Vad vill jag?

Jag kan nu prata om mitt minskade bloggande i termer om år, vilket är hisnande. Sex inlägg 2014, detta inräknat. För att jag upprepar mig och riskerar att upprepa mig ytterligare för varje inlägg jag skriver. Och då är det bättre att inte skriva något alls, tänker jag. Och fiser samtidigt ut 140 tecken på Twitter.

Skoldebatten har lagt sig och förvandlats till en workshop över nätet. Vi flippar och blippar och Hattie och hit och dit, och vi marknadsför oss som föreläsare eller entreprenörer och säljer in oss själva och våra idéer istället för att… Ja, vadå? Vad vill jag?

Äntligen ideologiskt maktskifte i skolan. Folkpartiet och Alliansen lämnar plats åt SMP – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som omgående vill ha obligatorisk gymnasieskola. Jag är med andra ord fortfarande i opposition. Some things never change…

Jag är mer intresserad av skolan som idé och funktion än av dess innehåll, tror jag. Frågan för mig är t.ex. inte hur lärarna ska bli bättre, utan om varför vi upplever dem som otillräckliga.

Men de frågorna diskuteras inte så mycket. Ergo bloggar jag inte så mycket heller.

Därtill finns det viktigare samhällsfrågor än skolan att dryfta just nu. Även om det antagligen innebär något slags helgerån att påstå det.

Annonser

De kallar oss flumpedagoger

Fick en kommentar av Michael som förtjänar ett längre svar än vad som känns försvarbart att göra i form av en annan kommentar.

Michael skriver:

Ja är det detta Jan Björklund, som jag känner sedan många år, menar: http://sv.wiktionary.org/wiki/flummig då är begreppet “Flumpedagogik” helt ute och cyklar om man nu vill ta denna pedagogik på allvar!
Personligen står jag med s.a.s. en fot i båda läger… Jag är uppfostrad i Waldorfskolan som barn. Jag är utbildad officer (där av vänskapen med Jan). Jag har alltså upplevt pedagogik där vi sätter människan i centrum i båda fallen, där vi tar ansvar för varandra och har bra relationer, även under svåra förhållanden… Att få andra människor, unga som lite äldre att lära in och tillämpa kunskaper när det behövs, i livet, det är väl det vi strävar efter? Eller? Är det så att dessa båda läger “Kunskapsskolan” och Flumpedagogerna” har grävt ner sig i sina skyttegravar och vägrar att se att de båda söker efter samma sak?

Vi börjar från början.

Tack för din kommentar! Jag måste faktiskt ge dig rätt i vissa aspekter av det du skriver, men jag måste förstås också visa på ett par saker som du missuppfattat. På det stora hela inser jag också att Flumpebloggen har en historia som borde sammanfattas (inte minst på ”om”-sidan, vilken är den sida du skriver din kommentar på). Jag ska därför omgående och genast sätta upp en revidering av ”om”-sidan på min att-göra-lista.

Den definition av ”flummig” som wiktionary presenterar har egentligen inget med vare sig den pedagogiska huvudfåra den s.k. ”flumpedagogiken” representerar, eller den omdöme Jan Björklund delar ut till allt som inte omfattas av hans s.k. ”kunskapsskola”. Begreppet har använts flitigt av utbildningsministern om hans meningsmotståndare, och inte sällan i kombination med okunniga uttalanden om de ståndpunkter eller åsikter dessa meningsmotståndare uttryckt. Han har kallat oss flumpedagoger och våra pedagogiska ideal för flumpedagogik. Och eftersom han vet bäst – han är ju vår utbildningsminister, vår ställföreträdare i regeringen – så valde vi att gå med strömmen och acceptera och bejaka detta.

De inlägg du kan läsa på den här bloggen – särskilt de tidigaste – beskriver väl min och andras syn på begrepp som kunskap och lärande, de gör upp med idéer om ”ordning & reda” och hela den syn på skolan och läraryrket som präglar Jan Björklunds skolpolitik. De är dessutom skrivna mitt under brinnande debatt, vilket gör dem till mer polarisera(n)de är de skulle kunna vara. Det är viktigt att tänka på. Jag målar upp en motbild till den som förmedlas av utbildningsministern, men utan tillgång till stormedier och utan den pondus som förstås följer med en folkvald representant. Så tro på faen att jag måste vara övertydlig emellanåt. För att överhuvudtaget kunna göra mig hörd. Skyttegravarna blir en – tyvärr – god metafor för den kontext texterna skrivits inom.

Jag är ganska säker på att det i något av alla inlägg står skrivet att vi (flumpedagogiken och kunskapsskolan) strävar mot samma mål. Det är en viktig utgångspunkt och något jag länge trott på. Att vi alla ville att våra barn och elever skulle lämna grundskolan med ett gediget bagage bestående av känslomässig mognad och laddade kunskapsbatterier som i kombination skapar en människa med oändlig potential att bli och göra i princip vad som helst. Att det bara var vägen dit vi inte var överens om.

Men Jan Björklunds skola är inte till för alla.

Den erbjuder bl.a. okvalificerade utbildningar till okvalificerade elever (barn? människor?). Den bortser helt och hållet från det faktum att människors känslomässiga utveckling har betydelse långt upp i åldrarna och att angrepp på det känslomässiga planet kan få följder under mycket, mycket lång tid efteråt. På det stora hela är det en konstruktion som – liksom i det militära, vilket du nog känner väl till – går ut på att lära människor lyda order per automatik. Inte ifrågasätta, inte göra ungefär som det var tänkt. Exakthet. Raka linjer. Lydnad.

Tanken kanske är god någonstans därinne, men så länge skolan befolkas av lärare och elever som är människor, kommer den inte att bli som det var tänkt.

Vilket jag i och för sig tycker är bra, för det skulle inte vara en skola jag ville sätta mina barn i.

Men varför invänta katastrofen?

Det vore alltför oansvarigt.

Så ja, jag kallar mig flumpedagog. Och jag skriver här, på min blogg, för att visa att det finns alternativa vägar att gå. Och om någon av Jannes gamla militärkompisar råkar läsa det här och tänka att ”men jag gick ju i Waldorfskola och det tyckte jag var bra” – då kanske hen tar med sig den idén till sin gamla kompis och så hittar de tillsammans en väg som kombinerar de här ”motsatserna”. Som leder till att vi får människor som tar ansvar för varandra och har bra relationer och inhämtar massor med kunskaper som de dessutom förstår att tillämpa.

Då har vi kanske snart en flummig kunskapsskola. Det bästa av två världar.

Kanske dags att ringa upp din gamle kompis, Michael? 😉

Att skiljas är att dö en smula

Under hösten 2011 var jag mer eller mindre inaktiv på båda mina bloggar. Jobbet begravde mig levande med alla dessa barn, administrativa uppgifter, förväntningar, möten, fler möten, kollegor, nedskärningar, särskilda behov, möten, krav, fler förväntningar, insikt och insiktslöshet. Den tid som inte spenderades på eller med jobbet var jag tvungen att lägga på annat för att överleva mentalt.

Samtidigt åtnjöt jag ändå ett visst erkännande – som att mina gamla inlägg låg och lyfte ränta, eller mognade som vin eller ost. Artikeln i Lärarnas Tidning lyser förstås som en fyrbåk, men jag tänker också på de sporadiska kommentarer och pingbacks till gamla inlägg som ramlade in lite då och då under hösten. Tack för dessa – de påminde mig om det positiva med att göra det här.

Jag hann också fundera över syftet med bloggarna. Jag började alltmer se på Flumpebloggen en som företrädesvis politisk arena. Oppositionell i sitt anslag. ”Upp till kamp!” Nu senast med ett ensidigt fokus på lärarlegitimationen. På gränsen till att bli en tråkig plats att besöka. Och hade jag mot förmodan något att skriva handlade det om jobbet (Skäggig Dagisfröken) eller förskolan (Skäggig Dagisfröken). Skolan i allmänhet varken orkade eller ville jag engagera mig i. Och med ”skolan i allmänhet” som något slags ledord för det jag skriver här, är det klart att det blev ännu svårare att producera något flumpedagogiskt.

Flumpedagogen började helt enkelt stå i opposition till den skäggige dagisfröken. Och tappade mark på grund av det. Som att jag blev mer skäggig (dagisfröken) än flummig (lärare i förskolan).

I nuläget trivs jag med den perspektivförskjutningen. Min arbetssituation kräver dessutom detta av mig.

Skolan i allmänhet behöver dessutom inte mig på samma sätt som när jag startade Flumpebloggen.

Förskolan i synnerhet, däremot. Där finns det saker att göra.

Räkna med mer aktivitet (än här) på Skäggig Dagisfröken framledes.

/Janne

Måndagsmys med följdfrågor

Efter att läraren ”Stefan” uppmärksammat mig på att Flumpebloggen listats i senaste numret av Lärarnas Tidning under rubriken Lärare skriver om skolans värld – i eminent sällskap av Mats (Tysta Tankar), Christer (Christermagister), Lenox (På Förskolan), Anna (Ny i Svenska Skolan) och Öpedagogen – kände jag att det var hög tid att försöka strukturera (ordning & reda skall det vara!) upp min fritid så att jag uppdaterar bloggen på lite mer regelbunden bas.

Därför har jag, med början idag, bestämt att måndagkvällar skall vara skolbloggskvällar. Huvudsakligen, i alla fall. Vi får väl se hur det blir med den saken när det kommer till kritan.

Ni andra? Hur gör ni för att få tiden att räcka till? Eller äter, sover och skiter ni skolbloggar? För jag vill gärna se film ibland. Fippla med kameran. Skriva på någon av mina andra bloggar. Ha ett privatliv utanför datorn.

Var hittar ni tiden och vad väljer ni bort?

Omarknadsföringens mysterier

Jag har skrivit åtta inlägg på Flumpebloggen sedan årsskiftet. Det här blir mitt nionde och det första jag skriver i april. Det populäraste inlägget just nu är det jag skrev om lärares arbetstid i november förra året, Hur många timmar går det på en arbetsvecka? och antalet besökare befinner sig i en snygg nedåtgående kurva.

Men samtidigt har det sålts 6 flumpetröjor på lite drygt två veckor. Varför?

Intervjuad

Idag står jag i fokus på Magisterns blogg. I ”söndagsintervjun” frågar Andreas mig om mitt yrkesval, lite genus och flumpedagogik, samt mina visioner som potentiell ny skolminister.

Bara så ni vet.

Prenumerera på Flumpebloggen!

Nu kan du få Flumpebloggen i din brevlåda – förutsatt att den tar emot e-post. Kika i högerspalten, strax under listan med de senaste kommentarerna…

%d bloggare gillar detta: