Motivation, kunskap, mognad

Vad krävs för att bli en bra lärare? Vad krävs för att vara lämplig som lärare?

Eller…

Vad krävs för att vara en lämplig lärarstudent?

P4 Jönköping rapporterade häromsistens att det nu genomförs lämplighetstester av lämplighetstester innan lämplighetstesterna testas på allvar inför nästa läsår (2016). Och även om jag också tycker det är lämpligt att man lämplighetstestar tester, så får jag lite beröringsskräck. Det känns inte helt lämpligt med de där lämplighetstesterna.

Tanken är förstås att i slutändan producera bättre lärare (än oss som är det idag) och/eller höja vår status (igen eller möjligtvis fortfarande, eftersom varken lärarlegget eller förstelärartjänsterna gett några resultat på det området ännu – än en gång med observationen att även detta främst gäller nya lärare och inte oss gamla uvar, även om vi i teorin förstås också kan bli både legitimerade och förstelärare – och bra). Men den här gången riktar man inte in sig på lärarna, utan på lärarutbildningen.

Jag vet. #SkolanFörst och allt det där. Det livslånga lärandet och allting börjar med en bra lärare (och numera förstås en bra lärarstudent).

Tanken är alltså att det finns förmågor – kompetenser – som redan innan en individ kliver på sin lärarutbildning bör existera i hens kropp. Ligga lite lagom latenta, men även synliga.  De här förmågorna verkar ligga inom tre huvudgrupper:

1. Motivation – Det sker en hel del avhopp under första terminen, menar Per Gerrevall, som är professor vid ett av de lärosäten som nu lämplighetstestar lämplighetstestet. Och det är inte bara sant, det är också rimligt, med tanke på att läraryrket inte bara är ett akademiskt yrke, utan också ett socialt yrke, där du måste handskas med människor varje dag. Det här är egentligen den svåraste biten med läraryrket – liksom med yrken inom vård och omsorg, som är ett mer närbesläktat område än man kanske vill belysa i tider av statusjakt. De som hoppar av är sannolikt de som inte insett hur central den här aspekten är och tappar sugen när de inser att det inte bara handlar om att glida sig igenom tentor och seminarier på det där bananskalet lärarutbildningarnas kritiker så gärna beskriver.

På sätt och vis är det väl bra om de här personerna kan motas i grind så snabbt som möjligt. I teorin tar de upp platser som kunnat fyllas av mer motiverade studenter (om det nu funnes några köer att tala om till de här platserna), och bristen på insikt i vad läraryrket innebär är det ju alltid bra att åtgärda. Men problemet här har ju uppstått eftersom allmogen har en förvrängd bild av läraryrket och även om jag förstår upplevelsen av att behöva gallra bort de som accepterat den förvrängda bilden, känns det lite orättvist. Inte minst eftersom den förvrängda bilden i mycket väsentligt har förmedlats av branchen och dess fackliga företrädare. Alltså av den branch som med ena handen lockar med bilden av ett statusyrke, men med den andra sätter stopphanden i ansiktet på dem som accepterat bilden av sagda statusyrke.

2. Kunskap – ”Ibland är det obegripligt att en person fått godkänt i svenska B. Mig säger det att man inte kan lita på betygen som studenterna fått i gymnasiet eller komvux”, berättar Stefan Engberg, som är utbildningschef på ett annat lämplighetsprövande lärosäte.

Än en gång, är det verkligen lärarutbildningens problem? Detta drabbar väl rimligtvis alla högskoleutbildningar och även om man kan föra ett cirkelresonemang av rang om hönan och ägget i frågan om ansvaret för studenternas dåliga kunskaper, så undrar jag om det är just i entrén till lärarutbildningen som vi ska utföra gallringen? De här studenterna har uppenbarligen godkända betyg, så de har inga möjligheter att läsa upp sina resultat. De kan det de kan, och de brister där de brister, men de har sin formella behörighet och vad säger det om den här behörighetens giltighet när inte ens lärarutbildningen godkänner skolans (och de befintliga lärarnas) förmåga att göra korrekta bedömningar?

Men visst är det här ett problem. Vad är det som gör att utbildade, examinerade och legitimerade lärare sätter betyg som inte står i överensstämmelse med de faktiska kunskaperna? Är de inkompetenta, sin kompetens till trots? Är det lärarnas fel? Det måste det ju vara, eftersom lösningen står att finna i antagningsprocessen till lärarutbildningen. Är svenska lärare i gemen lite för puckade för sitt yrke? (Eller handlar det om något helt annat än lärarnas kompetens? Gud förbjude att vi skulle börja tala om strukturella frågor istället!)

3. Mognad – Mognad är ett svårt begrepp, och i förskolan anses det generellt sett som mycket fult (och irrelevant) att använda mognad när vi talar om barnen och deras utveckling. Men det funkar när vi pratar om lärarstudenter (och lärare?): ”Många är blyga och spända när de kommer från gymnasieskolan, men medan de flesta kan utvecklas under utbildningen kommer vissa aldrig över spärren.” Det är den där Gerrevall igen. Målet här är alltså att identifiera de där som aldrig kommer komma över spärren. Hur nu det ska gå till.

De två första punkterna går med lite god vilja att acceptera, även för mig. Argument kan möta argument och resultatet – oavsett resultatet – kan bli att den presumtiva studenten lämnar lämplighetsprövningen med nya, konstruktiva perspektiv på sig själv och läraryrket. Men den här tredje punkten… Hur menar man att bedömningen skall gå till? Finns det konkreta sätt att bedöma en persons möjligheter att mogna förbi en viss gräns och varför har då inte jag som lärare tillgång till detta verktyg?

Jag är lärare och jag möter människor dagligen. Vissa är kompletta idioter och kommer så att förbli. Det finns inget hopp för dem och de kommer leva sina liv som mentala tonåringar. Det vet jag. Men jag bygger den uppfattningen till 100% på mina egna fördomar och jag måste kunna åsidosätta dessa uppfattningar, liksom de fördomar jag använt mig av, till förmån för ett professionellt bemötande och utgångspunkten att alla kan utvecklas, bara man ger dem rätt förutsättningar. Man skulle kunna kalla det åsidosättandet för en slags hederskodex för läraryrket.

Att krydda en lämplighetsprövning till lärarutbildningen med godtyckligheten i den tredje punkten vore att trampa på en sådan hederskodex. Eller, för att dämpa mig något, så går en mognadsbedömning i alla fall stick i stäv med det vi får lära oss på lärarutbildningen. I alla fall vi som haft turen att släppas in.