Absoluta och relativa resultat

Är skolan i kris nu igen? Nej, den har tydligen varit i fritt fall de senaste 40 åren, om man får tro de senaste prognoserna (eller om det antagligen heter något annat när man blickar bakåt med samma aningslöshet för att se det man vill se, istället för det som där finns). 70-talets flumskola kommunaliserades på 80-talet och fick en skitläroplan på 90-talet och på 00-talet förlorade lärarna (fast egentligen handlar det om några helt andra) den sista gnutta totalitarism som dröjt sig kvar i några skrubbar och vrår. Och sedan 2006 har Jan Björklund i egen hög person försökt rädda detta sjunkande skepp och gör det fortfarande. Så sent som idag förklarade han att det förändringsarbete han sysslat med i sju långa år inte kommer att ge synligt resultat förrän om många, många år.

Om vi väljer att tro honom.

Men vi stannar upp lite vid krisbeskrivningen. Det betyder alltså att alla mellan ca 20 och 50 – d.v.s. majoriteten av den idag arbetande befolkningen – gick hela sin skoltid i den här flum- och skitskolan. Jag själv tog mina första skolsteg i flumskolan och hann knappt gå ut lågstadiet förrän skiten kommunaliserades. Missade iofs Lpo94, men tog igen det som elevassistent runt millennieskiftet och är sedan nästan 8 år behörig – d.v.s. utbildad och examinerad – lärare i förskola, förskoleklass samt grundskolans tidigare år. Det där kan förstås komma att behöva revideras om jag någon gång söker min lärarlegitimation och de tränade chimpanserna på Proffice tycker något annat än jag själv.

Hursomhelst är i princip ”alla” barn av flum- och skitskolan. Och det har gått rätt bra för oss, tycker jag. Jag är i alla fall nöjd med mig själv och den jag blivit.

Och så har vi PISA mitt i allt detta… Mellan 2009 och 2012 gör svensk skola ett dramatiskt dyk som saknar motstycke. Det har förstås INGENTING att göra med den aktiva skolpolitik som förts av Alliansen och Jan Björklund sedan 2006. Detta plötsliga dyk är istället ett solklart bevis för att vi verkligen hade en flum- och skitskola mellan ca 1969 och 2006. Det är efterdyningar vi ser. Eller så är det faktiskt en tydlig signal om att den aktiva skolpolitik som förs är på väg att få allvarliga konsekvenser för skola och samhälle.

Ändå är det inte så illa som det låter.

Visst har elevernas resultat (i PISA) sjunkit. Men inte så mycket som det låter i skräckrapporteringen. En titt på kunskaperna i matematik visar att Sverige har en lika hög andel elever som ligger på nivå 3 som OECD-genomsnittet. Därtill är det bara en procentandel fler elever i OECD-genomsnittet som ligger på den högsta nivån, jämfört med Sverige. Orosmolnet är den höga andel (27%) elever som saknar baskunskaper i matematik. Det ska inte viftas bort. Samtidigt kan vi glädjas åt att nästan en fjärdedel av de svenska eleverna har kunskaper som motsvarar ett spann mellan att kunna ”hantera matematiska modeller där vissa restriktioner och antaganden kan behöva göras” (nivå 4) och ”konceptualisera och modellera komplexa problem och visa prov på avancerat matematiskt tänkande som kan innebära utvecklande av nya strategier för att angripa tidigare okända problem” (nivå 6). Kort sagt följer vi en slags normalfördelningskurva (nu satte flumskolemotståndarna latten i halsen!) där 27% av eleverna inte håller måttet, 24% är bättre på matte än gemene man och 48% sitter på fullt tillräckliga mattekunskaper.

Det som får tidningarna att trycka upp larmrubriker är inte så mycket kunskapstappet i sig, utan att – och jag tycker Skolverket uttrycker sig osedvanligt talande här – ”Sverige har den sämsta resultatutvecklingen av alla OECD-länder”. Det vill säga att de svenska elevernas tapp i kunskap ställs i relation till de andra elevernas tillgodogörande av kunskap. Vi har blivit lite dummare samtidigt som de andra har blivit mycket smartare.

Vi borde glädjas år OECD’s samlade kompetensökning istället för att grämas åt att vi blivit förbisprungna. Visst ligger vi inte längre i topp, men det innebär inte per automatik att vi blivit dåliga. Bara i den eviga tävlingen och jakten på resultat blir detta till det stora misslyckande som det nu berättas om i tidningarna. Till ingens glädje.

Och så var det kontentan av det hela:

”Enligt TIMSS 2011 och PIRLS 2011 är svenska lärare minst nöjda med arbetsvillkoren i hela EU/OECD.”

Kan det vara så att missnöjda lärare som har usla arbetsvillkor (d.v.s. förutsättningar att arbeta med lärande) har betydelse för elevernas kunskapsinhämtning? Och kan det vara så att de reformer och åtgärder som nu sittande regering (med Jan Björklund i spetsen för skolfalangen) genomför(t) helt enkelt inte åtgärdat detta centrala problem?

Jag tror det. Och jag tror att det är viktigare att se och åtgärda detta, än att stirra sig korsögd på de relativa resultaten i PISA till ingen glädje eller nytta.

Den dimhöljda reformen

Idag, den 1 december 2013, införs det formella kravet på legitimation för nyanställda lärare/förskollärare. Men den dimhöljda mystiken kvarstår.

För samma dag som legitimationkravet införs, känner Jan Björklund (i sällskap av Bo Jansson, LR) åter att det är dags att drämma näven i bordet: ”Legitimerade lärare som sätter betyg ska vara behöriga i det ämne där betyget sätts”, ryter han i Expressen och jag tänker att var det inte precis det som legitimationen skulle åtgärda? Att lärarna som sätter betyg också är behöriga i sitt ämne, alltså?

Nu blev det lite rörigt, känner jag. Men å andra sidan är det kanske legitimationsreformens mest framträdande aspekt. Rörigheten.

Det första steget i lärarlegitimationen är införandet av den, vilket alltså innebär att ”(v)arje legitimerad lärare blir behörig att ansvara för undervisningen i vissa ämnen och årskurser”. Precis. Legitimationen knyter behörigheten till ämnet. Du får bara undervisa i de ämnen du är behörig att undervisa. Med vissa undantag.

Det andra steget ”träder i kraft den 1 juli 2015, då undantagsregler upphör och bara de lärare som har legitimation självständigt får sätta betyg”. Logiskt, även om jag inte gillar det nämnvärt. Nu gäller legitimationen fullt ut.

Men ändå fortsätter artikeln: ”Enligt vår uppfattning är det dags för ett tredje steg i lärarlegitimationen. Det bör krävas att den legitimerade lärare som sätter betyg också ska vara behörig i det ämne där betyget sätts. Detta är en omfattande skärpning av skollagens krav.”

På vilket sätt skiljer sig detta tredje steg från det första? Har jag missat något kryphål som säger att legitimerade lärare får sätta betyg i vad som helst? Antagligen inte. Egentligen beskrivs ingen förändring. Det som avses är de fall där en fortfarande (trots att det efter 30 juni 2015 inte skall finnas några undantag) obehörig lärare undervisar i ett givet ämne och måste ha hjälp med betygsättningen. Då skall det inte längre räcka med en legitimerad lärare, utan läraren måste vara legitimerad för det givna ämnet.

Men, tänker jag i mitt stilla sinne, om det finns en legitimerad lärare tillgänglig för betygsättningen – varför undervisar då inte hen redan i ämnet?

En skärpning av lagtexten är det sannolikt, men är den egentligen relevant? Omfattande är den i alla fall inte. Obehörig är fortfarande obehörig.

Legitimationsreformen är oöverskådlig. Om det är något artikeln i Expressen visar, så är det just detta. Och mina svårigheter att skriva ett sammanhängande blogginlägg om artikeln visar på samma sak.

Idag firar jag dag #1 som examinerad, men obehörig, lärare. Det känns bra.

%d bloggare gillar detta: