lärarleg som valuta

Det finns en grupp på Facebook som heter Fritidspedagoger kräver lärarlegitimation. Den har i skrivande stund 970 medlemmar, varav jag gissar att de flesta är just fritidspedagoger och att de vill ha lärarlegitimation.

Kunde jag, skulle jag ge er min. Och jag tänker att kanske kunde man göra legitimationen opersonlig och sedan handla med den som man gör med utsläppsrätter?

Fast då skulle bara rika människor bli lärare, vilket i och för sig kunde vara bra, för vem är bättre på att lära folk bli framgångsrika än den som själv är framgångsrik? Jag tror Jan Björklund skulle kunna nappa på den här idén, faktiskt…

Men allvarligt talat, Facebookgruppen uppmärksammar mig på en problematisk effekt av legitimationen. Som förskollärare har du möjlighet att arbeta i fritidshem p.g.a. din ”gedigna pedagogiska utbildning” (saxat ur ett brev från Utbildningsdepartementet). Och som förskollärare har du möjlighet att genomföra arbetet som legitimerad, vilket inte en fritidspedagog kan eftersom den yrkesgruppen inte omfattas av legitimationskravet.

Sett ur en skolas perspektiv torde en legitimerad förskollärare kunna ses som värd mer än en fritidspedagog – som förvisso är minst lika kompetent för uppgiften som förskolläraren, men som saknar legitimation. Kanske kan man dessutom tänka att en legitimerad förskollärare är mer lämplig att ta in som tillfällig vikarie än den illegitime fritidspedagogen. Månne ser vi kanske snart en klausul som tillåter eller rentav förordar att legitimerad fritidspersonal (d.v.s. förskolläraren) skall priotireras i sådana vikariesituationer.

Dessutom; sett ur en förskollärares perspektiv (och jag har någon enstaka kollega som sitter i den sitsen) kan en anställning på fritids vara en karriärväg (med sikte på förskoleklass).

Fritidspedagogerna är med rätta oroliga och förbannade.

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

Flumpebloggens litteraturkanon, del 1

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

%d bloggare gillar detta: