Flummig forskning

Ämnet för kvällens #skolchatt var (skol-)forskning. Jag var med lite i början, men distraherades ganska omgående av en film och missade egentligen hela kalaset. När jag återkom svarade jag på ett par av de mentions jag samlat på mig angående frågan om hur verksamhetsnära forskningen kan vara innan den förlorar i generaliserbarhet. Jag tänkte först att det var det stora – teorin om allting – som var målet med forskningen, men när det kom till kritan insåg jag att det nog inte är så jag vill ha det. Det hade dessutom gått stick i stäv med den postmoderna ådra som löper genom min flumpedagogiska kropp.

Den verksamhetsnära forskningen. Fallstudierna och det skarpt avgränsade underlaget. De placerar forskningsfrågan i en tydlig och lättidentifierad kontext som gör det lättare för de som tar del av materialet att förvandla forskningens svar på ”vad” till det ”hur” man ofta eftersöker. I bästa fall gör de dessutom i ett tidigt skede klart för läsaren om materialet är relevant eller inte.

(Jag ser hur jag oproblematiskt sätter en yrkesverksam lärare med en specifik fråga framför materialet. Men forskning har förstås fler målgrupper och syften än så.)

Vad vill vi med skolforskningen?
Vem skall lära sig av den?`

Precis som man inom specialpedagogiken ofta svarar på konkreta frågor med uppmaningen att söka svaret inom oss själva, svarar forskningen ofta genom att skruva isär alla delar och lägga dem på en filt framför oss, så att vi kan spå framtiden i den särskilda ordning man lagt delarna.

Det är klart att den typen av forskning – den generaliserbara – har kvalitéer. Jag tror inte vi klarar oss utan den.

Men som flumpedagog sätter jag ett större värde i att just min skola/förskola beforskas, eller att jag vet att det är förutsättningarna i just min kommun som ligger till grund för de specifika resultat forskningen uppnått. Nyanserna försvinner i takt med omfattningen, samtidigt som det är nyanserna som är det betydelsefulla när forskningen skall omsättas i handling. Även om t.ex. det här är Flumpebloggen, kan jag knappast göra anspråk på att tala för alla flumpedagoger. Inte heller skolforskning(ens innehåll) kan/bör utge sig för att gälla alla skolor.

Varje bok eller avhandling jag lagt ifrån mig eftersom den – trots att ämnet är det jag söker svar inom – visar sig sakna relevans för just min specifika situation är ett exempel på detta. På forskning som misslyckats. Inte för att resultaten är felaktiga, förstås, utan för att den är för generaliserad eller forskningsetiskt otydlig för att det skall framgå att de förutsättningar som gäller de beforskade objekten inte är desamma som det objekt jag befinner mig i.

Vill man se skolan som en postmodern arena för lärande, blir kapitlet om forskning lite lätt problematiskt…

Leka skola

Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.

Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.

Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.

VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.

Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?

VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.

Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!

Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.

Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?

Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?

Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.

Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.

Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.

Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.

Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.

%d bloggare gillar detta: