Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

4 Responses to Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

  1. Maths skriver:

    Nej, inte puckon, för det är synonymt med dumskalle. Rookie, pedagogisk rookie, är nog bättre. Och visst tar det tid. Man behöver faktiskt lära sig saker, få kunskap, och samtidigt reflektera och samla på erfarenheter. Det är lite som spelifierat lärande. Man behöver experience points och levla upp sig för att komma vidare. Och det processen kan vara rent beroende framkallande.

    Gilla

    • Janne skriver:

      ”Rookie” är i alla fall snällare än ”pucko”.😉

      Kanske är vi såpass indoktrinerade i det livslånga lärandets ideologi att fortbildningen får ett egenvärde i det att den är en högst påtaglig manifestation av just det livslånga lärandet? Kanske är det så att vår eviga strävan efter att alltid bli bättre är vad som krävs för att upprätthålla den bilden?

      Den dag vi känner oss nöjda med den kunskap vi besitter förlorar vi vår pedagogsjäl (drastiskt uttryckt)?

      Det kommer ganska regelbundna signaler från ”skoltwitter” om det här. Att man aldrig får känna sig fullärd. Att det är en dygd att alltid vilja utvecklas (och framförallt ge uttryck för detta på t.ex. Twitter inför andra lärare – som en slags trosbekännelse).

      Men det livslånga lärandet är en främst inre process, tänker jag. Det handlar om mitt liv, mitt lärande och summan blir min utveckling. Lärarjaget är bara ett av mina många jag, och då det är ett yrke ska det fanimej inte vara mitt viktigaste. Det är blott en del av en mycket, mycket större helhet.

      Gilla

      • Maths skriver:

        Aha, det livslånga lärandet som spökade. Det är ett begrepp med i alla fall två rötter, det ena som en slags ABF-kurser, det andra där arbetsgivaren säger att du måste gå kurser för att fördjupa dig i ditt arbete.

        Jag skulle säga, slutar du vara nyfiken och intresserad på jobbet, så blir jobbet bara en tråkigt och en transportsträcka till pension. Jobbet tar mycket av din vakna tid, så försök göra det intressant.

        Nu vet jag att det är svårt, med tanke på hur arbetet ser ut idag. New public management, lean, skattesänkningar, fördummande idéer etc.

        Gilla

        • Janne skriver:

          Förhoppningsvis har en valt det här yrket utifrån intresse (och ev. även fallenhet). Och jag tror att många (de flesta? alla?) rör sig i en framåtrörelse vad gäller sin utveckling som yrkesperson. Det jag lite grand vänder mig emot är hur den här framåtrörelsen är på väg att förvandlas till en dygd. Ett oskrivet ”måste”. Och att en del – kanske insiktslöst – börjat använda det här på ett värderande sätt.

          Det är den här gruppen av ”andra” lärare som blir ansvariga för den påstådda skolkrisen. De här som inte vill utvecklas eller anser sig (felaktigt) ha tillräckliga kunskaper i sitt ämne eller lärarskap.

          Men att ingen någonsin blir fullärd är ju inte mer än en allmän sanning och det är milt uttryckt orimligt att använda det som ett argument i nedvärderandet av en grupp kollegor (som man dessutom sällan vet vilka de är, eftersom man inte umgås med sådant patrask).

          Tillbaka till ordningen (och ämnet): Jag tror som du, att om man slutar vara nyfiken och intresserad så blir det rent outhärdligt att gå till jobbet varje dag. Och det är inte det jag menar en ska sträva efter när jag ifrågasätter fortbildning. Men drivkraften måste komma inifrån – från just den här nyfikenheten och intresset du nämner – och inte från yttre, normerande krafter som säger att fortbildning är en dygd och att du är en dålig människa (eller åtminstone en dålig pedagog) om du tackar nej till en i dina ögon ointressant kurs.

          Kanske är det emellanåt bättre att gå den där ABF-kursen eller distanskursen på någon högskola i fjärran som du själv valt helt oberoende av vad oligarkerna på skolkontoret tycker eller den profil ni beslutat er förskola/skola ska ha. För att den kursen ger mer näring åt din nyfikenhet och ditt intresse.

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: