Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

Annonser

Misfits

På bloggen ”Samtider” skriver Klalin den tidiga höstterminens roligaste inlägg när han sätter Spotify-grundaren Daniel Ek i en skolpolitisk kontext. Ett misslyckande är det. Enligt all formalia, från läroplan till skollag till skolpolitiska utspel. Daniel Ek är – i teorin – helt misslyckad i egenskap av produkt av det svenska skolsystemet. Eller, om man vänder på det; Daniel Ek är den han är idag trots det svenska skolsystemet. Och han är inte ensam. Det är ganska lätt att plocka fram lyckade exempel på personer som misslyckats i skolan, men lyckats i livet och/eller karriären.

Men egentligen är det kanske inte poängen? Kanske pekar Klalin i sitt inlägg på en mycket viktigare faktor. Att på varje Daniel Ek går det ett större antal verkligt misslyckade skolhaverister. Personer som inte bara misslyckats med att inordna sig i den givna skol-ordningen, utan därtill – som ett direkt resultat därav – råkat riktigt illa ut i livet.

Jag tror inte för ett ögonblick på att dessa människor kunde blivit hjälpta av den typ av stramare tyglar och teknokratiska tankesätt som dominerar skolpolitiken idag. Tvärtom hade de behövt en större frihet att kunna ge uttryck för vad det är de behöver och på vilket sätt de behöver det. En mer formbar skola, helt enkelt.

Individanpassning betyder att skolan ska anpassa sig till individen. Inte att anpassa individen till skolan. Även om ordet, till sig form och klang, antyder det senare…

Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Den flumpedagogiska skolan i Nossebro

Det var som en motreaktion till Jan Björklunds hårdföra skolpolitik. Jag tänkte att ”jamen, allt som står i opposition till det utbildningsministern vill står ju jag för – och allt som står i opposition till det utbildningsministern vill, kallar han flummigt”.

Ergo: Jag är en flumpedagog.

På den vägen var det. Och är. Och idag beskriver Sydsvenskan en skola som arbetat medvetet flumpedagogiskt sedan 2007 och uppnått resultat som de flesta grundskolor bara fantiserar om. På tre år har de gått från att ha den näst högsta andelen icke godkända avgångselever, till att i somras släppa iväg 100% godkända niondeklassare. Etthundra procent. Varenda en. Till och med killgänget som spelar allan (och de utgår jag ifrån att de också fanns/finns där, som i alla högstadieskolor) lämnade grundskolan med godkända betyg.

Och de har gjort allt på fel sätt, sett till vad Jan Björklund strävar mot. De har – främst av allt – lutat sig mot den forskning som han och hans supporters konsekvent avfärdat som subjektiv och politiskt färgad. Forskning som – om han läser artikeln – bl.a. kommer att visa honom att ”ordning & reda” går att uppnå utan att ta till auktoritära styrmedel som sanktioner och bestraffning.

Andra tvärtomgrepp man tagit har inneburit att man istället för att lyfta ut ”krångliga” (i ordets vidaste bemärkelse) elever i behov av stöd, har man lyft in stödpersonal i form av specialpedagoger (inte speciallärare – mer om det en annan gång, kanske). Allt av respekt och till vinning för den enskilde eleven såväl som gruppen. Och – som nämnt – tväremot vad vår utbildningsminister förespråkar.

Nu hade jag inte som avsikt att formulera det här inlägget som en kampanj riktat mot en enskild person, men faktum är att Jan Björklund sedan han klev upp på sin ministerpost 2006 gång på gång med bestämdhet har uttalat sig om hur den svenska skolan skall bli bättre genom att nonchalera och smutskasta aktuell forskning, framhäva auktoritära styrmedel i from av straff och sanktioner och i varje förslag och beslut söka forma skolan till Nossebros motsats.

Därför gläder det mig att en dagstidning äntligen publicerar en positiv motbild. Kanske är det fortfarande liv i flumpedagogiken, trots allt…

Andra som bloggat om detta är Christer och Mats. Fler tillkommer under dagen, hoppas jag. 😉

Envar en flumpedagog

Jag tror tanken först slog mig när jag bläddrade i en Lärarnas Tidning. Sedan påmindes jag när Folkpartiet drog sig ur förhandlingarna om lärares arbetstider. Och i söndags påmindes jag återigen av huvudledaren i DN:

Skoldebatten börjar röra sig i flumpedagogiska vatten.

Någonstans mellan frågor om kunskap och ordning & reda har det börjat dyka upp röster som vill tillföra bilden av skolan ytterligare nyanser.

I frågan om lärares arbetstid drar sig Folkpartiet ur förhandlingarna eftersom frågan, som man säger, är alltför infekterad. Eller är det ett diskret sätt att bekräfta att läraryrket består av mer än en legitimation i bakfickan och en klass i klassurmmet, raka bänkrader, nationella prov och betygsliknande omdömen? Vill man ha en ordningens struktur i skolan, bör även lärarna underkasta sig detta. Men som DN så riktigt påpekar, kan detta knappast ske utan att man samtidigt riskerar att skapa lärare som ”avverkar lektionerna som enheter på ett löpande band”.

Som flumpedagoger har vi länge försökt belysa riskerna med den allt starkare styrningen av skolan, och det värmer att läsa DN-ledarens liknelser mellan oss lärare och konstnärer/vetenskapsmän med en inre glöd och driften att ständigt pröva nya grepp. Nästa steg blir att påminna oss om att underkastelse inför en kontrollerande struktur inte bara skapar dåliga lärare, utan också dåliga elever:

Elever som bara ser ett syfte med skolan: Betygen.
Elever som lägger fokus på betygshöjande strategier istället för lärande.
Elever som riskerar att lämna skolan med de önskade kunskaperna, men som i övrigt är tommare än när de började.

Eleverna behöver också tillgång till den inre glöden. De behöver utrymme att själva pröva nya grepp, nya infall. För kunskap i händerna på konstnärer och vetenskapsmän är värt mångdubbelt mer än kunskap inhämtad i syfte att höja ett betyg.

Det gläder mig att den flumpedagogiska insikten börjar spilla över till ledarsidor och skolministrar…

Definitionen av ”flum”

Mats tipsar om Olle Holmbergs utmärkta djupdykning i begreppet ”flum” i nystartade digitala tidskriften Skola och Samhälle.

Jag tror vi har hittat vår definition.

Ambitionen att försöka

Lite raljant och med en nypa självdistans kommenterade jag Christers rapportering om Anne-Marie Körlings nya bloggkategori (ja, nu petar vi verkligen i detaljerna) ”Hinder för lärande” med att ”vi tar den positiva approachen för en gångs skull”.

Det hör tyvärr till ovanligheterna att vi skolbloggare fokuserar på lösningarna istället för problemen. Det spelar förstås in att vi inte alltid sitter med facit i hand, men även utan en lösning inom räckhåll borde man kunna dela med sig av ambitionen att försöka hitta en lösning. Istället för att ”gnälla”, alltså.

Nu tror jag förstås inte att Anne-Marie Körling är en gnällspik som bara letar fel överallt (ett besök på hennes blogg torde övertyga vem som helst om motsatsen), utan mer att det här är en allmän tendens.

Vi ser något som inte fungerar och vi reagerar på det – vi ser något som fungerar bra och vi tar det för givet.

Nu låter Mats meddela att en ny nättidning/sajt förväntas se dagens ljus någon gång under 2010. S.O.S. – Skola och Samhälle skall den heta och tanken är att den skall sätta ”skola och lärarutbildning i ett samhällsperspektiv”. Utgångspunkten är samma ambition att försöka vara konstruktiva samtidigt som man fyller ett upplevt tomrum i skoldebatten.

Ett tomrum som egentligen redan är fyllt av ett antal skolbloggare som agerar lite var för sig. En deltanke är säkert att samla oss till – jag vet knappt om jag vågar säga det – ett grupparbete i flumpedagogisk anda. Inlägg och diskussioner på både bredd och djup. Allt skrivet med utgångspunkt i ”att det på allvar försöker komma under ytan, schablonerna, det gängse talet”. Som att ta det där blogginlägget man filade på lite mer än vanligt och fila på det lite till.

Jag gillar tanken. Inte minst eftersom den tar vår grupparbetsfilosofi till nästa nivå och dessutom ger den lite mer stuns i och med den intima kopplingen till högskolevärlden (malmö Högskola skall stå värd för sajten och initiativtagarna står med de flesta av sina fötter djupt begravda i den akademiska myllan). Som det står i presentationen ”Att en högskola på det här sättet tar ansvar för att det finns en kritisk offentlighet, när det gäller viktiga samhällsfrågor som skola och lärarutbildning, borgar för kvalitet och saklighet.” Jag gillar tanken och ser S.O.S. som ett komplement (och en möjlig inspirationskälla) till vårt arbete här på Flumpebloggen.

Vill du veta mer om S.O.S. kan du läsa hela deras presentation på Mats blogg.

Det känns som att vi är på väg in i en skoldebatt med en tydligare positiv klang. Chocken över Jan Björklunds bryska skolpolitik har lagt sig. Vi kan i större utsträckning lämna hans utspel om saker som ”ordning & reda” obesvarade för att istället börja synliggöra våra egna visioner.

Det är i alla fall dags att försöka… 😉

%d bloggare gillar detta: