Skolplikten: Rättighet och tvång?

Det har gått mer än sju år sedan jag läste en nu mer än tio år gammal artikel av Mats Dahlkvist med titeln Skolplikten och samhällsordningen, och därefter skrev ett sammanfattande och kommenterande blogginlägg om det (på min första skolblogg. Tänk vad tiden går). Eftersom frågan kom upp som ett sidospår i veckans #fskchatt tänkte jag att jag skulle damma av och putsa upp det där gamla inlägget:

Artikeln publicerades i Utbildning & Demokrati nr. 3/2002, och handlar om ”nödvändigheten och önskvärdheten av obligatorisk skolgång”. Dahlkvist frågar sig om den skolplikt vi har i Sverige är förenlig med de grundläggande principer som vårt samhälle vilar på – eller, för att använda ett begrepp som vi i skolans värld väl känner till, värdegrunden. Kan vi försvara skolplikten genom att åberopa de värden som läroplanerna förmedlar? (Och kan vi för den delen försvara existensen av läroplanerna?!)

Även om skolplikten kan ses som både önskvärd och nödvändig, finns där en problematik som Dahlkvist menar alltför sällan lyfts fram i det offentliga talet om skolan. Skolplikten, eller ”skolobligatoriet” (den term Dahlkvist verkar föredra), existerar visserligen i diskussionen, men i form av ett tomrum eller som en självklarhet. Man adresserar inte skolplikten nämnvärt i det offentliga rummet, inte heller inom den (tongivande) pedagogiska forskningen och inte i vardagligt prat, hos oss ”vanliga medborgare”. Istället för att diskutera skolobligatoriet, diskuterar vi skolobligatoriets mål och riktlinjer i form av dess läroplaner. Eller dess sociala syften att t.ex. inkludera utsatta grupper. Att diskutera mål, riktlinjer eller syften med skolobligatioriet är förstås ett sätt att implicit beskriva dess nödvändighet och erkänna dess giltighet.

Men vad är då problemet? Varför är frågan om skolpliktens vara eller inte vara så viktig? Dahlqvist ställer tre frågor. Har en politisk styrelse rätt att:

…föreskriva skolplikt för alla?
…föreskriva nationellt gällande läroplaner?
…i skolans undervisning förespråka en viss samhällsordning och en viss politisk ordning som den rätta?

Kan en politisk styrelse göra detta och ändå betraktas som legitim? Besvara frågorna i skuggan av skolsystemet i Irak under Saddam Hussein, och besvara dem sedan i skenet av skolsystemet i Sverige under Göran Persson. Likheterna är förvillande många, även om syftena skiljer sig åt.

I ett historiskt sken, där den politiska styrelsen agerat med mandat från obestridliga auktoriteter som Gud och/eller kungen har frågan om ett skolobligatorium inte varit problematisk. Det var i det skenet skolobligatoriet infördes, med det tydliga syftet – inte att utbilda massan för massans egen skull, utan för den nytta den utbildade massan skulle utgöra i nationens tjänst. Hur kan man ifrågasätta Gud eller kungen, liksom? Men det som händer i början av 1900-talet, när den politiska demokratin får sitt genombrott i vårt land, borde ha ställt allt på ända. Eller inte.

För självklart vore det praktiskt ohållbart att plötsligt rösta om allt i vårt samhälle – att börja om på noll. Så vi överförde helt enkelt den gamla, närmast feodala skolan till det nya demokratiska samhället. Och genom åren har detta, vårt samhälle, cementerat en ny ordning för vad som kännetecknar ”det goda samhället”. Och i denna nya, sköna värld blir alltså frågan om skolplikten plötsligt osynlig.

De tre frågorna ovan omformuleras nu av Dahlkvist genom att han lägger till ”demokratisk” före ”politisk styrelse”, och vips! har vi hamnat i en diskussion om skolplikten kan rättfärdigas av den samhälleliga och politiska ordning som råder idag. Han spetsar till det hela genom att formulera två möjliga vägar:

Den första vägen är att utgå från liberal politisk filosofi – d.v.s. det politiska tänkande som är rådande i västvärlden. Här hittar vi en kombination av etiker och filosofer: Hobbes och Locke (kontraktsteorier), Bentham (utilitarism), Kant (pliktetik), Rawls (rättvisebegreppet) och Nozick (rättighetsteorier). Här blir Dahlkvists slutsats att en obligatorisk skola av den art vi har i det svenska samhället inte överensstämmer med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle grundar sig på. Den individuella friheten, de individuella rättigheterna – och kanske främst tankefriheten – har så stark ställning inom dessa teorier att ett skoltvång står i stark motsättning till detta. Skolan i sig – och läroplanerna – kan rättfärdigas, men alltså inte tvånget att gå i skola.

Den andra vägen börjar i motsatt ände. Här utgår vi från att det värdefulla är själva tvånget. Och om detta inte går att förena med den liberala politiska filosofi som vårt samhälle bygger på, så är det den som bör förändras. Det som krävs, enligt Dahlkvist, blir då någon form av kommunitärt eller republikanskt politiskt filosofiskt tänkesätt. Här ser man samverkan och samhällsliv som överordnade värden, vilket innebär både rättigheter och skyldigheter för individen gentemot samhället. Skolobligatoriet och de nationella läroplanerna går nu att försvara. Det problematiska med det kommunitära försvaret av skolplikten är förstås det faktum att vi lever i ett demokratiskt samhälle. Hur kan det försvara en så grundläggande styrning av sina medborgare? Eller: Vilken grad av kommunitärt tänkande är vi beredda att anlägga för att försvara skolplikten?

Dahlqvist applicerar detta på skoldiskursen och ser den som bestående av två delar: Dels den liberala nytto- och rättighetsbaserade ”manifesta” delen, som handlar om vår rättighet och vårt behov av en bra skola. Dels den kommunitära ”latenta” delen, som ligger halvt omedveten, halvt intuitiv och för det mesta helt oproblematiserad – den som handlar om (behovet av) tvånget att gå i skola.

Det intressanta i denna tudelning är – om den stämmer – att den består av två relativa motsatser. Yin och yang. Svart och vitt. Den abstrakta individen och det konkreta samhället. Denna dubbelhet borde rimligtvis ”färga av sig” i diskursen. Och Dahlqvist pekar på ett par sådana ”missfärgningar”.

FN’s 26’e deklaration om de mänskliga rättigheterna visar till exempel tydligt denna dubbelhet, då den å ena sidan hävdar rättigheten till undervisning, samtidigt som den å andra sidan hävdar att grundläggande undervisning skall vara obligatorisk, bara för att ytterligare vända ett varv och hävda föräldrarnas rätt att välja undervisning för sina barn.

Även skollag och läroplaner innehåller formuleringar som vittnar om ett övergripande syfte om att inordna de blivande medborgarna i ett (sparsamt definierat) samhällssystem. Ett syfte som hamnar i skymundan som så självklart att det inte behöver ifrågasättas. Klart vi ska bli en del av det omgivande samhället när vi lämnar produktionen… Jag menar skolan.

Skolan står i det mesta kvar där den ställdes vid folkskolans införande, menar Dahlqvist. De kommunitära inslagen är starka och genomsyrar fortfarande den svenska skoldiskursen. Dahlqvist antar att detta beror på att det kommunitära tänkandet ligger som en stark latent bas hos de flesta av de politiska ideologierna av idag (från i princip socialdemokraterna till moderaterna) I skolobligatoriet avslöjar sig det kommunitära tänkandet trots den ideologiska och retoriska ytan av rättigheter, fria val och individers behov.

Visserligen kan man se det från fler håll. Som t.ex. att skolobligatoriet blir ett redskap för att nå de utsatta och minde bemedlade, en idé och förhoppning om en utjämning av de sociala glappen. Ett exempel från 2013 är att, då jag häromveckan lyfte idén om att skrota skolplikten, dök det upp ett exempel om invandrarflickor. Tänk om deras familjer helt enkelt väljer att inte sätta (flicke-)barnen i skolan!? Detta, menar Dahlqvist, är i sig en tillräckligt stark ideologisk tanke för att motivera och försvara ett skolobligatorium. Eller, som Dahlqvist själv väljer att utmanande uttrycka det:

”Kort sagt, är vi på denna punkt ungefär som föräldrar i alla tider har varit. Enligt vår mening skall barnen göra i framtiden det som som vi själva anser vara gott, om vi så skall tvinga dem till skolan för att lära sig det!”

Jag tror att hans citat, som är medvetet tankeprovocerande formulerat, pekar på den lärdom man bör dra av hans text. Liberal eller kommunitär – det är kanske inte det viktigaste trots allt. Det viktigaste tror jag är att hålla en dialog levande, att förhindra att de bakomliggande orsakerna och argumenten för det rådande systemet blir latenta, självklara och oproblematiserade.

Och nu är jag tillbaka i år 2013. Det känns som att frågan om skolplikten är mogen att lyftas igen. Rörelser som #skolvåren, #fskchatt och den alltmer unkna stuvning av ogenomtänkt skolpolitik förd sedan jag skrev inlägget verkar skapa en stämning av öppen och förutsättningslös diskussion om skolväsendet och dess natur. Vad ska förskolan med skolan till? Behöver vi skolplikt för att fylla våra skolor med elever? Och så vidare.

Jag har långt ifrån skrivit ett svar på frågan om skolobligatoriets vara eller inte vara. Jag vet faktiskt inte själv helt och hållet vad jag tycker och de potentiella (men samtidigt spekulativa) konsekvenserna om vi skulle våga skrota det är rätt läskiga. Samtidigt vet jag att kombinationen föräldrar + barns rättigheter är en kraftfull soppa. Rena dynamiten, faktiskt.

Och i all jakt efter status. Vad kan vara mer statushöjande än att representera en skola som alla vill gå i, trots att de faktiskt inte måste? 😉

Advertisements

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

6 Responses to Skolplikten: Rättighet och tvång?

  1. Maths says:

    Rättighet eller tvång? Förmån eller plikt? Det är frågan hur man ska se på det.Ser man det som rättighet eller förmån blir det väl roligare än om man ska tvinga sig till det av pliktkänsla?

    Hur skulle det här scenariot verka:skolgång endast till den vars föräldrar har råd att eller vill köpa den tjänsten av skolan. Det är väl så det är i delar av världen än idag. Då har vi inte en skattefinansierad verksamhet, utan en riktig marknad. En lockande tanke, någon?

    En annan fråga är barns frihet, lust och vilja: om barnet inte vill gå i skolan, ska det få slippa då? Trots att det inte vet konsekvenserna av beslutet? Trots att det stänger många vägar till framtida arbete?

    Eller ska den statliga skolplikten bytas mot att det istället är föräldrarna som får välja om de vill tvinga sina barn till skolan?

    Det är inte bara samhället som har nytta av att medborgarna har en utbildning, även medborgaren själv drar nytta av den. Finns det en möjlighet för alla barn att få lära sig det skolan har att ge, ger det individuella fördelar senare i livet och ”karriären”. Skolan kan ge fördelar, även om inte eleverna ser det så.

    Dessutom är samhället både enskilda individer och kollektivet. Vi är, på gott och ont, ett flockdjur och i flocken finns både förpliktelser, kanske tvång, och individuella möjligheter. Så frågan är inte helt lätt.

    Ärligt talat tror jag att vi kommer att fortsätta med skolplikten. Centerns ledning har försökt gå i en annan riktning, men har på intern demokratisk väg valt att hålla kvar vid den rådande ordningen (om jag förstått rätt). Och de mer eller mindre demokratiska processerna i andra partier verkar gå i samma riktning. Det finns väl även rörelser som vill ha mer skola tidare och då också en plikt att delta. På det sätter är det ett demokratiskt beslut, skulle jag tro.

    Samhället kommer att förändras. Vem hade kunnat förutsäga grundskolan 1855? Så hur framtidens utbildning kommer att se ut, det vet vi inte, ännu.

    Gilla

    • Janne says:

      Jag tror inte heller det är realistiskt att ersätta plikten med någon slags total frivillighet. Men som några av oss berörde kort på Twitter, kanske man kunde byta ut den mot en slags lärplikt?

      Obligatoriet enligt FN är den grundläggande utbildningen. Det betyder – som jag ser det – att alla måste nå en slags Lowest Common Denominator, vad gäller deras baskunskaper och -förmågor. ”Alla i Sverige ska kunna…”

      Men behöver det nödvändigtvis vara synonymt med att (pliktskyldigt) gå i skolan?

      Och hur stor bör kontrollapparaten vara gentemot de föräldrar som (med FN’s goda minne) väljer en alternativ väg för sina barn? Pressen på hemskolade barns föräldrar är t.ex. stor, om jag förstått det rätt.

      Målet borde vara att nå den gemensamma grundnivå jag talar om ovan, istället för – som idag – se till att alla sitter på rätt plats. För ser jag krasst på det, verkar skolplikten handla mer om var landets barn och ungdomar befinner sig mellan, säg, 8-16, än om vad som sker mellan dessa klockslag.

      Vågar jag gå så långt som att hävda att vi misstolkat FN? 😉

      Gilla

      • Maths says:

        Visst är dagis, fritis och skola institutioner för att hålla koll på barn och ungdomar. Man vill inte ha dem springande runt på stan utan något att göra — eller ställer till med saker. Så på det sättet har det alltid handlat om närvaroplikt och att de ska få en lämplig fostran i form av kunskaper och annat.

        Har inte ”lärplikt” liksom närvaroplikt också sina problem. Ska du ha bara prov av det slag som nu kritiseras så starkt?

        Det handlar väl också om att skolan ska göra lärandet likvärdigt. När jag gick i skolan handlade det också om att barn från alla samhällsklasser skulle mötas. Så är det inte idag på samma sätt. Därför kan man undra hur man ska göra med föräldrar som vill ”undervisa” hemma eller där rika segregerar sig från andra.

        Gilla

        • Janne says:

          Jag tänker att en ”lärplikt” handlar om lärandet, medan en ”skolplikt” handlar mer om just närvaron. Och även om jag vänder mig mot det mätbara lärande som det vurmas för från politiskt håll, så tänker jag att det har ett högre värde att lämna skolan när man är fullärd (alltså fullärd i enlighet med FN’s ”grundläggande utbildning”), än att göra det efter att ha suttit av sina nio år.

          LIkvärdigheten har kommit och gått, men skolplikten består. Månne fungerade det i början och ganska länge efter det, men i takt med att det fria skolvalet expanderat/exploderat, har skolpliktens funktion som likvärdighetsinstrument förlorat sin kraft såtillvida att den idag varken utgör problem eller lösning.

          Kanske skulle en lösning inte förändra något rent konkret. Kanske kan vi fortfarande behålla både den obligatoriska, nioåriga grundskolan och det lärande och fostrande som – åtminstone i teorin – skall rymmas däri, även om vi tar bort skolplikten och ersätter den med något annat.

          Det handlar ju också om att skicka signaler genom valet av ord:

          Skolplikten sätter närvaron i första rummet.
          Lärplikten sätter lärandet i första rummet.

          Gilla

  2. Pingback: ”Varför skola?” och skolplikten | #Skolvåren

  3. Pingback: Nej! Inte tre år till… :( | Flumpebloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: