I huvudsak huvudlösa huvudmän

När regeringen erbjuder ett ambitiöst fortbildningsprogram som Förskolelyftet, utgår nog de flesta från att alla huvudmän ser det här som en möjlighet.

När sagda fortbildningsprogram erbjuder att fortbilda förskollärare, barnskötare och pedagogiska ledare och dessutom sponsrar huvudmännen med en del av omkostnaderna, tolkar jag det som en signal om att regeringen tycker att det här är en värdefull insats som berör såväl de enskilda enheterna som förskolan i ett nationellt helhetsperspektiv. Man implicerar vad man vill, men utan att inkräkta på huvudmännens huvudmannaskap (och stolthet) genom att beordra.

I skenet av ovanstående är det kanske inte konstigt att jag med hakan i golvet och frustrationen kliande i fingrarna lär mig – first hand – att det finns huvudmän (läs: kommuner) som mest verkar tycka att det är besvärligt och störande och dyrt med de här insatserna.

Jag talar i egen sak nu. Jag hade nämligen hoppats på att söka Förskolelyftets forskarutbildning till veckan, men har efter en tids sammandrabbningar med förskolechefen i min kommun fått ett slutgiltigt och oåterkalleligt avslag. Han anser i sammanfattning att det kostar mer än det smakar och ser heller inte fördelarna med att ha en forskarutbildad förskollärare anställd i kommunen.

Frågan är aktuell. I Pedagogiska Magasinet skriver Annika Andræ Thelin om just statens satsningar på forskarskolor för lärare och tar bl.a. upp hur ”forskarlärarna” möts av passivitet och upplevt ointresse från sina huvudmän. Därtill vet dessa inte och har ingen plan för hur de kan använda sina forskarlärare. Och med andelen akademiker ständigt minskande ute i skolorna borde varje steg för att åtminstone stoppa nedåtgången vara intressant.

Min egen erfarenhet svarar direkt: Problemet ligger ju längre från verksamheten beslutsfattarna sitter. Kollegor och rektor stödjer generellt de flesta former av fortbildningsinitiativ och ser de kvalitativa vinsterna, men fortsätter man upp i hierarkin osynliggörs de kvalitativa värdena och överskuggas av de kvantitativa: Vad kostar det och vad får vi tillbaka?

För mig illustrerar min uteblivna ansökan till Förskolelyftets forskarutbildning en av riskerna med det nuvarande systemet med kommunalt styrda (statliga) skolor. Helena von Schantz skriver i en kommentar på Tysta Tankar om hur skolan är en nationell angelägenhet. Visst är det så. Och denna nationella angelägenhet ligger helt i händerna på i huvudsak huvudlösa huvudmän, angelägna om helt andra saker.

Och bara det faktum att delar av Förskolelyftet inte erbjuds alla förskollärare i landet, utan bara de som har turen att arbeta under en huvudman som tycker att det verkar vara en bra idé, väcker frågor.

In the words of Sverker ”Plus” Olofsson: ”Ska det vara så? Ska det? Ska det? Ska det!?

Annonser
%d bloggare gillar detta: