Men SLUTA då!

Nu gjorde han det igen. Skickade ut sitt jäkla nyhetsbrev på min lediga fredag.

Den här gången skriver han om lärarleget och det här med obehöriga lärare. I första stycket skriver han att en viktig anledning till lärarlegitimationens införande är att ”under lång tid har skolans elever alltför ofta mött lärare utan lärarutbildning eller lärare utan utbildning i det ämne de undervisar i, samtidigt som det som händer i klassrummet är avgörande för höjda kunskapsresultat i skolan”. I andra stycket avfärdar han sig själv genom att skriva att ”samtidigt finns det ett stort antal lärare som har undervisat under många år men inte uppfyller behörighetskraven (d.v.s. de undervisar i ett ämne de inte har utbildning i -min kommentar). Det är viktigt att dessa erfarna lärare kan få sin yrkeserfarenhet tillgodoräknad”.

Återigen får han mig att häpna!

Först skapar han regler för att förhindra lärare att undervisa i ämnen de saknar behörighet för. Sedan skapar han undantagsregler till reglerna som tillåter dessa lärare att fortsätta undervisa i ämnen de saknar behörighet för.

Jag har ett tidigare inlägg som jag döpte till ”Tillbaka på ruta ett”. Det här inlägget tillför egentligen föga till det resonemang jag för där. Snarare slår det in spiken lite längre i kistan.

Hur mycket av utbildningsministeriets och lärarfackens tid går idag åt till att skapa kryphål i regelverket för att så många som möjligt av de idag yrkesverksamma lärarna skall kunna få (eller undantas från kravet på att skaffa) lärarlegitimation?

Innan december kommer det att vara svårare att få sin ansökan avslagen än godkänd. Tro mig.

The fragile elite

Jag vet inte om han har för vana att skicka ut sina nyhetsbrev på fredagar, men när det händer är det i alla fall oerhört irriterande och förödande för helgfriden. Felstavat är det också – det heter ”annat”, inte ”anant”. Och man bör helst inte läsa skiten för noga heller. För då riskerar man att fastna i konstig meningsbyggnad och otydliga budskap. Vad menar han t.ex. när han skriver att ”(m)ycket behöver fortfarande göras för att höja resultaten i den svenska skolan, bland anant för att få ännu bättre lärare och öka likvärdigheten”?

Att om vi höjer resultaten i skolan får vi bättre lärare?

Textmässigt ligger det på Sean Banan-nivå. Jag förstår väl att han menar tvärtom mot vad han skriver, men hallå?! Det är utbildningsministern vi snackar om. Han som sägs ha gått i skolan när den fortfarande fungerade.

Det är för lätt att komma in på lärarutbildningarna. För få söker, vilket innebär att en för stor andel av de som vill bli lärare får en möjlighet att bli det. Det är för jävligt, tycker Jan Banan och vill sätta högre krav på de som kvoteras in via högskoleprovet. Otroligt nog tycker jag att han har en poäng där någonstans. Resultatet – som systemet fungerar idag – är oväsentligt. Det räcker i princip att ha gjort högskoleprovet så har man en rätt stor chans att komma in på vilken utbildning som helst med tillräckligt lågt söktryck. Som på lärarutbildningarna, alltså.

Själv fick jag 2.0 när jag sist gjorde högskoleprovet och det är för mig en lätt hisnande tanke att någon kan få under 0.5 och fortfarande nära illusionen om att klara av att läsa en högre utbildning. Själv hade jag nog haft självinsikten att inte ens söka. Överlag tycker jag t.o.m. att ett resultat under 1 borde resultera i att provet blir ogiltigförklarat. Högskoleprovet ska inte vara en genväg.

Men samtidigt ligger ett stort ansvar på lärosätena att faktiskt våga underkänna studenter som inte håller måtten. Klarar man inte kraven får man väl gå? Och vi VFU-handledare har förstås samma ansvar. Det är kanske främst vi som har förmåga att se om de här oslipade stenarna kan bli diamanter. Och delta i urvalsprocessen genom att vara ärliga mot såväl oss själva som våra studenter. ”Nej, du har inte vad som krävs.”

Det finns dock problem med att höja ribban för antagning till en i allmänhetens ögon oattraktiv utbildning. Antalet sökande kommer att minska ytterligare, eftersom de man sållar bort inte har tagit sina platser av några andra. Man plockar helt enkelt bara bort en viss andel av de potentiella sökande. Därtill kommer insikten (vilken Jan Banan saknar) om att höga betyg från gymnasiet eller ett högt resultat på högskoleprovet inte är en garant för att personen i fråga är ett lärarämne.

Läraryrket är såpass svårt att kunskaper de facto inte räcker till. Man måste, som jag skrev ovan, även ha ”vad som krävs”. Relationell kompetens. Emotionell kompetens. Ett slags driv, ungefär som det du kan hitta på Twitter (fast inte nödvändigtvis så självhävdande helylle). En fallenhet. Och en insikt om att kunskap är färskvara och att förmågan att omskapa gårdagens kunskap till morgondagens är det som skiljer dig från andra yrkesutövare. T.ex. utbildningsministrar.

Att försvåra rekryteringen av nya lärare stärker inte yrket. Tvärtom.

Tillbaka på ruta ett

Det vi idag kunde läsa på Lärarnas Nyheter om ”lokal behörighet” är egentligen slutklämmen på en två år gammal nyhet om validering.

Då handlade det främst om lärare med en gammal utbildning och som inte hämtat ut sitt examensbevis i tid, emedan det idag handlar om lärare i en aktningsvärd ålder av 50+ med en ”gedigen, flerårig erfarenhet av undervisning i ämnet”. Och danspedagoger utan lärarutbildning. Och lärare som tidigare fått sin behörighet från Skolöverstyrelsen. Och väntar vi lite till kanske även flumpedagoger kan undantas från kravet. Det skulle jag tycka var trevligt.

Självklart måste en så undermålig reform som lärarlegitimationen perforeras med undantag för att kunna ge sken av att fungera. Och jag riktar ingen som helst kritik mot vare sig gamla rävar eller danspedagoger. Men jag undrar lite över att man väljer att prata om ”lokal behörighet”. Om jag kan min lärarlegitimationshistoria var den lokala behörigheten – alltså lokala undantag från kravet på (formellt) behöriga lärare – ett av de stora argumenten för införandet av en lärarlegitimation. Att rensa upp i leden och sålla bort de obehöriga lärare som ju bedrog till att sänka resultaten i/och den svenska skolan.

Det är värt att upprepas. Alltså; lärarlegitimationens huvudsakliga syfte var att garantera förekomsten av utbildade och examinerade – d.v.s. behöriga – lärare i skola och förskola. Att borga för kvalitet. Att skapa skillnad. Förändring. Det var det mål man målade upp och som var det som övertygade de redan halvfrälsta att stödja och hjälpa till att driva igenom reformen.

Men det var då. Dagens nyhet om inte mindre än tre undantagsklausuler, varav en står i direkt motsättning till reformens målbild av en skola med enbart behöriga – alltså för sina ämnen färdigutbildade och examinerade – lärare.

”Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation…” -Anders Andrén, Jan Björklunds presschef

Samma gäng som slår näven i bordet, pekar med hela handen mot utgången, sätter likhetstecken mellan ”lokal behörighet” och obehörighet och som så gärna vill ståta med sina ansikten när lärarlegitimationen skrivs in i historieböckerna föreslår nu att obehöriga lärare skall kunna få legitimation! Man häpnar!

Jan Björklund works in mysterious ways.

Istället för att legitimera den lokala behörigheten på en gång avlegitimerar han först hela lärarkåren, gör det svårt även för formellt behöriga lärare att få ut sin legitimation och sedan, när det visar sig alldeles för omständigt, klumpigt och ogenomtänkt, så föreslår han att vi legitimerar den lokala behörigheten.

Och därmed har legg-reformen slutit sig i en cirkel och vi är tillbaka på ruta ett. Bra jobbat. Janne!

%d bloggare gillar detta: