Nej! Inte tre år till… :(

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Illustration: Max EntinAtt göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen få spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

80,4672 mil

Jag läser en tweet om Martin Widmark och En Läsande Klass. Projektet som ska öka läskunnigheten och -förståelsen hos svenska barn och ungdomar. Jag tycker spontant att det är ett bra initiativ och håller med om att läsning är en färdighet som kräver färdighetsträning.

Martin (Widmark) lutar sig emellertid mot Martin (Ingvar) och det är här jag ryggar tillbaka något. Ingvar hävdar nämligen att ”(d)u måste ha läst 40 mil för att du ska kunna läsa, det vill säga uppnå den automatik som gör att du kan ta till dig en text utan att behöva läsa den bokstav för bokstav. På motsvarande sätt måste du ha skrivit ungefär nio kilometer för att du ska kunna skriva.” (Tidningen LÄRA, nr. 5/2008).

Ja, det låter ju rimligt i sitt sammanhang. Du kan inte lära dig läsa utan att traggla. Faktiskt. Och det är inte det jag ryggar tillbaka inför.

Det är hur han väljer att mäta mängden läst text.

40 mil.

För hur mycket är egentligen 40 mil text? Är det detsamma som 400 000 hyllmeter? Eller – lite rimligare – ca 53 500 fullmatade A4 (enligt en beräkning jag och en bekant gjorde på Facebook tidigare ikväll)? Eller vad? Hur många mm är en bokstav?

När jag läser, räknar jag för det mesta boksidor. Det blir förvisso inte helt exakt, eftersom det beror på bokens format, teckenstorlek, radavstånd och indrag m.m. Men det blir betydligt mer konkret och tydligt än 40 mil, 3 kilometer eller 50 meter.

Hur långt är det här inlägget, t.ex.?

Jag har försökt googla, men hittar inga svar. Jag hittar påståenden, uttalade med den auktoritet en hjärnforskares uttalanden har. Men inga förklaringar eller frågor på det. 40 mil text. Glasklart.

Inte för mig, dock.

Så om någon av er därute kan berätta för mig hur man översätter det för mig abstrakta måttet 40 mil i konkreta termer av tecken, ord, sidor eller vadhelst som klingar lite mindre flummigt än mil, kilometer eller meter – i så fall får ni gärna dela med er av er visdom i kommentarsfältet.

Under tiden roar jag mig med att tänka på att titeln på den här låten är dubbelt så lång som det krävs för att bli läskunnig. 500 miles. Eller ca 80,5 mil.

Skolplikten: Rättighet och tvång?

Det har gått mer än sju år sedan jag läste en nu mer än tio år gammal artikel av Mats Dahlkvist med titeln Skolplikten och samhällsordningen, och därefter skrev ett sammanfattande och kommenterande blogginlägg om det (på min första skolblogg. Tänk vad tiden går). Eftersom frågan kom upp som ett sidospår i veckans #fskchatt tänkte jag att jag skulle damma av och putsa upp det där gamla inlägget:

Artikeln publicerades i Utbildning & Demokrati nr. 3/2002, och handlar om ”nödvändigheten och önskvärdheten av obligatorisk skolgång”. Dahlkvist frågar sig om den skolplikt vi har i Sverige är förenlig med de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på – eller, för att använda ett begrepp som vi i skolans värld väl känner till, värdegrunden. Kan vi försvara skolplikten genom att åberopa de värden som läroplanerna förmedlar? (Och kan vi för den delen försvara existensen av läroplanerna?!)

Även om skolplikten kan ses som både önskvärd och nödvändig, finns där en problematik som Dahlkvist menar alltför sällan lyfts fram i det offentliga talet om skolan. Skolplikten, eller ”skolobligatoriet” (den term Dahlkvist verkar föredra), existerar visserligen i diskussionen, men i form av ett tomrum eller som en självklarhet. Man adresserar inte skolplikten nämnvärt i det offentliga rummet, inte heller inom den (tongivande) pedagogiska forskningen och inte i vardagligt prat, hos oss ”vanliga medborgare”. Istället för att diskutera skolobligatoriet, diskuterar vi skolobligatoriets mål och riktlinjer i form av dess läroplaner. Eller dess sociala syften att t.ex. inkludera utsatta grupper. Att diskutera mål, riktlinjer eller syften med skolobligatioriet är förstås ett sätt att implicit beskriva dess nödvändighet och erkänna dess giltighet.

Men vad är då problemet? Varför är frågan om skolpliktens vara eller inte vara så viktig? Dahlqvist ställer tre frågor. Har en politisk styrelse rätt att:

…föreskriva skolplikt för alla?
…föreskriva nationellt gällande läroplaner?
…i skolans undervisning förespråka en viss samhällsordning och en viss politisk ordning som den rätta?

Kan en politisk styrelse göra detta och ändå betraktas som legitim? Besvara frågorna i skuggan av skolsystemet i Irak under Saddam Hussein, och besvara dem sedan i skenet av skolsystemet i Sverige under Göran Persson. Likheterna är förvillande många, även om syftena skiljer sig åt.

I ett historiskt sken, där den politiska styrelsen agerat med mandat från obestridliga auktoriteter som Gud och/eller kungen har frågan om ett skolobligatorium inte varit problematisk. Det var i det skenet skolobligatoriet infördes, med det tydliga syftet – inte att utbilda massan för massans egen skull, utan för den nytta den utbildade massan skulle utgöra i nationens tjänst. Hur kan man ifrågasätta Gud eller kungen, liksom? Men det som händer i början av 1900-talet, när den politiska demokratin får sitt genombrott i vårt land, borde ha ställt allt på ända. Eller inte.

För självklart vore det praktiskt ohållbart att plötsligt rösta om allt i vårt samhälle – att börja om på noll. Så vi överförde helt enkelt den gamla, närmast feodala skolan till det nya demokratiska samhället. Och genom åren har detta, vårt samhälle, cementerat en ny ordning för vad som kännetecknar ”det goda samhället”. Och i denna nya, sköna värld blir alltså frågan om skolplikten plötsligt osynlig.

De tre frågorna ovan omformuleras nu av Dahlkvist genom att han lägger till ”demokratisk” före ”politisk styrelse”, och vips! har vi hamnat i en diskussion om skolplikten kan rättfärdigas av den samhälleliga och politiska ordning som råder idag. Han spetsar till det hela genom att formulera två möjliga vägar:

Den första vägen är att utgå från liberal politisk filosofi – d.v.s. det politiska tänkande som är rådande i västvärlden. Här hittar vi en kombination av etiker och filosofer: Hobbes och Locke (kontraktsteorier), Bentham (utilitarism), Kant (pliktetik), Rawls (rättvisebegreppet) och Nozick (rättighetsteorier). Här blir Dahlkvists slutsats att en obligatorisk skola av den art vi har i det svenska samhället inte överensstämmer med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle grundar sig på. Den individuella friheten, de individuella rättigheterna – och kanske främst tankefriheten – har så stark ställning inom dessa teorier att ett skoltvång står i stark motsättning till detta. Skolan i sig – och läroplanerna – kan rättfärdigas, men alltså inte tvånget att gå i skola.

Den andra vägen börjar i motsatt ände. Här utgår vi från att det värdefulla är själva tvånget. Och om detta inte går att förena med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle bygger på, så är det den som bör förändras. Det som krävs, enligt Dahlkvist, blir då någon form av kommunitärt eller republikanskt politiskt filosofiskt tänkesätt. Här ser man samverkan och samhällsliv som överordnade värden, vilket innebär både rättigheter och skyldigheter för individen gentemot samhället. Skolobligatoriet och de nationella läroplanerna går nu att försvara. Det problematiska med det kommunitära försvaret av skolplikten är förstås det faktum att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Hur kan det försvara en så grundläggande styrning av sina medborgare? Eller: Vilken grad av kommunitärt tänkande är vi beredda att anlägga för att försvara skolplikten?

Dahlqvist applicerar detta på skoldiskursen och ser den som bestående av två delar: Dels den liberala nytto- och rättighetsbaserade ”manifesta” delen, som handlar om vår rättighet och vårt behov av en bra skola. Dels den kommunitära ”latenta” delen, som ligger halvt omedveten, halvt intuitiv och för det mesta helt oproblematiserad – den som handlar om (behovet av) tvånget att gå i skola.

Det intressanta i denna tudelning är – om den stämmer – att den består av två relativa motsatser. Yin och yang. Svart och vitt. Den abstrakta individen och det konkreta samhället. Denna dubbelhet borde rimligtvis ”färga av sig” i diskursen. Och Dahlqvist pekar på ett par sådana ”missfärgningar”.

FN’s 26’e deklaration om de mänskliga rättigheterna visar till exempel tydligt denna dubbelhet, då den å ena sidan hävdar rättigheten till undervisning, samtidigt som den å andra sidan hävdar att grundläggande undervisning skall vara obligatorisk, bara för att ytterligare vända ett varv och hävda föräldrarnas rätt att välja undervisning för sina barn.

Även skollag och läroplaner innehåller formuleringar som vittnar om ett övergripande syfte om att inordna de blivande medborgarna i ett (sparsamt definierat) samhällssystem. Ett syfte som hamnar i skymundan som så självklart att det inte behöver ifrågasättas. Klart vi ska bli en del av det omgivande samhället när vi lämnar produktionen… Jag menar skolan.

Skolan står i det mesta kvar där den ställdes vid folkskolans införande, menar Dahlqvist. De kommunitära inslagen är starka och genomsyrar fortfarande den svenska skoldiskursen. Dahlqvist antar att detta beror på att det kommunitära tänkandet ligger som en stark latent bas hos de flesta av de politiska ideologierna av idag (från i princip socialdemokraterna till moderaterna) I skolobligatoriet avslöjar sig det kommunitära tänkandet trots den ideologiska och retoriska ytan av rättigheter, fria val och individers behov.

Visserligen kan man se det från fler håll. Som t.ex. att skolobligatoriet blir ett redskap för att nå de utsatta och minde bemedlade, en idé och förhoppning om en utjämning av de sociala glappen. Ett exempel från 2013 är att, då jag häromveckan lyfte idén om att skrota skolplikten, dök det upp ett exempel om invandrarflickor. Tänk om deras familjer helt enkelt väljer att inte sätta (flicke-)barnen i skolan!? Detta, menar Dahlqvist, är i sig en tillräckligt stark ideologisk tanke för att motivera och försvara ett skolobligatorium. Eller, som Dahlqvist själv väljer att utmanande uttrycka det:

”Kort sagt, är vi på denna punkt ungefär som föräldrar i alla tider har varit. Enligt vår mening skall barnen göra i framtiden det som som vi själva anser vara gott, om vi så skall tvinga dem till skolan för att lära sig det!”

Jag tror att hans citat, som är medvetet tankeprovocerande formulerat, pekar på den lärdom man bör dra av hans text. Liberal eller kommunitär – det är kanske inte det viktigaste trots allt. Det viktigaste tror jag är att hålla en dialog levande, att förhindra att de bakomliggande orsakerna och argumenten för det rådande systemet blir latenta, självklara och oproblematiserade.

Och nu är jag tillbaka i år 2013. Det känns som att frågan om skolplikten är mogen att lyftas igen. Rörelser som #skolvåren, #fskchatt och den alltmer unkna stuvning av ogenomtänkt skolpolitik förd sedan jag skrev inlägget verkar skapa en stämning av öppen och förutsättningslös diskussion om skolväsendet och dess natur. Vad ska förskolan med skolan till? Behöver vi skolplikt för att fylla våra skolor med elever? Och så vidare.

Jag har långt ifrån skrivit ett svar på frågan om skolobligatoriets vara eller inte vara. Jag vet faktiskt inte själv helt och hållet vad jag tycker och de potentiella (men samtidigt spekulativa) konsekvenserna om vi skulle våga skrota det är rätt läskiga. Samtidigt vet jag att kombinationen föräldrar + barns rättigheter är en kraftfull soppa. Rena dynamiten, faktiskt.

Och i all jakt efter status. Vad kan vara mer statushöjande än att representera en skola som alla vill gå i, trots att de faktiskt inte måste? 😉

De kallar oss flumpedagoger

Fick en kommentar av Michael som förtjänar ett längre svar än vad som känns försvarbart att göra i form av en annan kommentar.

Michael skriver:

Ja är det detta Jan Björklund, som jag känner sedan många år, menar: http://sv.wiktionary.org/wiki/flummig då är begreppet “Flumpedagogik” helt ute och cyklar om man nu vill ta denna pedagogik på allvar!
Personligen står jag med s.a.s. en fot i båda läger… Jag är uppfostrad i Waldorfskolan som barn. Jag är utbildad officer (där av vänskapen med Jan). Jag har alltså upplevt pedagogik där vi sätter människan i centrum i båda fallen, där vi tar ansvar för varandra och har bra relationer, även under svåra förhållanden… Att få andra människor, unga som lite äldre att lära in och tillämpa kunskaper när det behövs, i livet, det är väl det vi strävar efter? Eller? Är det så att dessa båda läger “Kunskapsskolan” och Flumpedagogerna” har grävt ner sig i sina skyttegravar och vägrar att se att de båda söker efter samma sak?

Vi börjar från början.

Tack för din kommentar! Jag måste faktiskt ge dig rätt i vissa aspekter av det du skriver, men jag måste förstås också visa på ett par saker som du missuppfattat. På det stora hela inser jag också att Flumpebloggen har en historia som borde sammanfattas (inte minst på ”om”-sidan, vilken är den sida du skriver din kommentar på). Jag ska därför omgående och genast sätta upp en revidering av ”om”-sidan på min att-göra-lista.

Den definition av ”flummig” som wiktionary presenterar har egentligen inget med vare sig den pedagogiska huvudfåra den s.k. ”flumpedagogiken” representerar, eller den omdöme Jan Björklund delar ut till allt som inte omfattas av hans s.k. ”kunskapsskola”. Begreppet har använts flitigt av utbildningsministern om hans meningsmotståndare, och inte sällan i kombination med okunniga uttalanden om de ståndpunkter eller åsikter dessa meningsmotståndare uttryckt. Han har kallat oss flumpedagoger och våra pedagogiska ideal för flumpedagogik. Och eftersom han vet bäst – han är ju vår utbildningsminister, vår ställföreträdare i regeringen – så valde vi att gå med strömmen och acceptera och bejaka detta.

De inlägg du kan läsa på den här bloggen – särskilt de tidigaste – beskriver väl min och andras syn på begrepp som kunskap och lärande, de gör upp med idéer om ”ordning & reda” och hela den syn på skolan och läraryrket som präglar Jan Björklunds skolpolitik. De är dessutom skrivna mitt under brinnande debatt, vilket gör dem till mer polarisera(n)de är de skulle kunna vara. Det är viktigt att tänka på. Jag målar upp en motbild till den som förmedlas av utbildningsministern, men utan tillgång till stormedier och utan den pondus som förstås följer med en folkvald representant. Så tro på faen att jag måste vara övertydlig emellanåt. För att överhuvudtaget kunna göra mig hörd. Skyttegravarna blir en – tyvärr – god metafor för den kontext texterna skrivits inom.

Jag är ganska säker på att det i något av alla inlägg står skrivet att vi (flumpedagogiken och kunskapsskolan) strävar mot samma mål. Det är en viktig utgångspunkt och något jag länge trott på. Att vi alla ville att våra barn och elever skulle lämna grundskolan med ett gediget bagage bestående av känslomässig mognad och laddade kunskapsbatterier som i kombination skapar en människa med oändlig potential att bli och göra i princip vad som helst. Att det bara var vägen dit vi inte var överens om.

Men Jan Björklunds skola är inte till för alla.

Den erbjuder bl.a. okvalificerade utbildningar till okvalificerade elever (barn? människor?). Den bortser helt och hållet från det faktum att människors känslomässiga utveckling har betydelse långt upp i åldrarna och att angrepp på det känslomässiga planet kan få följder under mycket, mycket lång tid efteråt. På det stora hela är det en konstruktion som – liksom i det militära, vilket du nog känner väl till – går ut på att lära människor lyda order per automatik. Inte ifrågasätta, inte göra ungefär som det var tänkt. Exakthet. Raka linjer. Lydnad.

Tanken kanske är god någonstans därinne, men så länge skolan befolkas av lärare och elever som är människor, kommer den inte att bli som det var tänkt.

Vilket jag i och för sig tycker är bra, för det skulle inte vara en skola jag ville sätta mina barn i.

Men varför invänta katastrofen?

Det vore alltför oansvarigt.

Så ja, jag kallar mig flumpedagog. Och jag skriver här, på min blogg, för att visa att det finns alternativa vägar att gå. Och om någon av Jannes gamla militärkompisar råkar läsa det här och tänka att ”men jag gick ju i Waldorfskola och det tyckte jag var bra” – då kanske hen tar med sig den idén till sin gamla kompis och så hittar de tillsammans en väg som kombinerar de här ”motsatserna”. Som leder till att vi får människor som tar ansvar för varandra och har bra relationer och inhämtar massor med kunskaper som de dessutom förstår att tillämpa.

Då har vi kanske snart en flummig kunskapsskola. Det bästa av två världar.

Kanske dags att ringa upp din gamle kompis, Michael? 😉

Misfits

På bloggen ”Samtider” skriver Klalin den tidiga höstterminens roligaste inlägg när han sätter Spotify-grundaren Daniel Ek i en skolpolitisk kontext. Ett misslyckande är det. Enligt all formalia, från läroplan till skollag till skolpolitiska utspel. Daniel Ek är – i teorin – helt misslyckad i egenskap av produkt av det svenska skolsystemet. Eller, om man vänder på det; Daniel Ek är den han är idag trots det svenska skolsystemet. Och han är inte ensam. Det är ganska lätt att plocka fram lyckade exempel på personer som misslyckats i skolan, men lyckats i livet och/eller karriären.

Men egentligen är det kanske inte poängen? Kanske pekar Klalin i sitt inlägg på en mycket viktigare faktor. Att på varje Daniel Ek går det ett större antal verkligt misslyckade skolhaverister. Personer som inte bara misslyckats med att inordna sig i den givna skol-ordningen, utan därtill – som ett direkt resultat därav – råkat riktigt illa ut i livet.

Jag tror inte för ett ögonblick på att dessa människor kunde blivit hjälpta av den typ av stramare tyglar och teknokratiska tankesätt som dominerar skolpolitiken idag. Tvärtom hade de behövt en större frihet att kunna ge uttryck för vad det är de behöver och på vilket sätt de behöver det. En mer formbar skola, helt enkelt.

Individanpassning betyder att skolan ska anpassa sig till individen. Inte att anpassa individen till skolan. Även om ordet, till sig form och klang, antyder det senare…

%d bloggare gillar detta: