Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever.Faktaruta saxad ur Lärarnas Tidning Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.

Bara en flumpedagog…

…kunde ha förutsett att det kunde bli nåt tjall med lärarlegitimationsreformen. Jag antar att det är därför statssekreterare Bertil Östberg (Jan Björklunds vänstra hand) inte utan viss förundran i rösten konstaterar att tjallet var just omöjligt att förutsäga.

”Vi har utrett och förberett det här så noggrant som man rimligtvis kan göra. De svårigheter som uppstått var inte sådana som hade kunnat förutses.”

Dumheter, säger flumpedagogen. Hade legitimationsreformen verkligen varit utredd, förberedd och genomtänkt skulle man både ha lyckats förutsett och förbyggt de nu uppkomna svårigheterna. Huruvida det handlar om inkompetens eller skitsnack får dock de lärde tvista om. Jag nöjer mig med att konstatera att den forcerade reformen nu inte längre får forceras eftersom – hör och häpna – reformer tar tid att in- och genomföra. Jag lägger till alternativet ”aningslöshet” till de två tidigare.

Hela reformen skjuts alltså upp på obestämd tid. Samtliga lag- och förordningsändringar – SAMTLIGA – har nu lagts i malpåse tillsvidare.

Samtidigt, i artikeln bredvid (om man läser om allt detta i pappersversionen av Lärarnas Tidning) konstateras att ”det kan vara fördelaktigare att vänta med att söka legitimationen eftersom den än så länge bara innebär skyldigheter”. Även detta redan konstaterat sedan länge av flumpedagogen och många andra med honom.

Det är så man får hybris.

Luftslottet är punkterat och liknar mest en sacco-säck.

Att skiljas är att dö en smula

Under hösten 2011 var jag mer eller mindre inaktiv på båda mina bloggar. Jobbet begravde mig levande med alla dessa barn, administrativa uppgifter, förväntningar, möten, fler möten, kollegor, nedskärningar, särskilda behov, möten, krav, fler förväntningar, insikt och insiktslöshet. Den tid som inte spenderades på eller med jobbet var jag tvungen att lägga på annat för att överleva mentalt.

Samtidigt åtnjöt jag ändå ett visst erkännande – som att mina gamla inlägg låg och lyfte ränta, eller mognade som vin eller ost. Artikeln i Lärarnas Tidning lyser förstås som en fyrbåk, men jag tänker också på de sporadiska kommentarer och pingbacks till gamla inlägg som ramlade in lite då och då under hösten. Tack för dessa – de påminde mig om det positiva med att göra det här.

Jag hann också fundera över syftet med bloggarna. Jag började alltmer se på Flumpebloggen en som företrädesvis politisk arena. Oppositionell i sitt anslag. ”Upp till kamp!” Nu senast med ett ensidigt fokus på lärarlegitimationen. På gränsen till att bli en tråkig plats att besöka. Och hade jag mot förmodan något att skriva handlade det om jobbet (Skäggig Dagisfröken) eller förskolan (Skäggig Dagisfröken). Skolan i allmänhet varken orkade eller ville jag engagera mig i. Och med ”skolan i allmänhet” som något slags ledord för det jag skriver här, är det klart att det blev ännu svårare att producera något flumpedagogiskt.

Flumpedagogen började helt enkelt stå i opposition till den skäggige dagisfröken. Och tappade mark på grund av det. Som att jag blev mer skäggig (dagisfröken) än flummig (lärare i förskolan).

I nuläget trivs jag med den perspektivförskjutningen. Min arbetssituation kräver dessutom detta av mig.

Skolan i allmänhet behöver dessutom inte mig på samma sätt som när jag startade Flumpebloggen.

Förskolan i synnerhet, däremot. Där finns det saker att göra.

Räkna med mer aktivitet (än här) på Skäggig Dagisfröken framledes.

/Janne

Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):

Legitim legitimation?

Hej alla som hittat hit med hjälp av baksidan av Lärarnas Tidning (eller nätversionen på Lärarnas Nyheter)! Kul att se er i min besöksstatistik.

Det är konstigt hur man fungerar: När jag satt med reporter Rudhe och pratade lärarlegitimation var jag det närmaste jag hittills kommit att faktiskt bara gilla läget, söka den där jäkla legitimationen och låtsas som om det regnar. Jag tror att det beror på att jag plötsligt inte behövde försvara min ståndpunkt, utan förklara den. Då normaliserade jag motståndet – luftslottet – och mitt obstinata jag började leta fördelar med legitimationen istället.

Det är inget dåligt i att försöka sålla bort ”mindre bra” läraraspiranter innan man sätter ut dem i verksamheterna och ger dem befogenhet att utöva det för barnen/eleverna livsavgörande yrke läraren har. Och jag tror också att legitimationen kan komma att fungera som ett ganska bra sådant filter. På sikt. Men det är varken syfte eller funktion i nuläget. För att nå dit skulle jag helst se att det här provåret införlivades i lärarutbildningen, företrädesvis genom en förlängning av VFU’n (som ju ändå skall ledas av en legitimerad lärare framledes), så att den nyexaminerade läraren får examen och legitimation samtidigt. Nuvarande system med examen först, sedan provår, kan ju bara vara provocerande för den utsatte.

Det är inte legitimationens syfte att garantera att det bara är gräddan av lärarpacket som får lärarbefogenheter/-ansvar. Däremot är det dess syfte att ge skenet av att det bara är de mest/bäst lämpade lärarna som blir legitimerade. Men alla idag yrkesverksamma lärare med en examen i bagaget kan i princip hämta ut sin legitimation bara sådär. Hur enkelt som helst, bara man har formalian i ordning. Och frågan om lämplighet har börjat lyftas (minns inte om det också var i Lärarnas Tidning eller Pedagogiska Magasinet), men är fortfarande väldigt luddig. Vad krävs egentligen för att bedömas som olämplig? Idag kan nog även dåliga lärare klassas som lämpliga, vågar jag gissa.

För att vara tydlig: Legitimationen som reform är direktkopplad med Jan Björklunds nu gamla utspel om att skolans kris beror på dåliga lärare, och därför bör man vara medveten om att varje ansökan om legitimation är en indirekt bekräftelse av den bilden. Kanske t.o.m. en direkt bekräftelse, eftersom det är vi lärare som står bakom ansökningarna.

Och det är kärnan i det hela. Även om det går att hitta stora fördelar med legitimationen, och även om dessa mot förmodan skulle väga tyngre än nackdelarna och oklarheterna, så löser den inte skolans problem. Och ändå var det därför den klubbades igenom. Syftet är lika viktigt nu som när du skrev din C-uppsats.

Och detta uppmärksammas faktiskt på fler håll än här. Bloggen Altruist konsult ifrågasätter legitimeringens legitimitet, medan reflektioner och speglingar II fokuserar på de retoriska strategier som försatt oss i den här positionen. Maths kritiserar också legitimationen och kallar den trams, medan Mats ger mig glada tillrop efter att ha läst intervjun med mig.

Legitimationen är inte oproblematisk. Och de problem jag ser är större än frågor om huruvida jag är behörig eller inte.

Vilka problem med legitimationen ser du?

O.s.a.

Den 16 september 2008 publicerade Dalarnas Tidningar en debattartikel av undertecknad där jag med avstamp i en kort redogörelse för anknytningsteori ifrågasatte de stora barngrupperna och den låga personaltätheten i Falu kommuns förskolor. Jag hänvisade dessutom till Skolverkets ”råd och kommentarer för kvalitet i förskolan” angående just dessa faktorer och avslutade med frågan vad kommunfullmäktige avsåg att göra ”för att garantera att kommunens förskolebarn kan tillgodogöra sig verksamheten utifrån sina individuella behov, trots barngruppernas storlek och den låga personaltätheten”.

Veckan därpå fick jag ett slags icke-svar av skolnämndens ordförande och det blev tyst. (Jag skrev ett svar, men tidningen publicerade det inte.)

Snabbt hopp till Skolportens förskolebrev nr 6/2010 (som kom den 4 juni). Där hittar jag en länk till Monica Nylunds artikel om Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss bok Förskola för de allra minsta – på gott och ont.

De lyfter ungefär samma fråga som jag, fast i bokform, vilket ger dem möjlighet att bredda frågeställningen och ta in fler aspekter än anknytningen. Men det identifierade problemet är detsamma; verksamhetens strukturella grundförutsättningar är avgörande för kvaliten och som det generellt ser ut i förskolan idag är den snarare skadlig än utvecklande.

Den enda kommentar som finns till artikeln leder mig ytterligare ett steg, till en namninsamling på sajten Upprop.nu. Det är föräldern Kajsa Heinemann som tillsammans med ytterligare föräldrar ställer följande krav:

  • En lagstiftning om tak på barngruppers storlek på landets samtliga förskolor
  • Att man följer Skolverkets allmänna råd från 2005 som lyder: 12 barn för de minsta, och 15 för de stora – på tre heltidsanställda
  • Fler utbildade förskollärare
  • Ökad tillsyn av landets samtliga förskolor.
  • Att ansvariga politiker tar ansvar för de avknoppningar som har genomförts, och ser till att mångmiljonvinsterna återinvesteras i verksamheterna, samt tar tillbaka tillståndet från förskolechefer/aktieägare/vd som låter personlig vinst gå före kvalitet
  • Parallellt med detta läser jag en debattartikel i Lärarnas Tidning av Malin Jönsson och Helena Lückner, två förskollärare i Göteborg. De lyfter ungefär samma fråga, men ur ett annat perspektiv: De ständigt försämrade möjligheterna för oss (förskol-)lärare att utföra vårt uppdrag sänker verksamhetens kvalitet. De avslutar med frågan: ”Vi tar vårt ansvar för kvaliteten, när ska arbetsgivarna ta sitt?”

    Det är den frågan som knyter ihop säcken. Det var i princip den frågan jag gav min arbetsgivare (kommunen) när jag bad om en redovisning för hur de ansåg att de kunde garantera kvaliteten i sina förskolor, trots de stora barngrupperna och den låga personaltätheten.

    Jag fick inget svar 2008. Jag tror inte Malin och Helena får något svar nu heller. Men på något sätt känns det ändå som rätt tillfälle att skicka in en uppdaterad version av min gamla debattartikel.

    Vem vet, kanske får jag svar den här gången?

    Måndagsmys med följdfrågor

    Efter att läraren ”Stefan” uppmärksammat mig på att Flumpebloggen listats i senaste numret av Lärarnas Tidning under rubriken Lärare skriver om skolans värld – i eminent sällskap av Mats (Tysta Tankar), Christer (Christermagister), Lenox (På Förskolan), Anna (Ny i Svenska Skolan) och Öpedagogen – kände jag att det var hög tid att försöka strukturera (ordning & reda skall det vara!) upp min fritid så att jag uppdaterar bloggen på lite mer regelbunden bas.

    Därför har jag, med början idag, bestämt att måndagkvällar skall vara skolbloggskvällar. Huvudsakligen, i alla fall. Vi får väl se hur det blir med den saken när det kommer till kritan.

    Ni andra? Hur gör ni för att få tiden att räcka till? Eller äter, sover och skiter ni skolbloggar? För jag vill gärna se film ibland. Fippla med kameran. Skriva på någon av mina andra bloggar. Ha ett privatliv utanför datorn.

    Var hittar ni tiden och vad väljer ni bort?

    %d bloggare gillar detta: