Inte besvärliga människor

Jag läser Birgitta Kennedys bok Glasfåglar i molnen och fastnar tillfälligt i ett avsnitt om konsten att ställa frågor.

Kunskapsfrågandet, skriver hon, ”är den enklaste vägen”. Raka frågor som helst kan besvaras med ett ja eller nej. Som handlar om det svartvita ”rättet” eller ”felet”. Hon associerar det till ett samhälle som sluter sig, där rädslan för att avvika, sticka ut och ifrågasätta hotar att växa sig starkare är modet göra tvärtom. Där man slutar tycka. Att ifrågasätta, inte för ifrågasättandets egen skull, utan för att det bara är genom att stöta och blöta det vi tror är självklart som demokratiska värden kan bibehållas.

Hyllningen av den mätbara kunskapen blir i det här sammanhanget en hyllning till den enkla vägen. På kort sikt kan det t.o.m. tyckas att fördelarna överskuggar eventuella nackdelar och betygen blir högre. Men vad händer på lång sikt? Om vi – skolan – i vår ålagda förmedling av ”den enkla vägen” också socialiserar eleverna till enkla människor? Inte enkla i det att de kan lite, utan enkla i det att de nöjer sig med sin kunskap.

Enkla. Att de accepterar tingens ordning. Auktoritetens makt. Sin upplevda maktlöshet.

Enkla. I betydelsen ”inte besvärliga”.

Inställningen till kunskap i skolan handlar inte bara om ”flum” eller ”ordning & reda”. Den definierar skolan på djupet. Men hur? Och vilka blir konsekvenserna?

Annonser

The Flumps!

Jag upptäcker att flumpe-rörelsen är såväl gräns- som tidlös. För visst kan man skymta både mig, Christer, Mats och några fler i signaturen till detta gamla barnprogram? 😉

Segregationsstrukturer

En av mina hjältar, Michael Wesch, tipsar mig om en YouTube-video. Den lyfter fram den intressanta frågan om hur pass åtskild skolan egentligen är från det omgivande samhället. Om vår strävan är att vara en del av sammanhanget ”samhället”, varför stänger vi då in oss i skolbyggnader, klassrum m.m.? Varför gör vi redan där en strukturell åtskillnad mellan ”här” och ”där”?

Och hur påverkar denna strukturella uppdelning mellan skola och samhälle vårt sätt att tänka – som lärare och som elever?

Form och innehåll

”Universitetet hade grundats under medeltiden inte i första rummet för att få fram ny kunskap utan för att bevara gammal kunskap. Detta innebar att kunskap, per definition, kom från böcker. Vadhelst man såg med egna ögon räknades inte. Även om det var sant så var det inte kunskap. Krukmakare lärde sig om lera från leran själv; gruv- och stenbrytare lärde sig om sten från stenar. /…/ Att smutsa ned sin händer med tingen själva var otänkbart för akademiker.”

Kan man bevara kunskap? Går den att lagra?

Även om citatet ovan, taget från Björn Sundquists översättning av Alan Cutlers ”Snäckan i berget”, kanske inte i första hand handlar om att ta ställning för en empiriskt grundad kunskapssyn går det att dra paralleller till dagens diskussioner om kunskapens inre kärna. Om vad kunskap är.

Runt mitten av 1600-talet var en ny kunskapssyn på frammarch. Plötsligt började nytänkande vetenskapsmän utmana den rådande ordningen som sade (lite generaliserat) att all kunskap fanns i böcker och att det endast genom att läsa dessa böcker och tolka deras innehåll gick att finna ny kunskap. Så kom de här rebellerna och utförde praktiska experiment som antingen bekräftade eller omkullkastade tidigare sanningar. T.ex. genomförde Francesco Redi ett av världshistoriens första kontrollerade experiment när han, sommaren 1666, placerade ut klumpar av oxbajs och härsket kött från allehanda djur för att låta detta ruttna i solen och se om självalstring (alltså den spontana uppkomsten av liv) var möjligt. Det var det inte, visade det sig.

Idag står vi inte inför en lika dramatisk förändring av vad vetenskap och kunskap är, men likväl kan jag känna hur den Rådande Ordningen tornar upp sig över mig och gräver fram svar i skrifterna på de frågor PISA och andra instanser ställer oss inför. Liksom all (erkänd) vetenskap var förenlig med Bibelns innehåll i mitten av 1600-talet, antingen genom bokstavsläsning eller tolkning, så hittar den Rådande Ordningen svaren i böckerna – i historien. I det som redan varit. Det är den Rådande Ordningen som gäller, nu som då:

”Förändringar kunde ju bara medföra ett förfall av Guds ursprungligen perfekta skapelse – de var definitionsmässigt av ondo och därmed inte värda kristna funderingar. Dessutom fanns ju alla viktiga händelser under de sextusen åren sedan världens skapelse återgivna i Bibeln. Det fanns inget behov av ytterligare efterforskningar.”

Hur mycket kan man luta sig på gammal kunskap i sökandet efter ny? Är svaret på PISA’s frågor att läsa om förra kapitlet eller ska vi våga vända blad istället?

Nej, det är ingen antingen-eller fråga. I den här ”boken” tror jag inte man kan hoppa över några kapitel och ibland måste man också läsa om ett kapitel. Men jag kan inte undvika att tänka att det där universitetet i det första citatet. Det där som bevarar snarare än skapar kunskap. Att det påminner mig en del om hur många vill att skolan ska se ut.

Och att det i sin tur säger en del om hur lite den generella diskussionen – den i stugorna och på politikerdebatterna – egentligen handlar om just kunskapens väsen.

Att man hanterar kunskap som form istället för innehåll.

%d bloggare gillar detta: