Inte besvärliga människor

Jag läser Birgitta Kennedys bok Glasfåglar i molnen och fastnar tillfälligt i ett avsnitt om konsten att ställa frågor.

Kunskapsfrågandet, skriver hon, ”är den enklaste vägen”. Raka frågor som helst kan besvaras med ett ja eller nej. Som handlar om det svartvita ”rättet” eller ”felet”. Hon associerar det till ett samhälle som sluter sig, där rädslan för att avvika, sticka ut och ifrågasätta hotar att växa sig starkare är modet göra tvärtom. Där man slutar tycka. Att ifrågasätta, inte för ifrågasättandets egen skull, utan för att det bara är genom att stöta och blöta det vi tror är självklart som demokratiska värden kan bibehållas.

Hyllningen av den mätbara kunskapen blir i det här sammanhanget en hyllning till den enkla vägen. På kort sikt kan det t.o.m. tyckas att fördelarna överskuggar eventuella nackdelar och betygen blir högre. Men vad händer på lång sikt? Om vi – skolan – i vår ålagda förmedling av ”den enkla vägen” också socialiserar eleverna till enkla människor? Inte enkla i det att de kan lite, utan enkla i det att de nöjer sig med sin kunskap.

Enkla. Att de accepterar tingens ordning. Auktoritetens makt. Sin upplevda maktlöshet.

Enkla. I betydelsen ”inte besvärliga”.

Inställningen till kunskap i skolan handlar inte bara om ”flum” eller ”ordning & reda”. Den definierar skolan på djupet. Men hur? Och vilka blir konsekvenserna?

Annonser
%d bloggare gillar detta: