All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Annonser

Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

Den dimhöljda reformen

Idag, den 1 december 2013, införs det formella kravet på legitimation för nyanställda lärare/förskollärare. Men den dimhöljda mystiken kvarstår.

För samma dag som legitimationkravet införs, känner Jan Björklund (i sällskap av Bo Jansson, LR) åter att det är dags att drämma näven i bordet: ”Legitimerade lärare som sätter betyg ska vara behöriga i det ämne där betyget sätts”, ryter han i Expressen och jag tänker att var det inte precis det som legitimationen skulle åtgärda? Att lärarna som sätter betyg också är behöriga i sitt ämne, alltså?

Nu blev det lite rörigt, känner jag. Men å andra sidan är det kanske legitimationsreformens mest framträdande aspekt. Rörigheten.

Det första steget i lärarlegitimationen är införandet av den, vilket alltså innebär att ”(v)arje legitimerad lärare blir behörig att ansvara för undervisningen i vissa ämnen och årskurser”. Precis. Legitimationen knyter behörigheten till ämnet. Du får bara undervisa i de ämnen du är behörig att undervisa. Med vissa undantag.

Det andra steget ”träder i kraft den 1 juli 2015, då undantagsregler upphör och bara de lärare som har legitimation självständigt får sätta betyg”. Logiskt, även om jag inte gillar det nämnvärt. Nu gäller legitimationen fullt ut.

Men ändå fortsätter artikeln: ”Enligt vår uppfattning är det dags för ett tredje steg i lärarlegitimationen. Det bör krävas att den legitimerade lärare som sätter betyg också ska vara behörig i det ämne där betyget sätts. Detta är en omfattande skärpning av skollagens krav.”

På vilket sätt skiljer sig detta tredje steg från det första? Har jag missat något kryphål som säger att legitimerade lärare får sätta betyg i vad som helst? Antagligen inte. Egentligen beskrivs ingen förändring. Det som avses är de fall där en fortfarande (trots att det efter 30 juni 2015 inte skall finnas några undantag) obehörig lärare undervisar i ett givet ämne och måste ha hjälp med betygsättningen. Då skall det inte längre räcka med en legitimerad lärare, utan läraren måste vara legitimerad för det givna ämnet.

Men, tänker jag i mitt stilla sinne, om det finns en legitimerad lärare tillgänglig för betygsättningen – varför undervisar då inte hen redan i ämnet?

En skärpning av lagtexten är det sannolikt, men är den egentligen relevant? Omfattande är den i alla fall inte. Obehörig är fortfarande obehörig.

Legitimationsreformen är oöverskådlig. Om det är något artikeln i Expressen visar, så är det just detta. Och mina svårigheter att skriva ett sammanhängande blogginlägg om artikeln visar på samma sak.

Idag firar jag dag #1 som examinerad, men obehörig, lärare. Det känns bra.

Men SLUTA då!

Nu gjorde han det igen. Skickade ut sitt jäkla nyhetsbrev på min lediga fredag.

Den här gången skriver han om lärarleget och det här med obehöriga lärare. I första stycket skriver han att en viktig anledning till lärarlegitimationens införande är att ”under lång tid har skolans elever alltför ofta mött lärare utan lärarutbildning eller lärare utan utbildning i det ämne de undervisar i, samtidigt som det som händer i klassrummet är avgörande för höjda kunskapsresultat i skolan”. I andra stycket avfärdar han sig själv genom att skriva att ”samtidigt finns det ett stort antal lärare som har undervisat under många år men inte uppfyller behörighetskraven (d.v.s. de undervisar i ett ämne de inte har utbildning i -min kommentar). Det är viktigt att dessa erfarna lärare kan få sin yrkeserfarenhet tillgodoräknad”.

Återigen får han mig att häpna!

Först skapar han regler för att förhindra lärare att undervisa i ämnen de saknar behörighet för. Sedan skapar han undantagsregler till reglerna som tillåter dessa lärare att fortsätta undervisa i ämnen de saknar behörighet för.

Jag har ett tidigare inlägg som jag döpte till ”Tillbaka på ruta ett”. Det här inlägget tillför egentligen föga till det resonemang jag för där. Snarare slår det in spiken lite längre i kistan.

Hur mycket av utbildningsministeriets och lärarfackens tid går idag åt till att skapa kryphål i regelverket för att så många som möjligt av de idag yrkesverksamma lärarna skall kunna få (eller undantas från kravet på att skaffa) lärarlegitimation?

Innan december kommer det att vara svårare att få sin ansökan avslagen än godkänd. Tro mig.

The fragile elite

Jag vet inte om han har för vana att skicka ut sina nyhetsbrev på fredagar, men när det händer är det i alla fall oerhört irriterande och förödande för helgfriden. Felstavat är det också – det heter ”annat”, inte ”anant”. Och man bör helst inte läsa skiten för noga heller. För då riskerar man att fastna i konstig meningsbyggnad och otydliga budskap. Vad menar han t.ex. när han skriver att ”(m)ycket behöver fortfarande göras för att höja resultaten i den svenska skolan, bland anant för att få ännu bättre lärare och öka likvärdigheten”?

Att om vi höjer resultaten i skolan får vi bättre lärare?

Textmässigt ligger det på Sean Banan-nivå. Jag förstår väl att han menar tvärtom mot vad han skriver, men hallå?! Det är utbildningsministern vi snackar om. Han som sägs ha gått i skolan när den fortfarande fungerade.

Det är för lätt att komma in på lärarutbildningarna. För få söker, vilket innebär att en för stor andel av de som vill bli lärare får en möjlighet att bli det. Det är för jävligt, tycker Jan Banan och vill sätta högre krav på de som kvoteras in via högskoleprovet. Otroligt nog tycker jag att han har en poäng där någonstans. Resultatet – som systemet fungerar idag – är oväsentligt. Det räcker i princip att ha gjort högskoleprovet så har man en rätt stor chans att komma in på vilken utbildning som helst med tillräckligt lågt söktryck. Som på lärarutbildningarna, alltså.

Själv fick jag 2.0 när jag sist gjorde högskoleprovet och det är för mig en lätt hisnande tanke att någon kan få under 0.5 och fortfarande nära illusionen om att klara av att läsa en högre utbildning. Själv hade jag nog haft självinsikten att inte ens söka. Överlag tycker jag t.o.m. att ett resultat under 1 borde resultera i att provet blir ogiltigförklarat. Högskoleprovet ska inte vara en genväg.

Men samtidigt ligger ett stort ansvar på lärosätena att faktiskt våga underkänna studenter som inte håller måtten. Klarar man inte kraven får man väl gå? Och vi VFU-handledare har förstås samma ansvar. Det är kanske främst vi som har förmåga att se om de här oslipade stenarna kan bli diamanter. Och delta i urvalsprocessen genom att vara ärliga mot såväl oss själva som våra studenter. ”Nej, du har inte vad som krävs.”

Det finns dock problem med att höja ribban för antagning till en i allmänhetens ögon oattraktiv utbildning. Antalet sökande kommer att minska ytterligare, eftersom de man sållar bort inte har tagit sina platser av några andra. Man plockar helt enkelt bara bort en viss andel av de potentiella sökande. Därtill kommer insikten (vilken Jan Banan saknar) om att höga betyg från gymnasiet eller ett högt resultat på högskoleprovet inte är en garant för att personen i fråga är ett lärarämne.

Läraryrket är såpass svårt att kunskaper de facto inte räcker till. Man måste, som jag skrev ovan, även ha ”vad som krävs”. Relationell kompetens. Emotionell kompetens. Ett slags driv, ungefär som det du kan hitta på Twitter (fast inte nödvändigtvis så självhävdande helylle). En fallenhet. Och en insikt om att kunskap är färskvara och att förmågan att omskapa gårdagens kunskap till morgondagens är det som skiljer dig från andra yrkesutövare. T.ex. utbildningsministrar.

Att försvåra rekryteringen av nya lärare stärker inte yrket. Tvärtom.

Tillbaka på ruta ett

Det vi idag kunde läsa på Lärarnas Nyheter om ”lokal behörighet” är egentligen slutklämmen på en två år gammal nyhet om validering.

Då handlade det främst om lärare med en gammal utbildning och som inte hämtat ut sitt examensbevis i tid, emedan det idag handlar om lärare i en aktningsvärd ålder av 50+ med en ”gedigen, flerårig erfarenhet av undervisning i ämnet”. Och danspedagoger utan lärarutbildning. Och lärare som tidigare fått sin behörighet från Skolöverstyrelsen. Och väntar vi lite till kanske även flumpedagoger kan undantas från kravet. Det skulle jag tycka var trevligt.

Självklart måste en så undermålig reform som lärarlegitimationen perforeras med undantag för att kunna ge sken av att fungera. Och jag riktar ingen som helst kritik mot vare sig gamla rävar eller danspedagoger. Men jag undrar lite över att man väljer att prata om ”lokal behörighet”. Om jag kan min lärarlegitimationshistoria var den lokala behörigheten – alltså lokala undantag från kravet på (formellt) behöriga lärare – ett av de stora argumenten för införandet av en lärarlegitimation. Att rensa upp i leden och sålla bort de obehöriga lärare som ju bedrog till att sänka resultaten i/och den svenska skolan.

Det är värt att upprepas. Alltså; lärarlegitimationens huvudsakliga syfte var att garantera förekomsten av utbildade och examinerade – d.v.s. behöriga – lärare i skola och förskola. Att borga för kvalitet. Att skapa skillnad. Förändring. Det var det mål man målade upp och som var det som övertygade de redan halvfrälsta att stödja och hjälpa till att driva igenom reformen.

Men det var då. Dagens nyhet om inte mindre än tre undantagsklausuler, varav en står i direkt motsättning till reformens målbild av en skola med enbart behöriga – alltså för sina ämnen färdigutbildade och examinerade – lärare.

”Skolöverstyrelsen kunde från 1971 göra lärare utan lärarexamen behöriga. Vi föreslår nu att även de ska kunna få legitimation…” -Anders Andrén, Jan Björklunds presschef

Samma gäng som slår näven i bordet, pekar med hela handen mot utgången, sätter likhetstecken mellan ”lokal behörighet” och obehörighet och som så gärna vill ståta med sina ansikten när lärarlegitimationen skrivs in i historieböckerna föreslår nu att obehöriga lärare skall kunna få legitimation! Man häpnar!

Jan Björklund works in mysterious ways.

Istället för att legitimera den lokala behörigheten på en gång avlegitimerar han först hela lärarkåren, gör det svårt även för formellt behöriga lärare att få ut sin legitimation och sedan, när det visar sig alldeles för omständigt, klumpigt och ogenomtänkt, så föreslår han att vi legitimerar den lokala behörigheten.

Och därmed har legg-reformen slutit sig i en cirkel och vi är tillbaka på ruta ett. Bra jobbat. Janne!

En bred genomgång av skolpolitiken visar…

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” –DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara partipolitiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

%d bloggare gillar detta: