Värdet av det osynliga

Idag skriver Filippa Mannerheim intressant om betyg och värdering på sajten Dagens skola. Det handlar om Trelleborgs kommun som tänker införa något slags bonussystem där lärare vars elever presterar bra får högre lön.

Som vanligt låter det bra, rent generellt. Duktiga lärare belönas.

Men för att det ska bli så bra som det låter måste prestationsbedömningen av eleverna göras på ett oerhört omfattande, resurskrävande och opraktiskt sätt. Och man måste – förutom att mäta inhämtad kunskap – också värdera det ur mätbarhetssynpunkt osynliga. Mannerheim exemplifierar detta med Elin, Sanna och Tomas, som alla tre utvecklats enormt under sin gymnasietid, men utanför betygskriterierna i kursplanen. (Ellin har, med lärarens hjälp, utvecklat självförtroendet så att hon nu vågar tala inför grupp, Sanna har lärt sig samarbete och Tomas förstår äntligen textbindning.)

Dessa aspekter på en god lärargärning finns överhuvudtaget inte med i debatten, där det mest framställs som att vi lärare uteslutande skall jobba med Kunskap. Och därmed tenderar dessa värden också att försvinna ur vår praktik.

Det är främst det Trelleborgsexemplet kommunicerar till mig – en alliansstyrd kommun som vill visa att de minsann följer regeringens skolpolitiska linje och därtill är initiativrika och handlingskraftiga skapar ett belöningssystem som skall främja kunskapsaspekten av läraryrket. Men utan djupare insikt om hur det här kan komma att påverka helheten. Det kommunicerar faran med en för enkel och tydlig retorik. Man kan tolka den bokstavligt, och då blir det lätt fel.

Så inför helgen tänkte jag försöka utmana oss med frågeställningen ”Hur kan vi förmedla läraryrkets komplexitet på ett sätt som kompletterar den dominerande bilden av oss som kunskapsförmedlare?”

Lycka till och ha en bra helg!