Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever. Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.