Birth of a flumpedagog?

I en gammal, gammal insändare i Lärarnas Tidning (5/2006) delar Mats Öhlin med sig av sin bild av hur skolan fungerar och hur den borde fungera. I allt väsentligt beskriver han där samma bild som min namne Jan Björklund halvåret eller så senare byggde alliansens skolpolitik på.

De ser en skola utom lärarnas kontroll, där elevernas kunskaper mer eller mindre stickprovstestas ett fåtal gånger under grundskoletiden – ja, knappt en gång vartannat år, om man skall ta Öhlins retorik på hundraprocentigt allvar och lita till att de enda gångerna elevernas lärare får syn på de mognande frukterna av sitt arbete är de nationella proven i år fem och nio, samt betygen i åttan och nian. Nu, liksom då, undrar jag vad Mats (och Jan) egentligen tror att lärare sysslar med när de är i skolan?

Att lösa det här ”problemet” blir förstås dels att öka antalet kontroller, dels att hitta ett sätt att mäta och jämföra fram de lärare och metoder som är effektivast för läs- och skrivinlärningen. En apparat att stoppa in hela skolan i – lärare och allt – för att extrahera ett koncentrat av kunskaper som sedan kan injiceras i eleverna, lite i taget, under grundskoletiden.

Det är som vanligt intrumentalistiskt och behavioristiskt, med en endimensionell syn på både människor och begrepp som ”lärande” och ”kunskap”. Det är kanske ingen slump att Jan Björklunds parti var det som lade fram förslaget om en litterär kanon – ytterligare en illustration av den rigida världsordning som råder i delar av idévärlden…

Men samtidigt ligger det en viktig fråga och pyr under de kvävande lagren av politisk retorik: Hur kan vi garantera våra elever den bästa möjliga skolgången om vi inte vågar syna lärarnas och skolornas arbetssätt och resultat under lupp?

Tyvärr krävs det oerhört mycket arbete för att skyffla undan den dödande politiken och låta skolutvecklingsfrågorna få det syre de behöver för att få liv.

— — —

Den här diskussionen om kontroll var förstås större än mitt lilla bidrag och rasade resten av våren. Till slut nådde den t.o.m. Aftonbladets ”Doktor Gormander”, som i ett kåseri runt skolavslutningen t.o.m. nämnde mig vid namn. Egotripp! Egotripp!

Nu var det tyvärr inte i överdrivet positiva ordalag min insändare nämndes. Snarare tvärtom. Han framställde mig som en flumpedagog, som hellre låter barn gå genom skolan utan att lära sig ett dugg än att ”stressa” dem genom att undersöka om de kan läsa och skriva. Behöver jag påminna om att det här var våren 2006 och ungefär två år innan jag på allvar började överväga att anamma begreppet ”flumpedagog” och vända det till något oppositionellt och (i mina ögon) positivt?

Men vad menade jag då? Vad är det som sår ett flumpedagogiskt frö i mitt sinne den här vårkvällen för fyra år sedan?

Anledningen till att jag var (och är) emot ett normerande kontrollinstrument som metod för att stimulera läs- och skrivinlärningen hos sjuåriga barn, är för att det är ett överflödigt verktyg. Förutsatt att läraren är behörig (det finns i och för sig fortfarande ingen 100-procentig garanti för det i dagsläget), måste man utgå från att han/hon förmår se vilka barn i klassen som t.ex. inte kan läsa eller skriva på en tillfredsställande nivå, och utifrån detta genomföra nödvändiga pedagogiska åtgärder, alternativt begära en eller flera former av stöd.

För det är en sådan bild detta kontrollinstrument antyder. En bild av lärare som behöver hjälp att hitta de här icke läs- och skrivkunniga barnen. Lärare som inte klarar av att göra sitt jobb.

Kontrollen i sig gör ju varken till eller från. Faktiskt. I alla fall i frågan om barns läs- och skrivkunnighet.Däremot blir den ett ypperligt verktyg för var och en som av olika (nästan uteslutande politiska) anledningar vill misskreditera skolan.

Ja, det är otroligt att barn lämnar låg- eller mellanstadiet utan förmåga att uttrycka sig på grammatiskt korrekt svenska. Det är kanske t.o.m. för jävligt. Men då vore det kanske en god idé att försöka göra något åt det, istället för att komma med förslag som låter bra (och som presenteras på grammatiskt korrekt svenska), men som i realiteten är helt innehållslösa. Som förslaget på (ytterligare) läs-/skrivkunnighetskontroller (utöver de som faktiskt redan görs av läraren) i första klass. Till exempel…

— — —

Debatten fortsatte efter sommaren. I nr. 13/2006 av Lärarnas Tidning replikerade Hans-Åke Scherp en insändare(?) av Johan Kant, som försvarade den s.k. ”kontrollidén” och ifrågasatte Sherps inställning.

Scherp uttryckte det väl, när han ställde begreppen ”motivation” och ”hotivation” mot varandra (hotivation avser då användandet av kontroller och inspektioner för att nå vissa mål). Han talade också om lär- och ansvarskultur kontra lydnadskultur.

Kanske tryckte han bara på rätt knappar, men jag kan fortfarande inte annat än sympatisera med Scherp i det här fallet. Ökad kontroll uppifrån ger sällan mer än rädsla, stress och i bästa fall(?) rövslickeri och spel för gallerierna. Ökad kontroll uppifrån är att betrakta som (förtäckta) hot och (dolda) krav på lydnad.

Är det det vi vill ha?

Eller skall vi kanske sträva mot en situation där utbildade lärare på plats känner ansvar och motivation inför utvecklandet av sitt uppdrag?

Frågan är retorisk. Självklart är det ljusår bättre (alternativet är inte ens bra, när jag tänker på saken) med en ansvarskännande lärare som sätter elevernas utveckling i första rummet än en lismande rövslickare som tänker mer på sitt jobb än på sina elever.

Det här var ett av mina första steg mot att så småningom börja kalla mig ”flumpedagog”. Var började det för dig?

kvalitet och resultat

Två begrepp sattes nyligen i spinn i den flumpedagogiska bloggosfären. Det ena begreppet, som togs upp i ett uttömmande inlägg på Örfilar & Gladsparkar, är kvalitet. Det andra begreppet diskuteras på Tysta Tankar och stavas ”dokumentation”. Jag rekommenderar besök på båda dessa bloggar för problematiseringar kring respektive ords innebörd.

Som jag själv ser det skall den ofta ”från ovan” beställda dokumentationen lyfta fram verksamhetens kvalitet, vilken i sin tur av beställaren ofta förväxlas med resultatet – om denna förväxling inte redan skett under själva dokumentationsprocessen.

Det vill säga, kvaliteten i en undervisningssituation står inte nödvändigtvis i direkt förhållande till resultatet (i form av ett betyg eller skriftligt omdöme), även om de två polerna är förbundna med varandra. Bra betyg är alltså inte synonymt med bra undervisning. Därtill misstänker jag att det är vanligt förkommande med det motsägelsefulla förhållandet ”dålig undervisningssituation – bra resultat”. Jag har själv arbetat i alldeles för stora barngrupper med alldeles för låg personaltäthet och ingen schemalagd planeringstid och ändå – i slutändan – presterat ett på papperet bra resultat eftersom arbetslaget slagit dubbelknut på sig självt. Inget toppenbra resultat, kanske, men ändå bra – inte minst i skenet av de makabra förhållanden, under vilka dessa resultat åstadkommits.

Min kamp framför ordbehandlare och tillsammans med mina kollegor har handlat om att i dokumentationen – ”kvalitetsredovisningen” – skildra just undervisningens kvalitet, medan min beställares uppdrag till oss mellan raderna har varit det andra: Att redogöra för resultaten.

Jag ser förstås värden i båda aspekterna, men förekomsten av en kamp dem emellan är problematisk. Dels tar den fokus och energi från dokumentationsarbetet, dels försämrar den kvalitén i dokumentationen, vilket ökar risken för ett missvisande resultat därav; kvalitetsredovisningen förvandlas till gnäll och resultatredovisningen förvandlas till en rad vita lögner.

Jag har i och för sig fått det hävdat för mig att kvalitetsaspekten är en intern fråga, medan resultaten är den enda externa output som egentligen behöver lämna verksamheten. Men jag menar att det skapar en onyanserad och svårtolkad bild av verksamheten för den som tar del av resultaten. Och – som jag skriver inledningsvis – riskerar det att skapa rejäl begreppsförvirring. Läs bara följande citat från Maria Gehlin, skolnämndens ordförande i Falun, då hon besvarar min fråga om vad hon menar när hon talar om kvalitet i kommunens skolor:

”Jag och skolförvaltningen har haft all anledning att titta på jämförandestatistik. Öppna jämförelser (SKL),Webor, Skolverket, SCB,”Så kostar verksamheten i din kommun”, Salsa och betygsstatistik säger samma sak. Faluns kommunala skolor har ett bättre resultat än riket, trots att vi har lika mycket (eller lika lite) resurser som riket.”

Och här sitter jag och pratar om gruppstorlekar, personaltäthet och brist på innehåll…

Någonstans, på något sätt, måste det gå att föra fram båda dessa sidor av myntet och göra det tydligt att båda har tyngd.

Men hur?

%d bloggare gillar detta: