Nej! Inte tre år till… :(

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Illustration: Max EntinAtt göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen få spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag. 😉

Definitionen av ”flum”

Mats tipsar om Olle Holmbergs utmärkta djupdykning i begreppet ”flum” i nystartade digitala tidskriften Skola och Samhälle.

Jag tror vi har hittat vår definition.

ESO’s rapport 2009:5

Jag läser Expertgruppens för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) rapport om likvärdighet och resursfördelning (finns att läsa i PDF-format). Det är intressant och nyttig läsning som berör ett antal dagsaktuella områden.

Bl.a. diskuterar man och tolkar likvärdighetbegreppet på ett bra sätt. Man väger också den centralstyrda skolan mot den decentraliserade på ett i mitt tycke objektivt och nyanserat sätt, samt berör frågan om hur man premierar bra lärare på bästa sätt.

Läs den och reagera!

Själv fokuserar jag på förskolan, eftersom jag hittade rapporten via Skolporten, som tipsade mig om notisen i SvD om förslaget om tester i förskolan. Jag blev nyfiken och ergo klickade jag mig vidare till rapporten.

Den kortfattade historiken över förskolans framväxt gör mig ödmjuk. Dess ungdom blir påtaglig och vissa andra skolbloggare framstår nästan som pionjärer. Och när man i rapporten hävdar att förskolan stärker likvärdigheten (eller förutsättningarna för denna) i skolan rodnar jag nästan av stolthet där jag sitter. De slutsatser man drar centreras också till stor del kring förskolans roll som ”entré” till skolvärlden. T.ex. lägger man fram förslaget att ”fördela resurser i utbildningssystemet framtungt, dvs. fokusera givna resurser på förskolan, förskoleklass och de första åren i grundskolan” – detta eftersom ”rätt utformad kan förskoleverksamhet ha stor betydelse för barns senare studieframgångar och framtida yrkesliv. Särskilt viktigt tycks det vara för barn från missgynnade hemförhållanden. För denna grupp av barn kan en ambitiös förskoleverksamhet ge mycket hög individuell och samhällelig avkastning

Sedan kommer det här om testerna. Rapporten talar om nationella diagnostiska tester av kognitiva och icke-kognitiva funktioner, alltså ett slags mätningar av slutledningsförmåga, kreativitet, problemlösning, motivation, samarbetsförmåga och självkontroll m.m. Detta för att på ett tidigt stadium kunna ”ta itu med barn med inlärnings- och koncentrationssvårigheter”. Förslaget försvaras med att ”testerna i första hand mäter icke-kognitiva egenskaper, vilket är vad den svenska läroplanen för förskolan fokuserar på” och där känns det faktiskt som att jag lyckas närma mig idén.

Kanske kan de här testerna införlivas i den befintliga dokumentationen på något sätt? Kanske finns den tanken redan, även om den inte uttalas i rapporten? Jag tror inte det handlar om en mätning av – säg – kreativiteten, utan snarare en slags värderande beskrivning. ”Ligger det här barnets kreativitet inom gränserna för vad som kan förväntas?” Typ…

Tyvärr blir jag lite avskräckt av det följande förslaget om ”registerdata för barn som deltar i förskolan” där resultatet från de ovan nämnda testerna skulle kompletteras med uppgifter om barnens bakgrund och sedan följa barnen genom hela grundskolan – där man förstås efterhand kompletterar med individuella resultat på alla nationella prov. Tanken är god på ett lite kliniskt, pragmatiskt sätt – att skapa ett gediget forskningsunderlag som kan användas exempelvis vid ”studier av vilka egenskaper hos lärare som gör dem framgångsrika, vilken betydelse förskolan har för framtida skolprestationer och arbetsmarknads-utfall och vilken betydelse olika typer av resurser har för förskolans kvalitet”. Men tanken rymmer också en etisk sida som tyvärr lämnas helt obeaktad i rapporten. Lyckligtvis kompenseras jag lite grand av den följande idén om ”ambitiösa förskoleprogram” i syfte att dra lärdomar och utveckla den ordinarie förskoleverksamheten.

%d bloggare gillar detta: