Jag och min jeansväst

Jag tar avstamp i en gammal diskussion på Helena von Schantz’ blogg, där hon liknar betyg vid ett slags kvitto ”på att målen har nåtts”. Jag skrev ett par kommentarer angående hur jag ansåg att liknelsen var olycklig, kanske mest p.g.a. att kvitton – till skillnad från betyg – aldrig skapar fokus på vad man inte köpt eller lärt sig. (Och tur är väl det. Tänk er kvittot då man bara varit in och köpt en chokladkaka!)

Men så började jag tänka om. Vad är det vi vill ha av betygen? Vad skall de ge oss? Mig som elev? Som lärare?

Jag tror att oavsett hur vi tänker om betyg, så är vi ganska överens om att de inte alltid fungerar som det var tänkt. Det krävs mer än betyget för att betyget skall vara relevant för alla berörda parter. Och även om det nu går att hänvisa till forskningsresultat som kan tolkas som ett försvar för (tidiga) betyg, så tänker jag ändå att det handlar mer om miljön runt betygen än betygen i sig. Att man ser till att miljön förvandlar urvalsverktyget till en morot.

Så tar jag en paus i funderingarna och loggar in på mitt konto på sajten GetGlue för att fördriva lite tid. Idén med sajten är rätt korkad; man gillar saker, och när man gillar tillräckligt många saker av samma sort får man ett litet märke. Märken delas också ut när man utfört vissa bedrifter, som att delta i diskussioner, besöka andra användares profiler m.m. Korkat, som sagt, men oerhört motiverande.

Dagen efter läser jag en Kalle Anka-tidning för min dotter. Knattarnas scoutorganisation, Gröngölingarna, tjänar buntvis med medaljer för varenda liten sak de genomför. Det är som GetGlue, men i serietidningsformat.

Och nu formas en tanke. Titta t.ex. på kursplanen för år 3. Varför inte dela ut ett litet märke för varje uppnåendemål eleven uppnått?

Det första konkreta målet i matematik säger att eleven i slutet av år tre skall ”kunna läsa och skriva tal samt ange siffrors värde i talen inom heltals­ området 0–1 000”. När detta prickats av får eleven hem ett litet matematikrelaterat märke att sy fast på jeansvästen.

Nästa mål är att ”kunna jämföra, storleksordna och dela upp tal inom heltalsområdet 0–1 000”. Nytt märke på jeansvästen.

Totalt rör det sig om 15 märken i matematik att erövra innan slutet på det tredje skolåret. Lägg därtill 11 märken i svenska och du har totalt 26 hägrande erövringar att göra under dina första tre år i skolan.

Jakten på märken kan förstås inte ersätta betyget eller det skrivna omdömet helt, men det kan i alla fall komplettera det. Eller översätta, snarare.

Betyg är skrivna på byråkratiska. De förstås främst av myndigheter, lärosäten och datorer.

Skriftliga omdömen är skrivna på vuxenspråk. De förstås främst av vuxna.

Problemet med dessa omdömesformer är att de blir kvitton på något redan genomfört. En avräkning. Ett slutresultat att bygga vidare på inför nästa säsong. Och detta kanske innan eleven är klar.

Erövrandet av märken kan istället pågå under terminen, läsåret, läsåren i en kontinuerlig rörelse och blir inte ett slutresultat förrän man har alla fastsydda på jeansvästen. Och då kan man börja om på en ny, tom väst.

Betyget skickas till nån myndighet, det skriftliga omdömet till mamma och pappa, och västen behåller jag själv.

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

20 Responses to Jag och min jeansväst

  1. Mats skriver:

    Intressant!
    Jag tänker på min barndoms simmärken och hur jag kämpade för att uppnå de där 200 metrarna klädsim.

    Behaviorismen är tabuiserad inom pedagogiken och ändå styr den våra liv mer än de flesta av oss vågar erkänna. Om livet är en tävling kanske det är lika bra att skolan tar konsekvenserna av det och kör märkesmodellen. jag tänker att den gamla öststatspedagogiken ”veckans elev” är en annan säkert mycket motiverande variant.

    Idag trampar vi runt i ett träsk där vi låtsas som om betygen är informerande men egentligen vill använda dem motiverande och disciplinerande.

    Vi har liksom hamnat mellan soffgrupperna.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Nja… ”veckans elev” kanske är att ta i?😉

      Men om man för en gångs skull plockar bort den annars så eftersträvansvärda helhetsbilden och kokar ner betyget i ett hanterbart antal konkreta mål och kryddar dessa med något både eftersträvansvärt och beständigt – får man inte en både motiverande och avdramatiserande situation då?

      SJälvklart ligger tävlingen där och lurar. Kanske synliggör man den. Men min förhoppning är kanske främst konkretiseringen av det som händer – eller bör hända – i skolan. Vad gör jag här? Vad gör jag här? (Det är två som ställer sig frågan – läraren och eleven.) Och prioriteringsordningen – märkena (processen) blir viktigare än betygen (slutresultatet). Förvärvandet av kunskapsmålen (nuet) ställer sig framför taktikval och meritpoäng (framtiden).

      Det finns säkert andra sätt att göra det på. Så fram med dem! Här eller på era egna bloggar.

      Vi kan inte fortsätta gnälla på betygen om vi inte samtidigt börjar föreslå alternativ eller komplement till dem…

      Gilla

      • Plura skriver:

        Bra skrivet. Läs gärna Skolinspektionens rapport 2010:10 om bristen på uppföljning, utvärdering och åtgärdsarbete. Endast 2 av 10 rektorer tar ansvar i hög grad för dessa frågor.

        Det är inte elevens fel om de inte når kunskapsmålen utan bristen i analys av resultatet på den pedagogik som används. Med andra ord måste de pedagogiska samtalen öka i förskolan och skolan så att det pedagogiska arbetet anpassas till elevens förmåga att nå målen. Både för de som är ”smarta” och de som har lite svårare att knäcka koden.

        Gilla

  2. Ailas skriver:

    Det fina med din modell var att du behöll västen själv!

    Jag har precis överlevt – men det var hårt – en betygssättningsprocedur, som gjort mig mer och mer berövad och ledsen. Ungdomarna är förgiftade av betygen och de flesta är endast intresserade just av dem och de kräver höga betyg. Ingenting annat! Varenda liten inlämning, redovisning, läxförhör etc förvandlas automatiskt till ett betyg. ”Det där gjorde du bra” betyder automatiskt MVG, det är tolkningen.

    Det hela är absolut sjukt! Skrev för några dagar sedan ett inlägg på min blogg om att betygen aldrig kan bli rättvisa och det tycker jag fortfarande. Få har tilltro till betygen idag, dessutom… Så!

    Jag drömmer om en dag då eleverna främst söker kunskap för att lära sig mer, för att sedan kunna vara beredda att utveckla samhället vidare. Betygen som urvalsinstrument för vidare studier behövs inte heller, de är ju ändå inte rättvisa… utan det vore mycket bättre med intagningstester och intervjuer. Detta har testats på vissa håll, men befunnits vara ”för dyrt”. Man häpnar för det kortsiktiga perspektivet!

    Gilla

    • Janne skriver:

      Det är väl just att de sipprar in i varenda litet moment och att man antränger sig utifrån en bedömning av hur stark kopplingen är mellan prestation och betygsättning som är ett av de stora problemen med hur betygen fungerar idag.

      Inte minst för att de ställar sig ivägen för det spontana och glädjefyllda i att lära sig saker för att man vill det, är intresserad och nyfiken. Idag är nästan alla val eleven gör medvetna, (betygs-)taktiska och därmed också lustdödande. Inte konstigt, egentligen, att den vanligaste frågan man hör elever ställa nuförtiden är ”kommer det här på provet?” – de läser antagligen ett ämne som för dem är totalt ointressant i hopp om att meritvärdet skall ge dem en plats på en högstatusutbildning de inte ens vet om de vill gå än, men är för rädda att gå miste om ifall de skulle få för sig att bli läkare eller jurister.

      Betygen är för dem det enda som fortfarande är intressant. Men gör det någon nytta i en sådan kontext? Det är tveksamt…

      Gilla

      • Plura skriver:

        Har för mig att jag hörde samma visa när jag gick i skolan.

        Ärligt talat de relativa betygen använde undertecknad för att klättra på andras bekostnad för att ta mig till nästa utbildningsnivå. Inte var det för att kunna något. Så debatten är lika gammal som betygen.

        Och det är en stilla nåd att bedja att det fortfarande på den akademiska nivån är kunskap man mäter och inte prestation ”in the box”…..om är det allvarligt för framtida välstånd.

        Gilla

    • Plura skriver:

      ”För dyrt” – gäller det även för dem som söker till musikklasser och idrottsklasser??

      Om inte är det bara svepskäl för att man inte vill ha det på allt annat än der det fordras visst artisteri för att platsa i utbildningen, en form av elitism….

      Gilla

  3. Det var fint att få läsa dina reflektioner. Det här med betyg är inget enkelt.

    Något jag upplever som alldeles typiskt svenskt är att både elever och vuxna ser betyg som ett omdöme om personer, snarare än ett kvitto på en måluppfyllelse som ju framför allt beror på arbetsinsats – framför allt elevens, men även lärarens, skolans, föräldrarnas.
    Mina föräldrar gick båda två år på samma klass, själv har jag gått villkorskurs på sommaren för att jag har haft underkänt betyg. Ingen av oss tre skulle ha fått för oss att se de underkända betygen som något annat än ett meddelande att kavla upp ärmarna och få jobbet gjort. Hur kommer det sig att betyg likställs med IQ-test i det här landet? Så kan man inte stämpla de små stackars barnen.

    Gilla

    • Janne skriver:

      Men om betyget säger att framför allt eleven, men även läraren, skolan och föräldrarna inte är godkända, blir inte det per automatik ett omdöme om personen/-erna, även om det inte är intentionen?

      ”Jag underkänner inte dig, bara din arbetsinsats.”
      ”Det är inte dig det är fel på, det är din måluppfyllelse som är för låg.”

      Det här med betyg är, precis som du säger, inget enkelt. Och leker vi med tanken att problemet ligger i en felaktig tolkning av betygen, där personen oavsiktligt blir ett med sin måluppfyllelse/arbetsinsats/kunskap, kan vi försöka fundera på hur vi kan göra för att förhindra att den här missuppfattningen sprids.

      Jag själv har dock svårt att skilja de här sakerna från personen, så jag langar över bollen tii dig, Helena.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        En väldigt viktig sak att komma ihåg är att betyget säger INTE att eleven, läraren, föräldrarna eller skolan inte är godkända. Betygen säger att eleven inte har tillräckliga kunskaper i ämnet för att få godkänt betyg. Än.

        Det är en fruktansvärt viktig skillnad.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Sant. Men fortfarande ack så svårt att skilja på.

          -Det är inte du som är underkänd, det är dina kunskaper som är otillräckliga. Just nu.
          -Jaha, men ge betyget till dem, då. Eller vänta med betyget till mina kunskaper kommit ikapp.

          Vem är jag, om inte summan av mina erfarenheter, kunskaper och… Ja… Allt det jag bär inom mig. Och hur vi än vrider och vänder på det, så hamnar vi där igen. Att det är en del av mig som blivit underkänd/bedömd/rangordnad/värderad.

          Gilla

          • Morrica skriver:

            Vänta med betyget tills eleven uppnått kunskaperna istället för att ge IG.

            Det är en tanke värd att tänka.

            Gilla

            • Janne skriver:

              Det är en jättebra tanke! Flexibel betygssättning, liksom.

              Vissa är snabbare, andra vill ha mer tid – men slutresultatet bir ändå minst det önskade. Och jag tror att det skulle kunna lägga fokus på målen på ett positivt sätt.

              Gilla

  4. Plura skriver:

    Det var en klok akronism över markörer och signaler. Betyg är signaler för olika mottagare. Inte ett mått på kunskaper i sig utan att du haft förmågan att knäcka koden.

    Du är rätt ute tycker Plura!!!!

    Gilla

    • Janne skriver:

      Tack! Visad uppskattning smäller högre än ett nedskrivet betyg (eller omdöme).🙂

      Mycket av betygsdiskussionen handlar ju om vad betyg kommunicerar, men det är inte alltid tydligt att budskapet är olika, beroende på vem mottagaren är. Jag tror absolut att det går att hitta konstruktiva aspekter av dagens betygssystem, men frågan är för vem de är konstruktiva och på vilket sätt?

      Jag tror därför att vi bör lägga visst krut på att hitta komplement snarare än alternativ till betyg…

      Gilla

  5. Janne, när det handlar om att få en unge att våga sikta högre och våga mer smäller ett betyg högre än visad uppskattning. Men helst skall en unge få både betyg, vägledning och uppmuntran.

    När det gäller betygens enorma betydelse just i Sverige är det vuxenvärldens nojor och hang-ups som är huvudorsaken. Vi behöver tagga ner. Mycket.

    Gilla

    • Janne skriver:

      När det gäller min egen självkänsla (för det är det du talar om, väl?), så har den endast i undantagsfall påverkats av mina betyg. Å andra sidan har jag aldrig behövt jobba särskilt hårt för mina medelmåttiga betyg och nästan alltid upplevt dem som rättvist satta. T.o.m. tvåan i tyska jag fick i slutbetyget från nian var rimlig, om än en tillfällig smolk i bägaren.

      Jag undrar; talar du om betyg i allmänhet, eller syftar du på höga betyg? För den ”unge” som kämpat och kämpat en hel termin för sitt IG, tror jag knappast känner en lust eller ett mod att ”sikta högre”. Åtminstone inte utan lärarens/omgivningens tydligt visade uppskattning över hans/hennes arbetsinsats.

      Eller hur menar du att betyget smäller högre?

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Jag funderar över om du menar ‘uppskattning’ när du skriver uppskattning eller om du snarare menar ‘feedback’? Det är viss skillnad, för mig indikerar det förra att ungens motivation hamnar i att uppnå ett eller annat för att vara duktig i någon annans ögon, i det senare att ungens motivation hamnar i insikten att även om h*n ännu inte nått fram till målet så har h*n tagit sig en bra bit närmare än h*n var i början av läsåret/terminen.

        Ungefär som din jeansväst. Ungen har, om den kämpat och kämpat en hel termin, sannolikt tillgodogjort sig många av de byggstenar på vilket ett solitt G vilar. Man pratar om att G är ett orimligt stort steg, att även om läraren talar om att ‘du har gått från G minus till ett G plus’ så syns inte det i betyget. Detsamma gäller IG, i än högre grad, och det är svårare att sätta i ord ‘Du har gått från att inte kunna ett skit till att kunna en väldig massa’ syns inte heller i betygshandlingen.

        Om jag tolkar Helenas inlägg rätt är det ungefär detta hon pratar om – oavsett vad läraren säger och har sagt under läsåret så ger det en glädjekick att se i betyget att man lyckats ta sig ännu ett steg upp, att se att även om man inte nått G (eller VG, eller MVG, eller vad man nu kallar toppbetyget) ännu befinner man sig två eller fyra eller vad det nu kan vara steg närmare än man gjorde innan.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Jag menar nog bådadera. Du måste ju uppnå ett eller annat för att ta dig närmare målet.

          Att slutvärderingen – betyget – varken ger uppskattning eller feedback handlar inte om antalet steg eller nyanser i slutvärderingen, utan i att den är just en slutvärdering. Liksom västen spelar den ut sin roll när läsåret är slut.

          Men västen är närvarande hela läsåret. Den fylls med märken efterhand man förvärvat dem, inte alla på en gång efteråt. Kanske hinner man fylla västen redan innan läsåret är slut – ja, då kan man ju börja på nästa istället för att behöva vänta in sina kamrater eller terminsslutet.

          Så egentligen, oavsett vilken form av motivation vi talar om, är poängen att den måste hållas vid liv. Och det tror jag är svårt om man bara matar den en gång per termin…

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: