Ein Volk, Ein Reich?!

zorangate

Zoran Alagic – han som envisas med att kalla förskola för dagis enbart i syfte att provocera – kan ha trampat med båda fötterna i klaveret när han dels besvarar en tweet om ett enat fackförbund för alla lärare (istället för som idag, två ofta konkurrerande förbund) med orden ”Ein Volk, Ein Reich”, och dels råkar göra det från Lärarnas Riksförbunds officiella Twitter-konto, @lararnas.

Tweeten plockades snabbt bort från Twitter, men hann lyckligtvis fastna på åtminstone ett screenshot. Och Zoran har gjort sitt bästa för att släta över det inträffade:

Men hjälper det? Kan presschefen på Lärarnas Riksförbund försvara att han i det privata, men samtidigt offentliga, besvarar en tanke på ett lärarförbund istället för två med orden och associationen ”Ein Volk, Ein Reich”?

Och kan privatpersonen Zoran verkligen tala om en ”brist på respekt” i skenet av vad han själv skrev?

Nu återstår att se om Zoran lyckas hålla sig kvar på sin plats som Presschef på Lärarnas Riksförbund efter detta, eller om vi får hålla tillgodo med hans privata twittrande? ”Tweets är mina egna och speglar bara mina åsikter”, skriver han på sin Twitter-sida.

Inte så ”bara”, om du frågar mig.

Ein Volk, Ein Zoran.

Såatte…

Annonser

Kunskap och Förståelse

Såhär i slutet av ett utmattande år som resulterat i ett nästan obefintligt skolbloggande och -diskuterande hittar jag två citat ur Malcolm Gladwells bok ‘Blink – the power of thinking without thinking’ som jag tycker sammanfattar två flumpedagogiska ståndpunkter. Den första ger en förklaring (av flera) till varför jag känner ett behov av att ifrågasätta det skolpolitiska fokuset på förvärvandet av kunskap. Båda ger varandra, men kunskap finns omkring oss och det är lätt att samla in den som behövs för stunden. Förståelse är däremot en intern process som kräver betydligt mer än ett Internet-abonnemang och förmågan att söka på Google. Man måste veta mer än hur man mjölkar en ko för att kunna göra ost.

Undervisning är ju en annan av mina stötestenar. Den kan och bör förstås bedrivas på olika sätt, så därför oroas jag lite av vissa skolpolitiska profilers förkärlek till katedern. Särskilt då den genomförs på bekostnad av mer ”hands on”-undervisning. Här kan högre lärosäten också ta lärdom. Kunskap blir inte mer värd, bara för att den förmedlas via föreläsningar. Gladwell sammanfattar detta bra i citat nummer två.

Glad sommar, om den kommer nån gång…

”The key to good decision making is not knowledge. It is understanding. We are swimming in the former. We are desperately lacking in the latter.”

”We learn by example and by direct experience because there are real limits to the adequacy of verbal instruction.”

Påskmeditation i elfte timmen

Under de första skolåren kan det vara viktigt att undvika att elever upplever skolmisslyckanden. Möjliga insatser i detta syfte kan vara färre elever i de lägre årskurser, säkerställd hög kompetens kring läsinlärning och matematik för lärare, samt god tillgång till lärarresurser och specialpedagogiskt stöd under de första skolåren. Det är samtidigt viktigt att organisera det specialpedagogiska stödet på sätt som inte upplevs som stigmatiserande av eleverna. Det är också viktigt att de individuella utvecklingplanerna utformas på ett sådant sätt att de ger reella möjligheter för en positiv utveckling av skolprestationerna, och inte helt lämnar över ansvaret för detta till eleven och föräldrarna. Betygen i slutet av grundskolan och betygen i gymnasieskola behöver utformas på ett sätt som inte innebär underkännande av eleven, med de allvarliga konsekvenser för elevernas fortsatta yrkes- och utbildningssituation som detta kan medföra.

Många sanningar i ett svep. De kommer från Hälsoutskottet på Kungliga Vetenskapsakademin, som mellan 2008 och 2009 genomförde en systematisk översikt av forskning om skola, lärande och barns psykiska hälsa. Ovanstående är några av de implikationer utskottet anser bör påverka utformningen av det svenska skolsystemet.

Något att meditera över såhär under de sista skälvande timmarna av påsklovet.

Flumpebloggens litteraturkanon, del 1

”Bland de egenskaper, som en lärare nödvändigtvis måste äga, är saktmodighet en av de viktigaste; om han inte är utrustad med ett tålamod av järn, kommer han nämligen trots hela sitt förråd av kunskaper att vara mycket olämplig för lärarämbetet, som måste utövas utan stränghet och vredesmod för att inte genom opassande utskällningar och prygel göra de unga hårdnackade.”

(Ludvig Holbergs Niels Klims underjordiska resa gavs ut första gången 1741.)

Lärarlegitimationen – om att välja pedagogiskt ansvar

Jag skräms faktiskt lite av de olika skrivningar om ansvar som dyker upp angående lärarlegitimationens olika funktioner.

Den legitimerade läraren/förskolläraren har ett större ansvar för undervisningen än den icke legitimerade läraren/förskolläraren. Detta även när den icke legitimerade läraren/förskolläraren är behörig. (Rätta mig snabbt om jag har fel!) Från vem ges vi detta större ansvar och på vilket sätt tillåts vi bära det?

Jag pratar om mitt pedagogiska ansvar att fixa vikarie när jag eller någon kollega är frånvarande kontra mitt ekonomiska ansvar att hålla mig inom budget genom att t.ex. undvika att boka vikarie om det inte ”absolut behövs”.
Jag pratar om mitt pedagogiska ansvar att arbeta med undervisningsrelaterad administration kontra mitt (ekonomiska) ansvar för att sköta administrativa sysslor med en endast indirekt koppling till undervisningen, eftersom det är billigare än att anställa administrativ personal.

Jag pratar om mitt pedagogiska ansvar gentemot mina elever/barn kontra mitt ekonomiska ansvar gentemot ledning och huvudmän.

Ger legitimationen mig verkligen praktisk och reell möjlighet att välja det pedagogiska ansvaret genom att välja bort eller åtminstone skära ner på andra ansvarsområden? Eller kommer det istället att fungera som ett slags friskrivningsbrev för ledning och huvudmän?

Spindelmannen brukar säga att ”med stora krafter följer stort ansvar”. Jag kommer att vänta med att ansöka om min legitimation tills jag med egna ögon sett att även det omvända förhållandet gäller.

Form och innehåll

”Universitetet hade grundats under medeltiden inte i första rummet för att få fram ny kunskap utan för att bevara gammal kunskap. Detta innebar att kunskap, per definition, kom från böcker. Vadhelst man såg med egna ögon räknades inte. Även om det var sant så var det inte kunskap. Krukmakare lärde sig om lera från leran själv; gruv- och stenbrytare lärde sig om sten från stenar. /…/ Att smutsa ned sin händer med tingen själva var otänkbart för akademiker.”

Kan man bevara kunskap? Går den att lagra?

Även om citatet ovan, taget från Björn Sundquists översättning av Alan Cutlers ”Snäckan i berget”, kanske inte i första hand handlar om att ta ställning för en empiriskt grundad kunskapssyn går det att dra paralleller till dagens diskussioner om kunskapens inre kärna. Om vad kunskap är.

Runt mitten av 1600-talet var en ny kunskapssyn på frammarch. Plötsligt började nytänkande vetenskapsmän utmana den rådande ordningen som sade (lite generaliserat) att all kunskap fanns i böcker och att det endast genom att läsa dessa böcker och tolka deras innehåll gick att finna ny kunskap. Så kom de här rebellerna och utförde praktiska experiment som antingen bekräftade eller omkullkastade tidigare sanningar. T.ex. genomförde Francesco Redi ett av världshistoriens första kontrollerade experiment när han, sommaren 1666, placerade ut klumpar av oxbajs och härsket kött från allehanda djur för att låta detta ruttna i solen och se om självalstring (alltså den spontana uppkomsten av liv) var möjligt. Det var det inte, visade det sig.

Idag står vi inte inför en lika dramatisk förändring av vad vetenskap och kunskap är, men likväl kan jag känna hur den Rådande Ordningen tornar upp sig över mig och gräver fram svar i skrifterna på de frågor PISA och andra instanser ställer oss inför. Liksom all (erkänd) vetenskap var förenlig med Bibelns innehåll i mitten av 1600-talet, antingen genom bokstavsläsning eller tolkning, så hittar den Rådande Ordningen svaren i böckerna – i historien. I det som redan varit. Det är den Rådande Ordningen som gäller, nu som då:

”Förändringar kunde ju bara medföra ett förfall av Guds ursprungligen perfekta skapelse – de var definitionsmässigt av ondo och därmed inte värda kristna funderingar. Dessutom fanns ju alla viktiga händelser under de sextusen åren sedan världens skapelse återgivna i Bibeln. Det fanns inget behov av ytterligare efterforskningar.”

Hur mycket kan man luta sig på gammal kunskap i sökandet efter ny? Är svaret på PISA’s frågor att läsa om förra kapitlet eller ska vi våga vända blad istället?

Nej, det är ingen antingen-eller fråga. I den här ”boken” tror jag inte man kan hoppa över några kapitel och ibland måste man också läsa om ett kapitel. Men jag kan inte undvika att tänka att det där universitetet i det första citatet. Det där som bevarar snarare än skapar kunskap. Att det påminner mig en del om hur många vill att skolan ska se ut.

Och att det i sin tur säger en del om hur lite den generella diskussionen – den i stugorna och på politikerdebatterna – egentligen handlar om just kunskapens väsen.

Att man hanterar kunskap som form istället för innehåll.

Dagens citat

”He was so learned that he could name a horse in nine languages; so ignorant that he bought a cow to ride on.” -Ben Franklin

Jag vet inte om Benjamin Franklin, bland allt annat han kunde titulera sig som, hade känt sig bekväm som flumpedagog. Han påminner oss i alla fall, i sitt citat, om vikten av en nyanserad syn på kunskap.

Elever skall inte lämna skolan proppade med kunskaper de inte har någon nytta av. Det skulle vara slöseri med tid och resurser. Samtidigt är det svårt att på förhand avgöra vilka kunskaper som kommer att vara nyttiga – både generellt och individuellt. Kunskap är sällan objektiv och förmågan att benämna en häst på nio språk kan vara oerhört värdefull i min situation, men samtidigt totalt meningslös i din.

En av de kanske allra första skolsituationer, där kunskap skulle överföras från en generation till nästa, gick ut på att lära eleverna göra upp eld. Det ansågs (med rätta) av den vuxenvärlden som A och O för överlevnad. Idag lever vi i en något mer komplex verklighet. Så komplex att ingen av oss riktigt vet vilken kunskap som idag motsvarar den ursprungliga elden. Ändå framhåller vi Kunskap som om det i sig hade ett egenvärde.

Och köper en ko i tron att det är en häst/horse/perd/hevonen/cavallo/kalë/cheval/kuda/konj…

%d bloggare gillar detta: