Ett citat och en tanke

Jag snubblade på citatet nedan och medan jag reste mig upp och borstade av mig gruset från vägrenen tänkte jag att kanske är det såhär en skola som fokuserar enbart på kunskap kan se ut? Eller… Vad är det förresten som säger att nedanstående inte också kvalificerar sig som kunskap?

I’ve been making a list of the things they don’t teach you at school. They don’t teach you how to love somebody. They don’t teach you how to be famous. They don’t teach you how to be rich or how to be poor. They don’t teach you how to walk away from someone you don’t love any longer. They don’t teach you how to know what’s going on in someone else’s mind. They don’t teach you what to say to someone who’s dying. They don’t teach you anything worth knowing.
— Neil Gaiman (The Kindly Ones)”

All kunskap måste förstås i en balansakt, där fakta hela tiden väger sig mot dess förmåga att växa individen. Om jag som lärare misslyckas med den balansakten, dödar jag kunskapen och kväver mina elever med en faktaplastpåse över huvudet.

Våra barn tillbringar större delen av sina första 20 år i någon form av intitutionell skolmiljö; från förskola till skola till gymnasium – and then some! Bara det torde vara skäl nog att avkräva alla med inflytande över skolans form och innehåll ett gediget helhetsperspektiv.

Det ensidiga fokus på kunskap vissa krafter visar upp är i jämförelse detsamma som att blunda, vända ryggen till och sticka huvudet i sanden.

Elak kunskap och ful politik

Det kom ett mail från Jan Björklund (angående förslaget om betyg från år sex). Han citerade först SOU 1977:9 (”Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter”), därefter tolkade han detta som att ”vänsteridéerna på 1970-talet” gjorde betygen till något elakt och kunskap till något fult.

Om vi nonchalerar hans retoriska svada; de svepande generaliseringarna om vänsteridéer (i opposition mot ”högersanningar”), elaka betyg och ful kunskap, så dyker istället frågan om tolkning upp:

Menar Jan Björklund att det ökade incitamentet att meddela kunskap går i linje med att förvärva kunskap? I så fall, hur?

Eller menar kanske Jan Björklund till och med att meddelad kunskap är detsamma som förvärvad kunskap?! Varför formulerade man sig då så konstigt i SOU?

Vi jämför:

Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter

Betygen [.] medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot kunskaper och färdigheter

Jag tycker det verkar osannolikt att de två orden – ”att meddela” – skulle vara betydelselösa i SOU’s skrivelse och att ovanstående två exempel har samma innebörd. I mina ögon är det faktiskt bara det andra av citaten som ligger i linje med Jan Björklunds tolkning, eftersom det tydligt kopplar samman betyg och kunskap. Men det är ju å andra sidan ett manipulerat citat och varken sanning eller fakta. Hmm… Nåja, det är väl så det fungerar i (skol-)politiken nuförtiden?

Sammanfattningsvis: Om mitt betyg hänger på att jag kan meddela min kunskap blir det viktigare än att förvärva den, varför ordbajseri och ”kommer det här på provet” blir viktigare komponenter i min utveckling än frågorna ”varför” och ”hur”.

Betyg är inte nödvändigtvis elaka, men de förfular kunskapen.

Det goda huvudmannaskapet, finns det?

I mitt förra inlägg passade jag på att kräkas lite på min kommunala huvudman, som jag menade visade ovilja och ointresse för min ambition att höja min och kommunens kompetens genom att söka Förskolelyftets forskarutbildning.

I en handfull kommentarer till det inlägget bekräftas min bild av en huvudsakligen huvudlös huvudman med fler exempel på misskötta Förskole- eller Lärarlyftsinsatser, samtidigt som en annan diskussion om kommunens vara eller inte vara förs på Tysta tankar.

Risken är att det blir onyanserat.

Därför utmanar jag dig nu: Ge exempel på ett gott kommunalt huvudmannaskap. Antingen ur verkliga livet, eller försök beskriva hur ett gott kommunalt huvudmannaskap skulle fungera. Finns det kanske inte? I så fall: Vad är ett gott huvudmannaskap för dig? Vem eller vilka är de bäst lämpade huvudmännen?

I huvudsak huvudlösa huvudmän

När regeringen erbjuder ett ambitiöst fortbildningsprogram som Förskolelyftet, utgår nog de flesta från att alla huvudmän ser det här som en möjlighet.

När sagda fortbildningsprogram erbjuder att fortbilda förskollärare, barnskötare och pedagogiska ledare och dessutom sponsrar huvudmännen med en del av omkostnaderna, tolkar jag det som en signal om att regeringen tycker att det här är en värdefull insats som berör såväl de enskilda enheterna som förskolan i ett nationellt helhetsperspektiv. Man implicerar vad man vill, men utan att inkräkta på huvudmännens huvudmannaskap (och stolthet) genom att beordra.

I skenet av ovanstående är det kanske inte konstigt att jag med hakan i golvet och frustrationen kliande i fingrarna lär mig – first hand – att det finns huvudmän (läs: kommuner) som mest verkar tycka att det är besvärligt och störande och dyrt med de här insatserna.

Jag talar i egen sak nu. Jag hade nämligen hoppats på att söka Förskolelyftets forskarutbildning till veckan, men har efter en tids sammandrabbningar med förskolechefen i min kommun fått ett slutgiltigt och oåterkalleligt avslag. Han anser i sammanfattning att det kostar mer än det smakar och ser heller inte fördelarna med att ha en forskarutbildad förskollärare anställd i kommunen.

Frågan är aktuell. I Pedagogiska Magasinet skriver Annika Andræ Thelin om just statens satsningar på forskarskolor för lärare och tar bl.a. upp hur ”forskarlärarna” möts av passivitet och upplevt ointresse från sina huvudmän. Därtill vet dessa inte och har ingen plan för hur de kan använda sina forskarlärare. Och med andelen akademiker ständigt minskande ute i skolorna borde varje steg för att åtminstone stoppa nedåtgången vara intressant.

Min egen erfarenhet svarar direkt: Problemet ligger ju längre från verksamheten beslutsfattarna sitter. Kollegor och rektor stödjer generellt de flesta former av fortbildningsinitiativ och ser de kvalitativa vinsterna, men fortsätter man upp i hierarkin osynliggörs de kvalitativa värdena och överskuggas av de kvantitativa: Vad kostar det och vad får vi tillbaka?

För mig illustrerar min uteblivna ansökan till Förskolelyftets forskarutbildning en av riskerna med det nuvarande systemet med kommunalt styrda (statliga) skolor. Helena von Schantz skriver i en kommentar på Tysta Tankar om hur skolan är en nationell angelägenhet. Visst är det så. Och denna nationella angelägenhet ligger helt i händerna på i huvudsak huvudlösa huvudmän, angelägna om helt andra saker.

Och bara det faktum att delar av Förskolelyftet inte erbjuds alla förskollärare i landet, utan bara de som har turen att arbeta under en huvudman som tycker att det verkar vara en bra idé, väcker frågor.

In the words of Sverker ”Plus” Olofsson: ”Ska det vara så? Ska det? Ska det? Ska det!?

Pressmeddelande?

Som för att knyta ihop säcken om frågorna ”blogga på arbetstid” och huruvida alla har en invärtes flumpedagog, vill jag bara meddela att nystartade Lärarnas Nyheter inom kort kommer att publicera även Flumpebloggens inlägg på sin blogg-sida. I gott sällskap, vill jag tillägga, då redan Mats, Christer, Anne-Marie och ett par för mig okända ”lärarbloggare” finns på plats.

Det skall bli intressant att se om/hur filtreringen via en Lärarförbundsportal kommer att påverka mitt bloggande…

%d bloggare gillar detta: