi talar om barnen och deras utveckling. Men det funkar när vi pratar om lärarstudenter (och lärare?): ”Många är blyga och spända när de kommer från gymnasieskolan, men medan de flesta kan utvecklas under utbildningen kommer vissa aldrig över spärren.” Det är den där Gerrevall igen. Målet här är alltså att identifiera de där som aldrig kommer komma över spärren. Hur nu det ska gå till.

De två första punkterna går med lite god vilja att acceptera, även för mig. Argument kan möta argument och resultatet – oavsett resultatet – kan bli att den presumtiva studenten lämnar lämplighetsprövningen med nya, konstruktiva perspektiv på sig själv och läraryrket. Men den här tredje punkten… Hur menar man att bedömningen skall gå till? Finns det konkreta sätt att bedöma en persons möjligheter att mogna förbi en viss gräns och varför har då inte jag som lärare tillgång till detta verktyg?

Jag är lärare och jag möter människor dagligen. Vissa är kompletta idioter och kommer så att förbli. Det finns inget hopp för dem och de kommer leva sina liv som mentala tonåringar. Det vet jag. Men jag bygger den uppfattningen till 100% på mina egna fördomar och jag måste kunna åsidosätta dessa uppfattningar, liksom de fördomar jag använt mig av, till förmån för ett professionellt bemötande och utgångspunkten att alla kan utvecklas, bara man ger dem rätt förutsättningar. Man skulle kunna kalla det åsidosättandet för en slags hederskodex för läraryrket.

Att krydda en lämplighetsprövning till lärarutbildningen med godtyckligheten i den tredje punkten vore att trampa på en sådan hederskodex. Eller, för att dämpa mig något, så går en mognadsbedömning i alla fall stick i stäv med det vi får lära oss på lärarutbildningen. I alla fall vi som haft turen att släppas in.

Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

åsikter och diskurser

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.

Den dimhöljda reformen

Idag, den 1 december 2013, införs det formella kravet på legitimation för nyanställda lärare/förskollärare. Men den dimhöljda mystiken kvarstår.

För samma dag som legitimationkravet införs, känner Jan Björklund (i sällskap av Bo Jansson, LR) åter att det är dags att drämma näven i bordet: ”Legitimerade lärare som sätter betyg ska vara behöriga i det ämne där betyget sätts”, ryter han i Expressen och jag tänker att var det inte precis det som legitimationen skulle åtgärda? Att lärarna som sätter betyg också är behöriga i sitt ämne, alltså?

Nu blev det lite rörigt, känner jag. Men å andra sidan är det kanske legitimationsreformens mest framträdande aspekt. Rörigheten.

Det första steget i lärarlegitimationen är införandet av den, vilket alltså innebär att ”(v)arje legitimerad lärare blir behörig att ansvara för undervisningen i vissa ämnen och årskurser”. Precis. Legitimationen knyter behörigheten till ämnet. Du får bara undervisa i de ämnen du är behörig att undervisa. Med vissa undantag.

Det andra steget ”träder i kraft den 1 juli 2015, då undantagsregler upphör och bara de lärare som har legitimation självständigt får sätta betyg”. Logiskt, även om jag inte gillar det nämnvärt. Nu gäller legitimationen fullt ut.

Men ändå fortsätter artikeln: ”Enligt vår uppfattning är det dags för ett tredje steg i lärarlegitimationen. Det bör krävas att den legitimerade lärare som sätter betyg också ska vara behörig i det ämne där betyget sätts. Detta är en omfattande skärpning av skollagens krav.”

På vilket sätt skiljer sig detta tredje steg från det första? Har jag missat något kryphål som säger att legitimerade lärare får sätta betyg i vad som helst? Antagligen inte. Egentligen beskrivs ingen förändring. Det som avses är de fall där en fortfarande (trots att det efter 30 juni 2015 inte skall finnas några undantag) obehörig lärare undervisar i ett givet ämne och måste ha hjälp med betygsättningen. Då skall det inte längre räcka med en legitimerad lärare, utan läraren måste vara legitimerad för det givna ämnet.

Men, tänker jag i mitt stilla sinne, om det finns en legitimerad lärare tillgänglig för betygsättningen – varför undervisar då inte hen redan i ämnet?

En skärpning av lagtexten är det sannolikt, men är den egentligen relevant? Omfattande är den i alla fall inte. Obehörig är fortfarande obehörig.

Legitimationsreformen är oöverskådlig. Om det är något artikeln i Expressen visar, så är det just detta. Och mina svårigheter att skriva ett sammanhängande blogginlägg om artikeln visar på samma sak.

Idag firar jag dag #1 som examinerad, men obehörig, lärare. Det känns bra.

Utbildad, examinerad, obehörig

Via ett inlägg om läxor hittar jag Pernilla Alms inlägg om behöriga lärare. Det får mig att börja tänka på begreppen ”behörig”, ”utbildad” och ”trovärdighet”.

Jag tänker att det nog är två olika saker, det där med legitimationen och de obehöriga lärarna. Inte minst genom att legitimationskravet – om det drivs igenom – kommer att göra en mängd utbildade och behöriga lärare obehöriga, eftersom de (som jag) valt att inte sökt sin legitimation eller kvackar i en annan disciplin (vilket förstås är problematiskt men knappast så apokalyptiskt för skolan eller eleverna som legförespråkarna vill hävda).

Det som sker är enkelt; legitimationsreformen ökar andelen obehöriga lärare istället för att minska den. En tvärtomrörelse som slår lika hårt mot utbildade lärare som de ”obehöriga”.

Innan reformen var en obehörig lärare synonymt med en outbildad lärare. Till viss del kunde förstås även lärare som arbetade med ett ämne de inte var (lärar-)utbildade för anses som obehöriga, men de rörde sig i en gråzon. De var liksom behöriga i huset, men inte i det specifika rummet.

Idag är vi på god väg mot en reform som innebär att även utbildade lärare – med examen och allt – ja, t.o.m. med en examen i det ämne de undervisar i på en nivå de också har examen i – kan betecknas som obehöriga. Varför? För att de inte har sin lärarlegitimation.

För att göra det svårare för ”obehöriga” att jobba som lärare gör man det svårare att bli behörig. Facken jublar, men inte många andra. Ja, förutom de som hoppat på tåget, sökt sin legitimation och nu sitter säkert utan att behöva ta ställning.

”Det är ju bara att söka legitimationen om du är behörig. Vad är problemet?”

Problemet är att jag har gått mina år på högskolan, fått min examen och arbetat mina år ute i fält – och att jag inte ska behöva söka någon legitimation för att få fortsätta göra mitt arbete. Det är förnedrande. Och att jag, om jag vägrar dansa efter legitimationsivrarnas pipa, blir detsamma som den outbildade läraren som halkat in på ett bananskal. Jag blir obehörig. Neutraliserad. Tillbaka på ruta noll. Men med ett saftigt studielån i bakfickan.

Hur svårt hade det varit att helt enkelt applicera de restriktioner som nu kommer att drabba alla olegitimerade, enbart på de outbildade lärarna? På de som inte kunnat uppvisa en lärarexamen vid anställningsförfarandet? De som utgör det egentliga problemet?

Min gissning är att det hade varit enklare och billigare. Och att det hade höjt yrkets trovärdighet. Något nuvarande reform inte kommer att lyckas med – oavsett hur många legitimerade lärare som blundar, korsar fingrarna och håller tummarna.

%d bloggare gillar detta: