Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever.Faktaruta saxad ur Lärarnas Tidning Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.

Lärarlegget närmar sig övergångsåldern

”Reglerna säger inte att man måste säga upp tillsvidareanställda lärare som saknar legitimation. /…/ Regeln är möjlig att tillämpa om man bedömer att en lärare är lämplig att bedriva viss undervisning. Reglerna är även möjliga att använda vid olika typer av visstidsanställningar och vikariat så man är inte tvungen att göra sig av med olegitimerade lärare som man är i behov av.” -Niclas Westin, chef på professionsutvecklingsenheten på Skolverket.

Nämen precis. Klart att det formella kravet på legitimation inte ska ta ifrån de kommunala huvudmännen möjligheten att fortsätta ha icke-legitimerad personal på sina skolor.

Citatet ovan kommer från en artikel på skolverket.se angående att övergångsperioden för införandet av den s.k. reformen tar slut den 1 juli i år. Alla – från de berörda lärarna själva till rektorer och huvudmän – känner oro inför vad som skall ske efter det magiska datumet. Även jag, som fortfarande olegitimerad, måste tillstå en viss oroskänsla i magen när ämnet kommer upp.

Men jag har hållt ut såhär länge, och än så länge har ca 200 000 legitimationer utfärdats, vilket är hela 46 000 fler än i oktober förrförra året och totalt ca 80% av den totala lärarkåren. I den här takten kommer den sista legitimationen (om vi tänker bort den kontinuerliga rörelsen med pensionsavgångar och nyanställningar) utfärdas någon gång kring skolavslutningen 2016.

Kanske är det bra att övergångreglerna slutar gälla utan att det får några större konsekvenser?

Så länge jag får undervisa

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Jag vill inte skriva mer om lärarlegitimationen…

…men det är nog omöjligt att undvika, även om artiklar som den om Proffice gör det åt mig genom att bekräfta det jag sagt hela tiden; att lärarleget är en ganska oseriös historia.

Det är förstås synd om de som sökt legitimationen och nu får en klump i magen av den oseriösa behandlingen av ansökningarna. Tänk att få sin status bekräftad närmast på måfå. Som att bli stämplad i pannan av en tränad apa.

Det DN skriver är alltså att jag i praktiken skulle ha kunnat skicka in min ansökan i två exemplar och fått två olika svar, beroende på i vilken av postbackarna respektive ansökan råkat hamna. Jag visste förstås inte att det skulle bli såhär, men å andra sidan stämmer det ganska bra överens med mina tankar och åsikter om legitimationen och dess eventuella validitet.

Å andra sidan. I dagsläget är ju legitimationen gratis för de som söker den. Kanske får man en bättre (och säkrare) behandling av sin ansökan om man väntar tills den kostar pengar? Då kanske Skolverket kan byta upp sig från Proffice till Manpower. Eller nåt.

Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):

O.s.a.

Den 16 september 2008 publicerade Dalarnas Tidningar en debattartikel av undertecknad där jag med avstamp i en kort redogörelse för anknytningsteori ifrågasatte de stora barngrupperna och den låga personaltätheten i Falu kommuns förskolor. Jag hänvisade dessutom till Skolverkets ”råd och kommentarer för kvalitet i förskolan” angående just dessa faktorer och avslutade med frågan vad kommunfullmäktige avsåg att göra ”för att garantera att kommunens förskolebarn kan tillgodogöra sig verksamheten utifrån sina individuella behov, trots barngruppernas storlek och den låga personaltätheten”.

Veckan därpå fick jag ett slags icke-svar av skolnämndens ordförande och det blev tyst. (Jag skrev ett svar, men tidningen publicerade det inte.)

Snabbt hopp till Skolportens förskolebrev nr 6/2010 (som kom den 4 juni). Där hittar jag en länk till Monica Nylunds artikel om Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont.

De lyfter ungefär samma fråga som jag, fast i bokform, vilket ger dem möjlighet att bredda frågeställningen och ta in fler aspekter än anknytningen. Men det identifierade problemet är detsamma; verksamhetens strukturella grundförutsättningar är avgörande för kvaliten och som det generellt ser ut i förskolan idag är den snarare skadlig än utvecklande.

Den enda kommentar som finns till artikeln leder mig ytterligare ett steg, till en namninsamling på sajten Upprop.nu. Det är föräldern Kajsa Heinemann som tillsammans med ytterligare föräldrar ställer följande krav:

  • En lagstiftning om tak på barngruppers storlek på landets samtliga förskolor
  • Att man följer Skolverkets allmänna råd från 2005 som lyder: 12 barn för de minsta, och 15 för de stora – på tre heltidsanställda
  • Fler utbildade förskollärare
  • Ökad tillsyn av landets samtliga förskolor.
  • Att ansvariga politiker tar ansvar för de avknoppningar som har genomförts, och ser till att mångmiljonvinsterna återinvesteras i verksamheterna, samt tar tillbaka tillståndet från förskolechefer/aktieägare/vd som låter personlig vinst gå före kvalitet
  • Parallellt med detta läser jag en debattartikel i Lärarnas Tidning av Malin Jönsson och Helena Lückner, två förskollärare i Göteborg. De lyfter ungefär samma fråga, men ur ett annat perspektiv: De ständigt försämrade möjligheterna för oss (förskol-)lärare att utföra vårt uppdrag sänker verksamhetens kvalitet. De avslutar med frågan: ”Vi tar vårt ansvar för kvaliteten, när ska arbetsgivarna ta sitt?”

    Det är den frågan som knyter ihop säcken. Det var i princip den frågan jag gav min arbetsgivare (kommunen) när jag bad om en redovisning för hur de ansåg att de kunde garantera kvaliteten i sina förskolor, trots de stora barngrupperna och den låga personaltätheten.

    Jag fick inget svar 2008. Jag tror inte Malin och Helena får något svar nu heller. Men på något sätt känns det ändå som rätt tillfälle att skicka in en uppdaterad version av min gamla debattartikel.

    Vem vet, kanske får jag svar den här gången?

    Vems är betygen?

    Ett av de första inläggen i den här bloggen kom att handla om betyg. En fråga som idag blev aktuell på nytt i och med rapporteringen i media om att betygen i gymnasiet inte är rättvisa.

    Problemet, som det framställs i media, är att betygen skiljer sig från resultaten på de nationella proven. Men det är en förenkling och dessutom en förvanskning av vad rapporten faktiskt säger. Förvisso skiljer sig betygen från provresultaten, men ”de nationella proven är inga examensprov och det är helt naturligt att slutbetyget inte alltid är det samma som resultaten på kursprovet för enskilda elever” (Skolverkets pressmeddelande, min kursivering).

    Problemet är den bristande likvärdigheten, eller för att konkretisera det ytterligare; den orehörda komplexiteten i själva betygssättningen. I ett annat inlägg redogör vi varför den likvärdiga betygssättningen mer eller mindre är en utopi, så jag vill passa på att hänvisa dit för den som vill fördjupa sig ytterligare i vår flumpedagogiska syn på likvärdighet.

    Ett betyg är att betrakta som en abstraktion av lärandeprocessen som helhet. Ditt slutbetyg i grundskolan förvandlar din utveckling under det senaste decenniet till en siffra eller bokstav(skombination). En liten symbol. Det påminner mig lite om en strävan efter en ”theory of everything” (att beskriva universum i en enda matematisk formel). I skapandet av den här abstraktionen måste man, för att betyget skall bli så rättvist som möjligt, ta in så många relevanta variabler som möjligt. Socioekonomisk status (i hemmet och i skolan/närområdet), lärstil (hur eleven lär sig) och ledarstil (hur läraren arbetar) är bara tre variabler som måste läggas till de förvärvande kunskaperna i en rättvis och likvärdig bedömning.

    Jag förnekar inte att skolan – vare sig vi talar om grundskolan eller gymnasiet – brottas med ett svårt problem när vi kommer till betygsfrågan. Betygen är samhällets – mer än skolans eller individens – avkastning på den satsning i tid och pengar som gjorts på eleven. Desto bättre betyg, desto bättre avkastning i form av framtida skatteintäkter och andra samhälleliga vinster som kommer sig av en välutbildad befolkning. Det ligger helt enkelt i statens intresse att slutbetygen från grundskola och gymnasium är både höga och rätt satta.

    Men hur väl stämmer samhällets intressen överens med skolans? Är läroplanen, kursplanerna, skollagen, de lokala skolplanerna m.m. ett korrekt återgivande av samhällets önskemål/behov, eller skildrar de något annat? Och ifall de nu skildrar något annat, vilket jag misstänker att de åtminstone delvis gör, är det då inte självklart att skolan sätter betyg som inte ses som rättvisa i samhällets ögon eftersom de mäter och värderar för samhället irrelevanta förmågor?

    Jag tror att lärare generellt försöker sätta så rättvisande betyg de kan, utifrån de gällande styrdokumenten och att denna strävan i sig självt leder till en bristande likvärdighet (återigen, för en genomgång av vår syn på likvärdighet, läs HÄR) i samhällets ögon.

    Jag är t.ex. säker på att mina lärare i grundskolan och gymnasiet gav mig de betyg jag förtjänade. Men det är långt ifrån samma sak som att mina betyg – i jämförelse med mina jämnåriga kamraters i landet betyg – var likvärdiga.

    Vad tror du är själva problemet med betygsättningen? Är jag inne på rätt spår eller snubblade jag av banan redan vid start? Har du själv skrivit om den här problematiken eller reagerat på Skolverkets rapport? Dela i så fall med dig av detta i en kommentar och bifoga gärna en länk till ditt inlägg. ”Normala” kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkommet!

    Uppdatering:DN nyanserar bilden något i en ledare dagen efter.

    %d bloggare gillar detta: