En bred genomgång av skolpolitiken visar…

Det krävdes ett förslag om betyg i år tre innan bägaren rann över och lärarkollegiet äntligen tog bort bladet för munnen och började dela med sig av vad de verkligen tycker (och länge har tyckt) om alliansens skolpolitik och de sätt den driver igenom opinionen i media.

Devisen ”en bred genomgång av forskning visar…” lyfts fram som ett ohederligt och respektlöst sätt att övertyga media och allmänhet om det riktiga och giltiga i den skolpolitik som förs och den reformation av skolan som iscensattes runt 2006. Det är en grupp om 17 lärare och rektorer som i DN nu kräver att de skolpolitiska talesmännen faktiskt redovisar den forskning man så vanemässigt hänvisar till. Det kan tyckas vara så dags och jag undrar varför journalister och granskare därute inte redan gjort det.

Det är ju inte så att förslaget om betyg från år tre skiljer sig nämnvärt från redan genomförda betygs-, bedömnings- och kontrollreformer. Det var bara droppen.

Det är samma ”breda genomgång av forskning” man hänvisar till nu som då. Och som fortfarande inte lyckats grävas fram av andra än just de skolpolitiska talesmännen i Alliansen. Även om tydligen resten av det politiska etablissemanget också verkar ha hittat denna vetenskapliga källa. De skolpolitiska förslagen från S skiljer sig nämligen inte nämnvärt från motståndarna, sett till den ”breda genomgång av forskning” man även här verkar bygga sin politik på.

Ytterligare en grupp om fem rektorer och en fil dr. i Utvecklings- och utbildningspsykologi skriver samtidigt (även de i DN) och ifrågasätter även de den vetenskapliga basen i Moderaternas senaste utspel. De gör också en enkel, jämförande analys och frågar sig i vilken typ av samhälle betyg i tidig ålder ger resultat – talar Borg/Tobé om en framtidsvision av ett uppkopplat och informationsbaserat samhälle eller bygger de vidare på samma nostalgiska tillbakablick på industrisamhället som Jan Björklund och den ”breda genomgång av forskning” som hans skolpolitik bygger på?

”De väljare som har sitt förtroende för moderaterna och som fortsättningsvis kommer att lägga sin röst på dem ska vara medvetna om att den inriktning som moderaterna väljer för skolan innebär att Sverige och det svenska skolsystemet kommer att punkteras än mer.” –DN

Sex års skolpolitik och reform av skolan har genomförts med en ”bred genomgång av forskning” och resulterat i ingenting, om man inte räknar de sjunkande resultaten. Det här är något som inte kan åtgärdas, utan bara konstateras av allt tidigare betyg och kontroller. Men man löser inga problem genom att sätta betyg. Det är för övrigt en läxa som även den rödgröna oppositionen bör ta till sig.

Jag har väntat sedan 2006 på att den här snöbollen skall komma i rullning. Flumpebloggen är ett barn av den kampen. Och vi är fler – några, men inte alla, kan du hitta i högerspalten under rubriken ”Flumpedagoger på nätet”. Sociala medier, kanske främst Twitter, har den senaste tiden sett en förändring av den pågående skoldiskussionen. Flera röster har gjort sig hörda, bl.a. fritidspedagoger, som markant drabbats av skolreformerna i det att deras värde som pedagoger gått från lågt till närmast obefintligt i den nuvarande skolpolitiken. Och alltfler lärare uttrycker kritik. Det är inget organiserat motstånd, utan mer en löst sammansatt och ständigt växande rörelse av pedagoger som inte längre accepterar den riktning som stakades ut av Jan Björklund den där ödesdigra hösten 2006 och som nu alltmer blivit en skolpolitisk norm, anammad av både höger och vänster.

Tyvärr är jag inte odelat positiv till att snöbollen nu rullar – om den ens gör det. Det blåser upp till snöstorm varje gång den här typen av utspel görs, men har hittills mattas av efter någon vecka. Skolfrågan är fortfarande politisk. Och någonstans känner jag att det är en av rötterna till varför skolan är ett ”problem”.

Skolan skulle behöva vara partipolitiskt autonom. Den skulle behöva förvaltas av lärarkollegiet – av oss vars lojalitet ligger hos eleverna, snarare än opinionen och väljarna. Först då tror jag vi skulle kunna röra oss framåt, snarare än bakåt eller i sidled.

Så länge jag får undervisa

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Björklund -72%

Jan Björklund presenterar ett förslag om två förändringar för att minska den administrativa bördan för lärare, så att vi kan fokusera på ”kärnuppdraget”.

Bra där! Det har faktiskt samma positiva klang som ”ordning & reda” (vem vill inte ha det, liksom?) eller ”Kunskap framför flum” (nej, det där är ingen riktig slogan, men det är det han brukar säga på ett ungefär).

Och vem vill inte slippa administration? Det är ju faktiskt något vi länge försökt få folk i Jan Björklunds ställning att förstå, men utan resultat.

Men å andra sidan. Om vi läser hans nyhetsbrev…

Tack vare Jan Björklund har kunskapsskolan återupprättats. ”Fler och tidigare nationella prov, tydligare kunskapskrav, skriftliga omdömen varje termin från årskurs 1, betyg från årskurs 6 och en betygsskala med fler steg; allt bidrar till att kunskapsuppföljningen blir bättre och att föräldrarna får tydligare information om hur eleverna klarar sig i skolan.” Och allt är Alliansens förtjänst, menar Björklund och slår sig därmed på bröstet. Men det är samtidigt detta han nu vill montera ner igen.

Antalet skriftliga omdömen från år 1 till 5 skall halveras enligt Björklunds förslag. Liksom antalet IUP – Individuella UtvecklingsPlaner. Och följande fyra år slopas dessa helt eftersom utvecklingssamtalen (som han i samma informationsbrev beskriver som att ”föräldrar fick veta hur deras barn trivdes i skolan, men inte hur det faktiskt gick för barnet”) nu plötsligt räcker gott i kombination med en betygsbokstav.

Summa summarum: Under elevens tid i grundskolan vill Jan Björklund – den tydliga informationens förkämpe – minska antalet skriftliga omdömen och individuella utvecklingsplaner från 36 till 10. Han vill alltså minska dokumentationen av elevernas kunskapsutveckling med 72%. Samma dokumentation som från 2006 och fram till alldeles nyss framhölls av samma politiker som en viktig del i återupprättandet av kunskapsskolan.

Var det kanske inte så viktigt ändå, när allt kom omkring?

Eller är det månne röstfiske?

Hur jag än vrider och vänder på det saknar jag idag mer förtroende för Jan Björklund än jag trodde var möjligt.

%d bloggare gillar detta: