Birth of a flumpedagog?

I en gammal, gammal insändare i Lärarnas Tidning (5/2006) delar Mats Öhlin med sig av sin bild av hur skolan fungerar och hur den borde fungera. I allt väsentligt beskriver han där samma bild som min namne Jan Björklund halvåret eller så senare byggde alliansens skolpolitik på.

De ser en skola utom lärarnas kontroll, där elevernas kunskaper mer eller mindre stickprovstestas ett fåtal gånger under grundskoletiden – ja, knappt en gång vartannat år, om man skall ta Öhlins retorik på hundraprocentigt allvar och lita till att de enda gångerna elevernas lärare får syn på de mognande frukterna av sitt arbete är de nationella proven i år fem och nio, samt betygen i åttan och nian. Nu, liksom då, undrar jag vad Mats (och Jan) egentligen tror att lärare sysslar med när de är i skolan?

Att lösa det här ”problemet” blir förstås dels att öka antalet kontroller, dels att hitta ett sätt att mäta och jämföra fram de lärare och metoder som är effektivast för läs- och skrivinlärningen. En apparat att stoppa in hela skolan i – lärare och allt – för att extrahera ett koncentrat av kunskaper som sedan kan injiceras i eleverna, lite i taget, under grundskoletiden.

Det är som vanligt intrumentalistiskt och behavioristiskt, med en endimensionell syn på både människor och begrepp som ”lärande” och ”kunskap”. Det är kanske ingen slump att Jan Björklunds parti var det som lade fram förslaget om en litterär kanon – ytterligare en illustration av den rigida världsordning som råder i delar av idévärlden…

Men samtidigt ligger det en viktig fråga och pyr under de kvävande lagren av politisk retorik: Hur kan vi garantera våra elever den bästa möjliga skolgången om vi inte vågar syna lärarnas och skolornas arbetssätt och resultat under lupp?

Tyvärr krävs det oerhört mycket arbete för att skyffla undan den dödande politiken och låta skolutvecklingsfrågorna få det syre de behöver för att få liv.

— — —

Den här diskussionen om kontroll var förstås större än mitt lilla bidrag och rasade resten av våren. Till slut nådde den t.o.m. Aftonbladets ”Doktor Gormander”, som i ett kåseri runt skolavslutningen t.o.m. nämnde mig vid namn. Egotripp! Egotripp!

Nu var det tyvärr inte i överdrivet positiva ordalag min insändare nämndes. Snarare tvärtom. Han framställde mig som en flumpedagog, som hellre låter barn gå genom skolan utan att lära sig ett dugg än att ”stressa” dem genom att undersöka om de kan läsa och skriva. Behöver jag påminna om att det här var våren 2006 och ungefär två år innan jag på allvar började överväga att anamma begreppet ”flumpedagog” och vända det till något oppositionellt och (i mina ögon) positivt?

Men vad menade jag då? Vad är det som sår ett flumpedagogiskt frö i mitt sinne den här vårkvällen för fyra år sedan?

Anledningen till att jag var (och är) emot ett normerande kontrollinstrument som metod för att stimulera läs- och skrivinlärningen hos sjuåriga barn, är för att det är ett överflödigt verktyg. Förutsatt att läraren är behörig (det finns i och för sig fortfarande ingen 100-procentig garanti för det i dagsläget), måste man utgå från att han/hon förmår se vilka barn i klassen som t.ex. inte kan läsa eller skriva på en tillfredsställande nivå, och utifrån detta genomföra nödvändiga pedagogiska åtgärder, alternativt begära en eller flera former av stöd.

För det är en sådan bild detta kontrollinstrument antyder. En bild av lärare som behöver hjälp att hitta de här icke läs- och skrivkunniga barnen. Lärare som inte klarar av att göra sitt jobb.

Kontrollen i sig gör ju varken till eller från. Faktiskt. I alla fall i frågan om barns läs- och skrivkunnighet.Däremot blir den ett ypperligt verktyg för var och en som av olika (nästan uteslutande politiska) anledningar vill misskreditera skolan.

Ja, det är otroligt att barn lämnar låg- eller mellanstadiet utan förmåga att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska. Det är kanske t.o.m. för jävligt. Men då vore det kanske en god idé att försöka göra något åt det, istället för att komma med förslag som låter bra (och som presenteras på grammatiskt korrekt svenska), men som i realiteten är helt innehållslösa. Som förslaget på (ytterligare) läs-/skrivkunnighetskontroller (utöver de som faktiskt redan görs av läraren) i första klass. Till exempel…

— — —

Debatten fortsatte efter sommaren. I nr. 13/2006 av Lärarnas Tidning replikerade Hans-Åke Scherp en insändare(?) av Johan Kant, som försvarade den s.k. ”kontrollidén” och ifrågasatte Sherps inställning.

Scherp uttryckte det väl, när han ställde begreppen ”motivation” och ”hotivation” mot varandra (hotivation avser då användandet av kontroller och inspektioner för att nå vissa mål). Han talade också om lär- och ansvarskultur kontra lydnadskultur.

Kanske tryckte han bara på rätt knappar, men jag kan fortfarande inte annat än sympatisera med Scherp i det här fallet. Ökad kontroll uppifrån ger sällan mer än rädsla, stress och i bästa fall(?) rövslickeri och spel för gallerierna. Ökad kontroll uppifrån är att betrakta som (förtäckta) hot och (dolda) krav på lydnad.

Är det det vi vill ha?

Eller skall vi kanske sträva mot en situation där utbildade lärare på plats känner ansvar och motivation inför utvecklandet av sitt uppdrag?

Frågan är retorisk. Självklart är det ljusår bättre (alternativet är inte ens bra, när jag tänker på saken) med en ansvarskännande lärare som sätter elevernas utveckling i första rummet än en lismande rövslickare som tänker mer på sitt jobb än på sina elever.

Det här var ett av mina första steg mot att så småningom börja kalla mig ”flumpedagog”. Var började det för dig?

Annonser

Likvärdiga betyg?

Minns ni Barnuppropet? Det var i våras som Mats Ekholm, Hans-Åke Scherp och Bengt-Erik Andersson inledde sin kampanj för att problematisera skolministeriets ”ordning & reda”-linje.

Man talade om ”en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling” och utmanade genom påståenden om utbildningsprogram som ”lanseras för skola och barnomsorg där personal tränas att disciplinera genom auktoritär avstängning och förnedrande behandling.”

Med anledning av att 8 000 personer skrivit under fick man i mars till stånd ett TV-sänt samtal mellan Mats Ekholm och Jan Björklund, vilket dock urartade rejält. Istället för att bemöta kritiken, valde Björklund att håna sin motståndare till tysthet genom att anklaga honom för att vara emot nationella prov och betyg.

Jag säger inte att Björklund har fel i sak i sitt påhopp på Ekholm. Det vet jag nämligen inget om. (Jag känner inte Mats.) Men jag kan med säkerhet säga vi flumpedagoger inte är rädda för att problematisera den komplexa frågan om betygens syfte, funktion och praktiska nytta. Det var förstås viktigt att göra det redan innan Jan Björklund i en handvändning pekade ut oss flumpedagoger som onyanserade betygshatare, men nu är det ännu viktigare att vi börjar nysta upp den här härvan – både för vår egen skull, som för våra motståndares.

Första frågan får handla om Likvärdiga betyg: Är det överhuvudtaget möjligt?

Det finns, enligt det mystiska ”fråga vad som helst”-numret 118100 7 888 skolor i Sverige. Ett likvärdigt betyg skulle kräva att varje betygsättande lärare på vilken som helst av dessa 7 888 skolor skulle göra exakt samma bedömning av en specifik elev som vem som helst av lärarens kollegor på någon annan av landets skolor. Och det handlar förstås inte bara om en samsyn i hur man bedömer, det skulle också kräva att varenda betygsättande lärare skulle jobba på exakt samma sätt och använda exakt samma pedagogiska knep på varenda elev. Identiskt.

I förlängningen skulle det kräva att man uteslöt alla individuella hänsyn och behandlade alla elever och elevgrupper likadant, oavsett förkunskaper, behov, socioekonomisk bakgrund eller vad du vill. Formulera en mall och robotisera lärarkåren – och ändå skulle man inte kunna utesluta det faktum att varje lärare, hur mycket vi än skulle försöka att inte vara det, är olika personer. Individer.

Det enda eventuellt möjliga sättet att göra betyget likvärdigt, som jag kan tänka mig, vore att utesluta alla variabler utom resultatet på de nationella proven (som för övrigt skulle behöva bestå av enbart kryssfrågor, eftersom ett formulerat svar kräver tolkning). Men det skulle å andra sidan göra betyget oanvändbart, eftersom det i praktiken skulle vara intetsägande. Det skulle bara mäta dekontextualiserad kunskap – utantillrabblet – och inte ge några fingervisningar om den egentliga kompetensen i ämnet.

Så, nej, jag tror inte att likvärdiga betyg går att uppnå. Betygen i sig själva är inte konstruerade för att vara det.

Hur ser du själv på frågan om likvärdiga betyg och hur begreppet används i debatten? Har du själv skrivit om likvärdiga betyg ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just likvärdiga betyg? Berätta i så fall gärna kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!

%d bloggare gillar detta: