Framtidens horisont

Jag läser i Lärarnas Tidning om att ingen vet hur det i praktiken ska gå till när de legitimerade, så kallat ”behöriga”, lärarna måste gå in och medbedöma (d.v.s. betygsätta) de olegitimerade, så kallat ”obehöriga”, lärarnas elever. Tidningen ifråga har räknat ut att tidsåtgången för den behöriga motsvarar ungefär en halv arbetsdag i veckan per obehörig lärare om medbedömningen skall ske på ett någorlunda kvalitativt sätt (se faktarutan).

Aspekterna kring detta är några stycken. Ditt ansvar som medbedömare väger t.ex. så tungt att du i princip lägger din egen behörighet i din obehöriga kollegas händer. Och medbedömningen – i den mån den skall ske korrekt enligt Lärarförbundets uppfattning om hur en korrekt medbedömning bör gå till – kräver som sagt tid som bl.a. innefattar att ”se sin arbetskamrat undervisa [och] följa eleverna”. Till detta kommer säkerligen ytterligare några praktiska dilemman som inte avhandlas i artikeln. Men det egentliga problemet tas inte upp.

Lärarlegitimationsreformen, som sjösattes 2011 efter betänkandet 2008 (SOU 2008:52), som i sin tur var resultatet av det arbete som sattes igång den 23 mars 2006, då en särskild utredare förordnades att bedöma behovet av ett system med auktorisation av lärare genom beslut av den dåvarande regeringen, är med några få dagars felmarginal lika gammal som min nu 9-åriga dotter. Under hela denna tid – vare sig under de dryga två år som utredningen pågick, den tre-åriga mognadsprocess som följde eller under de fyra år som implementeringen av reformen ägt rum – har man frågat sig hur det här ska fungera i praktiken.

Hur ska betygsättningen gå till post-legitimationsreformen?

Alla rycker på axlarna.

Regeringen pekar på Skolverket pekar på huvudmännen pekar på rektorerna. Och det är lärarna själva som bär hela ansvaret. ”Ska man hårddra det sätter du din egen legitimation på spel när rektorn ber dig bli medbedömare”, säger Ann-Christin Larsson, ombudsman på legitimationspositiva Lärarförbundet. Kanske kan man vägra? Men det minskar knappast ansvarsbördan. På sin höjd byter den skepnad lite grand.

Fem års förarbete. Fyra års implementering. Ändå har ingen ens ställt sig den grundläggande frågan: Hur löser vi det här i praktiken?

Kanske fanns inte jag och de mina med i deras beräkningar. Kanske tänkte man sig att det den 1 juli 2015 – lååångt bortom framtidens horisont – bara skulle finnas legitimerade lärare i skolan. Kanske tänkte man att ingen skulle komma på tanken att opponera sig mot eller ens ifrågasätta en så genial reformidé som den om auktorisation av lärare. På sätt och vis är det den enda rimliga förklaringen. Även om den sätter en monumental dumstrut på alla instanser, organisationer och individer som varit delaktiga i reformarbetet.

Artikeln i Lärarnas Tidning slutar med en varning från Lärarförbundet. Återigen lämnas ordet till Ann-Christin Larsson:

Lärarna kommer att göra sitt yttersta för att klara även detta. Tills de inte pallar längre – och då får vi ännu färre lärare.

Sent ska syndar’n vakna, tänker jag.

Lärarlegget närmar sig övergångsåldern

”Reglerna säger inte att man måste säga upp tillsvidareanställda lärare som saknar legitimation. /…/ Regeln är möjlig att tillämpa om man bedömer att en lärare är lämplig att bedriva viss undervisning. Reglerna är även möjliga att använda vid olika typer av visstidsanställningar och vikariat så man är inte tvungen att göra sig av med olegitimerade lärare som man är i behov av.” -Niclas Westin, chef på professionsutvecklingsenheten på Skolverket.

Nämen precis. Klart att det formella kravet på legitimation inte ska ta ifrån de kommunala huvudmännen möjligheten att fortsätta ha icke-legitimerad personal på sina skolor.

Citatet ovan kommer från en artikel på skolverket.se angående att övergångsperioden för införandet av den s.k. reformen tar slut den 1 juli i år. Alla – från de berörda lärarna själva till rektorer och huvudmän – känner oro inför vad som skall ske efter det magiska datumet. Även jag, som fortfarande olegitimerad, måste tillstå en viss oroskänsla i magen när ämnet kommer upp.

Men jag har hållt ut såhär länge, och än så länge har ca 200 000 legitimationer utfärdats, vilket är hela 46 000 fler än i oktober förrförra året och totalt ca 80% av den totala lärarkåren. I den här takten kommer den sista legitimationen (om vi tänker bort den kontinuerliga rörelsen med pensionsavgångar och nyanställningar) utfärdas någon gång kring skolavslutningen 2016.

Kanske är det bra att övergångreglerna slutar gälla utan att det får några större konsekvenser?

Motivation, kunskap, mognad

Vad krävs för att bli en bra lärare? Vad krävs för att vara lämplig som lärare?

Eller…

Vad krävs för att vara en lämplig lärarstudent?

P4 Jönköping rapporterade häromsistens att det nu genomförs lämplighetstester av lämplighetstester innan lämplighetstesterna testas på allvar inför nästa läsår (2016). Och även om jag också tycker det är lämpligt att man lämplighetstestar tester, så får jag lite beröringsskräck. Det känns inte helt lämpligt med de där lämplighetstesterna.

Tanken är förstås att i slutändan producera bättre lärare (än oss som är det idag) och/eller höja vår status (igen eller möjligtvis fortfarande, eftersom varken lärarlegget eller förstelärartjänsterna gett några resultat på det området ännu – än en gång med observationen att även detta främst gäller nya lärare och inte oss gamla uvar, även om vi i teorin förstås också kan bli både legitimerade och förstelärare – och bra). Men den här gången riktar man inte in sig på lärarna, utan på lärarutbildningen.

Jag vet. #SkolanFörst och allt det där. Det livslånga lärandet och allting börjar med en bra lärare (och numera förstås en bra lärarstudent).

Tanken är alltså att det finns förmågor – kompetenser – som redan innan en individ kliver på sin lärarutbildning bör existera i hens kropp. Ligga lite lagom latenta, men även synliga.  De här förmågorna verkar ligga inom tre huvudgrupper:

1. Motivation – Det sker en hel del avhopp under första terminen, menar Per Gerrevall, som är professor vid ett av de lärosäten som nu lämplighetstestar lämplighetstestet. Och det är inte bara sant, det är också rimligt, med tanke på att läraryrket inte bara är ett akademiskt yrke, utan också ett socialt yrke, där du måste handskas med människor varje dag. Det här är egentligen den svåraste biten med läraryrket – liksom med yrken inom vård och omsorg, som är ett mer närbesläktat område än man kanske vill belysa i tider av statusjakt. De som hoppar av är sannolikt de som inte insett hur central den här aspekten är och tappar sugen när de inser att det inte bara handlar om att glida sig igenom tentor och seminarier på det där bananskalet lärarutbildningarnas kritiker så gärna beskriver.

På sätt och vis är det väl bra om de här personerna kan motas i grind så snabbt som möjligt. I teorin tar de upp platser som kunnat fyllas av mer motiverade studenter (om det nu funnes några köer att tala om till de här platserna), och bristen på insikt i vad läraryrket innebär är det ju alltid bra att åtgärda. Men problemet här har ju uppstått eftersom allmogen har en förvrängd bild av läraryrket och även om jag förstår upplevelsen av att behöva gallra bort de som accepterat den förvrängda bilden, känns det lite orättvist. Inte minst eftersom den förvrängda bilden i mycket väsentligt har förmedlats av branchen och dess fackliga företrädare. Alltså av den branch som med ena handen lockar med bilden av ett statusyrke, men med den andra sätter stopphanden i ansiktet på dem som accepterat bilden av sagda statusyrke.

2. Kunskap – ”Ibland är det obegripligt att en person fått godkänt i svenska B. Mig säger det att man inte kan lita på betygen som studenterna fått i gymnasiet eller komvux”, berättar Stefan Engberg, som är utbildningschef på ett annat lämplighetsprövande lärosäte.

Än en gång, är det verkligen lärarutbildningens problem? Detta drabbar väl rimligtvis alla högskoleutbildningar och även om man kan föra ett cirkelresonemang av rang om hönan och ägget i frågan om ansvaret för studenternas dåliga kunskaper, så undrar jag om det är just i entrén till lärarutbildningen som vi ska utföra gallringen? De här studenterna har uppenbarligen godkända betyg, så de har inga möjligheter att läsa upp sina resultat. De kan det de kan, och de brister där de brister, men de har sin formella behörighet och vad säger det om den här behörighetens giltighet när inte ens lärarutbildningen godkänner skolans (och de befintliga lärarnas) förmåga att göra korrekta bedömningar?

Men visst är det här ett problem. Vad är det som gör att utbildade, examinerade och legitimerade lärare sätter betyg som inte står i överensstämmelse med de faktiska kunskaperna? Är de inkompetenta, sin kompetens till trots? Är det lärarnas fel? Det måste det ju vara, eftersom lösningen står att finna i antagningsprocessen till lärarutbildningen. Är svenska lärare i gemen lite för puckade för sitt yrke? (Eller handlar det om något helt annat än lärarnas kompetens? Gud förbjude att vi skulle börja tala om strukturella frågor istället!)

3. Mognad – Mognad är ett svårt begrepp, och i förskolan anses det generellt sett som mycket fult (och irrelevant) att använda mognad när vi talar om barnen och deras utveckling. Men det funkar när vi pratar om lärarstudenter (och lärare?): ”Många är blyga och spända när de kommer från gymnasieskolan, men medan de flesta kan utvecklas under utbildningen kommer vissa aldrig över spärren.” Det är den där Gerrevall igen. Målet här är alltså att identifiera de där som aldrig kommer komma över spärren. Hur nu det ska gå till.

De två första punkterna går med lite god vilja att acceptera, även för mig. Argument kan möta argument och resultatet – oavsett resultatet – kan bli att den presumtiva studenten lämnar lämplighetsprövningen med nya, konstruktiva perspektiv på sig själv och läraryrket. Men den här tredje punkten… Hur menar man att bedömningen skall gå till? Finns det konkreta sätt att bedöma en persons möjligheter att mogna förbi en viss gräns och varför har då inte jag som lärare tillgång till detta verktyg?

Jag är lärare och jag möter människor dagligen. Vissa är kompletta idioter och kommer så att förbli. Det finns inget hopp för dem och de kommer leva sina liv som mentala tonåringar. Det vet jag. Men jag bygger den uppfattningen till 100% på mina egna fördomar och jag måste kunna åsidosätta dessa uppfattningar, liksom de fördomar jag använt mig av, till förmån för ett professionellt bemötande och utgångspunkten att alla kan utvecklas, bara man ger dem rätt förutsättningar. Man skulle kunna kalla det åsidosättandet för en slags hederskodex för läraryrket.

Att krydda en lämplighetsprövning till lärarutbildningen med godtyckligheten i den tredje punkten vore att trampa på en sådan hederskodex. Eller, för att dämpa mig något, så går en mognadsbedömning i alla fall stick i stäv med det vi får lära oss på lärarutbildningen. I alla fall vi som haft turen att släppas in.

Nej! Inte tre år till… :(

Jahaja. Så gymnasieskolan ska bli obligatorisk. Trots att alla, inklusive de som tar sabbatsår, hoppar av eller helt enkelt fortfarande inte vet vad de vill bli trots att de haft ca 16 år på sig att skapa en karriärstrategi, redan vet att utan en gymnasieutbildning är det som att du inte gått i skolan alls. Att gymnasiet är det första ”riktiga” steget in i vuxenlivet.

Grundskolan är just det, en grund. För att ta liknelsen med det oskrivna bladet eller det tomma kärlet så är grundskolan själva bladet/kärlet. Det är det vi tillverkar från förskolan och fram till att eleverna lämnar boet.

Det har också varit en av poängerna med att gymnasieskolan varit ett behov, snarare än en plikt. Det har inneburit ett krav att rycka upp sig, skärpa sig, inse allvaret. ”Nu är jag inget barn längre.” Alla vet att utan en gymnasieutbildning får man fan ta det som eventuellt erbjuds förutom en ganska sannolik arbetslöshet.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk förändrar inte detta på någon punkt. Förutom att man gör gymnasiet lite mer grundskolemässigt. Att det dröjer ytterligare tre år innan samhället ger dig som elev friheten att själv ta det fulla ansvaret för din utveckling.

Jag kan inte riktigt sympatisera med argumenten för att man vill nå den här relativt lilla gruppen som hellre tar en liten paus efter nio års plikttroget harvande på lärandets åker, som tar slut efter tio, elva år eller vill känna att de här viktiga tre åren används på rätt sätt och därför hellre avvaktar ett år än kastar sig in i ett treårigt meningslöshetsprojekt bara för att man måste. På vilket sätt är obligatoriet en hjälp för dessa individer?

Och hur påverkar obligatoriet den buffert och möjlighet som utgörs av t.ex. folkhögskolor och annan vuxenutbildning? Folkhögskolan har varit – och är – en räddning för många nu vuxna som av olika anledningar behövde göra något annat än att gå vidare till gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Den innebär också ett annat sätt att göra det på – ett alternativ som behöver finnas tillgängligt i en verklighet där gymnasieutbildning är ett krav (jag syftar nu inte på obligatoriet, utan behovet av avslutat gymnasium i ryggsäcken), men som förlorar en stor del av sin poäng när kravet tillgodoses av ytterligare ett krav (nu syftar jag på obligatoriet).

En annan aspekt av obligatoriet är frågan om de olika gymnasieutbildningarnas likvärdighet. Om nu alla måste gå i gymnasiet, borde väl alla ha en likvärdig gymnasieutbildning i ryggen när de sedan är klara? Ambitionen är beundransvärd, men jämför jag mig själv med ”Magnus”, som jag nämnde för ett par år sedan i ett annat inlägg om gymnasieskolan, så känns det som en lätt utopisk ansats.

Hade ”Magnus” tvingats till tre års likvärdig gymnasieskola istället för den nästan helt oteoretiska, ettåriga svetskurs han gick, hade han sannolikt inte lyckats fullfölja. För även om likvärdighet som ambition är hedervärd, så blir den svårare och svårare att uppnå, desto längre man kommit i det samtidigt sorterande skolsystemet. Likvärdigheten blir mer floskel än reellt mål. Efter genomgången gymnasieskola (oavsett om den är obligatorisk eller ej) är du sorterad. Det står klart att en andel inte kommer att söka sig vidare till högre studier, liksom det står klart att en annan andel är dömd till en förestående framtid bestående av olika arbetsmarknadsåtgärder. Vad betyder likvärdigheten för dem. Vad hade den betytt för mig och ”Magnus” om vi jämfört varandras förutsättningar efter att vi (eller åtminstone jag) tagit studenten?

Det känns om att jag tappar tråden lite. Det handlade om obligatorisk gymnasieskola, väl? Nåja, jag har skrivit om skolplikten tidigare, och den vidarehänvisningen får avsluta dagens rant. Den, och den låt jag väntat hela högstadiet på att äntligen få spela den där juniförmiddagen 1988. Lite grand tycker jag den sätter fingret på precis varför vi inte behöver förlänga obligatoriet med ytterligare tre år:

Vad vill jag?

Jag kan nu prata om mitt minskade bloggande i termer om år, vilket är hisnande. Sex inlägg 2014, detta inräknat. För att jag upprepar mig och riskerar att upprepa mig ytterligare för varje inlägg jag skriver. Och då är det bättre att inte skriva något alls, tänker jag. Och fiser samtidigt ut 140 tecken på Twitter.

Skoldebatten har lagt sig och förvandlats till en workshop över nätet. Vi flippar och blippar och Hattie och hit och dit, och vi marknadsför oss som föreläsare eller entreprenörer och säljer in oss själva och våra idéer istället för att… Ja, vadå? Vad vill jag?

Äntligen ideologiskt maktskifte i skolan. Folkpartiet och Alliansen lämnar plats åt SMP – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – som omgående vill ha obligatorisk gymnasieskola. Jag är med andra ord fortfarande i opposition. Some things never change…

Jag är mer intresserad av skolan som idé och funktion än av dess innehåll, tror jag. Frågan för mig är t.ex. inte hur lärarna ska bli bättre, utan om varför vi upplever dem som otillräckliga.

Men de frågorna diskuteras inte så mycket. Ergo bloggar jag inte så mycket heller.

Därtill finns det viktigare samhällsfrågor än skolan att dryfta just nu. Även om det antagligen innebär något slags helgerån att påstå det.

#barnenförst

Jo, Lärarförbundet är på rätt spår och börjar äntligen ifrågasätta reformer för reformernas egen skull, lärarnas fel och nyttan av att blunda för förutsättningarnas betydelse. Och innehållsligt är det inte heller något egentligt fel på #skolanförst-kampanjen. Jag tycker bara inte att skolan ska komma först i skoldebatten.

För vad är skolan utan sina elever? Vad är läraren? Vad är PISA utan någon som svarar på frågorna? Allt börjar kanske med en bra lärare, men bara så länge det finns någon mer i klassrummet.

#Skolanförst väcker frågan om eleverna är till för skolan?

Vi vill ha en bra och ständigt bättre skola. En skola i evig kunskapstillväxt. Vi vill prestera goda resultat i PISA-undersökningar och ha ordning och reda i klassrummen. Allting med synen att de f.d. barn som lämnar skolsystemet är ett slags produkter – slutresultat – med främsta uppgift att åstadkomma denna eviga tillväxt med vår (lärarnas och skolans) hjälp.

Men vill vi se det så? Vill jag det?

Nej.

Skolan får inte bli ett självändamål. Då misslyckas vi. Då svarar vi på ”varför skola” med det auktoritärt ekande ”därför”.

Och var placerar jag förskolan i #skolanförst? Är det underförstått ingen skillnad på skola och förskola, eller pekar taggen ut en riktning för oss i förskolan att följa?

Jag gillar inte de här frågorna som väcks och jag gillar inte de svar jag hittar. Men främst gillar jag inte att Lärarförbundets kampanj handlar om skolan som just självändamål.

Barnen – de som så småningom blir till elever när de är i skolan – måste tillåtas att vara subjekt i sin lärandemiljö. De måste ha inflytande. Och de måste förstå att skolan är till för dem och inte vice versa. Liksom vi alla måste förstå det.

Så jag påminner mig själv om det nu.

#barnenförst

Angående panoptikon

Det är gamla nyheter, men jag har varit för matt för att kommentera förslaget från i december (som i dagarna gick till lagrådsremiss) om att man ska kunna få (söka) lärarlegitimation direkt efter utbildningen, istället för – som tidigare – efter ett provår.

Innehållsmässigt kan det vid det här laget inte finnas mycket kvar i den här s.k. reformen som skiljer den från en gängse lärarexamen. Du kan nu söka legitimation med en lärarexamen som enda behörighetskrav. Nej, förresten, jag glömde högen med undantagsregler som gör att det i många fall knappt krävs en lärarutbildning för att få ut din legitimation. I vissa avseenden är det kanske t.o.m. lättare att få ut sin legitimation än att få ut sin examen…

Regeringen och lärarfacken har haft fullt sjå med att sälja in idén om lärarlegitimationen till lärarkåren. Det har kostat tid, pengar och fokus (t.ex. det fokus facken först nu börjar lägga på våra förutsättningar att faktiskt utföra vårt läraruppdrag). Och vad har resultatet blivit?

Splittring. Till att börja med mellan legitimationens förespråkare och kritiker, vilket är förståeligt och knappast särskilt allvarligt. Det handlar mest om åsikter. Men det går också att skönja framväxten av en inbördes maktordning mellan lärare.

Legitimerandet av en lärarlegitimation handlar om att befästa uppfattningen att det finns bra och dåliga lärare, och att de senare utgör ett reellt hot mot skolan och samhället. Ja, man kan använda den slitna frasen att det är ”lärarnas fel” utan att överdriva. Det var de här lärarna – det sjuka i skolan – som skulle utrotas med hjälp av legitimationen. Några hade ”lokal behörighet”, andra var ”puckon” som glidit genom lärarutbildningen på ett bananskal. Alla hade de dock det gemensamt att de inte ”höll måttet” och därmed skulle de ut. Men eftersom det finns något som kallas anställningstrygghet måste man gå den knöliga omvägen via en s.k. ”reform” för att avbehöriga dessa oförtjänt behöriga lärare. Sedan – kanske dök insikten upp någonstans längs vägen, kanske var man medveten om det hela tiden – visade det sig förstås att de dåliga lärarna inte var någon särskilt lättavgränsad grupp. De finns i alla former och grupperingar, liksom de riktigt bra lärarna inte heller är så lätta att ringa in.

Priset för att bli av med de dåliga lärarna (som sanning att säga inte var så många och så dåliga som man från början påstått) blev för högt när man började skönja risken för vådabekämpning. Och så började en nedåtgående spiral av undantagsregler för att rädda de där riktigt bra lärarna, som annars fått smaka på bödelsyxan tillsammans med avskummet.

Eller inte.

Kanske var aldrig syftet med legitimationen att rensa bort ogräslärarna. Kanske var den ett sådant där frö som vi brukar så i barngrupperna i förskolan. Som, när det slagit rot, får lärarna själva att göra jobbet. Att börja rangordna varandra längs en godtycklig värdeskala där man rör sig från att vara en ”bra lärare” (ett begrepp som också förtjänar att problematiseras, men det får ske en annan gång) till att vara ”tillräckligt bra” (vilket i de självutnämnt bra lärarnas ögon inte är tillräckligt bra, titeln till trots), inte hålla måttet och som sämst vara ett pucko. Skalan är en uppskattning och antagligen betydligt mer komplex. Men redan nu beskriver den ett slags lärar-panoptikon där vi smyger runt och övervakar varandra på jakt efter de dåliga lärarna.

Nästa steg är förstelärarna. Med införandet av dessa tjänster – som förstås skall placeras högst upp i denna godtyckliga rangordning – ger regeringen och lärarfacken sitt godkännande till vårt lärar-panoptikon (även om ansvaret – i enlighet med panoptikons principer – helt och hållet är vårt eget). Och i och med att vi nu tagit detta andra steg kan vi neutralisera lärarlegitimationen. Den har tjänat sitt syfte. Fröet har såtts och slagit rot. Lagrådsremissen har skickats.

”Så skramla stolt med nycklarna,
fångvaktarlakejer
För ni tillhör hycklarna och gör allt som de säger
Cirkelrunt bevakningstorn,
blås i ert ransakningshorn
Inga bagateller, dessa dystra celler” – ur ‘Angående Panopticon‘ av Big Fish

All makt åt Björklund, vår befriare!

”Jag tror att en förstatligad skola skapar bättre förutsättningar för högre status för läraryrket, en likvärdig skola och högre resultat.” -Jan Björklund

För en gångs skull håller jag faktiskt med honom. 290 små påvedömen som bara har sin ekonomi för ögonen kan omöjligt samtidigt jobba för likvärdighet (de flesta kommuner klarar inte ens av att skapa likvärdighet inom de egna gränserna) eller högre resultat. Statusen påverkas knappast av huvudmannaskapet, dock. Men självkänslan – upplevelsen av att inte sitta med böjt huvud i sitt egna lilla GULAG – den kan höjas av ett förstatligande. Och det är inte utan betydelse.

Björklund må vara skolvärldens egen lille Tengil och som den man av sunda vätskor jag inbillar mig att jag är, står jag generellt sett alltid i opposition till honom. Och månne visar det sig att vi inte heller nu står på gemensam grund när vi tillsammans yrkar på ett förstatligande (jag tror inte heller att vi ser samma hägring i horisonten i den händelse förstatligandet blir verklighet) om vi börjar gräva i varandras argumentation. Men den här gången är vi trots allt överens.

Det är en stor dag.

Titeln är för övrigt ironisk.

Att fortbilda sig – är det nödvändigt?

Min utbildning till lärare i förskolan (som det hette på den tiden) var precis lagom lång. Jag hoppade inte över några kurser eller läste några extra – i alla fall inte inom ramarna för just den utbildningen. Jag hade dock läst lite innan.

Min väg mot examen inleddes med en fortsättningskurs i ITiS (minns ni det? Som en medeltida variant av PIM) på Lärarhögskolan i Stockholm. Knäppt nog, eftersom jag egentligen inte var behörig – helt o(ut)bildad som jag var visste jag knappt vad jag sysslade med. Hade inte ens satt min fot på en högskola tidigare. Läste Säljö och fick en uppenbarelse av samma dignitet som jag gissar att de fick som helt oförberedda på Vygotskij eller Piaget hamnade i dessas klor. Och bestämde mig för att det här var min väg.

Planen utformades och den enligt kartan skulle jag, via förskollärarutbildningen och -yrket röra mig i riktning mot specialpedagogiken och sedan sluta som lärare i en liten klass någonstans i världen (vi var unga då och världen bestod av alternativ och möjligheter istället för som nu, av småbarn, huslån och äktenskap).

HA!

Parallellt med utbildningen förtjänade jag mitt uppehälle på ett gruppboende för gravt funktionshindrade och förståndshandikappade. Läste en extra kurs på halv- eller mer sannolikt kvartsfart och distans (”Bemötande av funktionshindrade” hette den, vill jag minnas, och tanken var dubbel. Den kunde dels underlätta min karriär som blivande specialpedagog och dels var den ett plus i kanten i den osannolika men dock händelse att jag blev kvar i gruppboendesvängen som jag fattat tycke för, även om det var tyngre lyft och större blöjor än i förskolan. Som pricken över i började jag läsa 20 (nu heter det väl 30?) poäng ”Autismspektrum” på halvfart (även den på distans, på annan ort och förskola och med de dubbla baktankarna) bara för att alltför sent inse att slutuppgiften på den kursen behövde skrivas samtidigt som jag skrev min C-uppsats på förskollärarutbildningen. Makalöst dålig planering och absolut inget jag rekommenderar. Men det gick riktigt bra. Och jag hann inte ens lämna in C-uppsatsen förrän jag klev in över tröskeln på min första arbetsplats som (nästan) utbildad förskollärare. Och fick hämta ut två månadslöner med reducerad lön innan min examen var registrerad och klar.

Och så var det alltså dags för den där fortbildningen. För jag kunde ju ingenting. Eller?

Jo. Jag visste ungefär vad jag sysslade med. Och även om jag inte gillar när man använder det i nedvärderande betydelse, så är alla nyutbildade lärare puckon under sina första stapplande steg ute i verkligheten. Så är det. Och så bör det nog få vara. Eller snarare är det orealistiskt och orättvist att förvänta sig något annat. Men för det mesta går det bra ändå, för även om vi är puckon, så är vi pedagogiska puckon. Och det är faen inte oävet.

Men att fortbilda sig kändes tryggt. Och det var faktiskt lättare nu när man fortbildade sig utifrån behov och intresse, istället för bara intresse. ICDP, TRAS, Reggio Emilia, VFU-handledare, webbagent… Och deltagandet i olika projekt, som likabehandlingsgruppen, processtödjararbeten m.m. Men inget av det känns egentligen som något att skryta över. Skulle vara VFU-handledarskapet, då. Och bloggandet, förstås. De sakerna ser jag som min viktigaste fortbildning eftersom de förblir aktiva. Det förra eftersom det hela tiden pytsas ut nya lärarstudenter att handleda och lära av. Det senare eftersom det sker helt på mina egna villkor. Det är oerhört värdefullt.

Jag menar att fortbildning i sig inte är en nödvändighet. Du behöver inte skol- och förskolelyft (men självklart ska du ta chansen om det erbjuds för dig intressanta kurser). Reggiokurserna och de andra trendprojekten kan du också nonchalera i den mån det går. De är som YOHIO. Direkt till final efter deltävlingen i lördags, men nästa år (eller året efter det) är det någon helt annan som gäller.

Det du behöver – och som jag tror att även Fröken Linda försöker säga – är alltså inte själva fortbildningen, utan känslan den ger av att utvecklas.

Om det sedan sker i huvudmannens regi eller på ett statsfinansierat fortbildningsprojekt eller på en kurs du krigat dig till eller via ett uppdrag som t.ex. likabehandlingsansvarig eller facklig representant eller som skolbloggare/-twittrare spelar mindre roll. Upplever du det som meningsfullt blir det det. Upplever du det som ett slöseri med tid – ja, vad tror du händer då?

Så nej, fortbildning är i sig inte nödvändigt. Men känslan av att utvecklas är det. Och fortbildning är en effektiv väg att nå dit.

åsikter och diskurser

Att kika in med regelbundenhet i det twitterska skolflödet kan vara som att sätta en bägare under kranen och vänta på att den ska rinna över. Och då skriver en något som blir lite mer konfrontativt än det var menat, men samtidigt inte så konfrontativt att en tycker att det var över gränsen, eller på fel sida om ”välvillig läsning”. Den dåliga stämningen infinner sig.

”Det är praktisk taget omöjl att slänga ut en dålig lärarstudent. Oavsett kvalitet kommer puckon då komma ut.” -anonym twittrare

Eller… Anonym och anonym. Hen som skrev det drabbades, liksom jag, av den här dåliga stämningen och valde att ta bort sin tweet. Men den får leva kvar här, som illustration på den där bägaren som just rann över.

Diskussionen jag följde medan bägaren fylldes handlade om skola och läraryrkets status. Det vanliga. Någon menade att ett sätt att göra det på kunde vara att garantera jobb efter utbildningen. något som både jag och den anonyme twittraren ser som en orimlighet. För att låna ytterligare en tweet av hen så är det ingen rättighet att få vara eller bli lärare. Lika lite är det en självklarhet att alla som söker sig till lärarutbildningen är lämpade för yrket, eller att alla som kommer in klarar utbildningen. En självklarhet som denna får förstås inte någon bägare att rinna över. Däremot den vidare innebörden i ett förhållningssätt som menar att en examen inte är bekräftelse nog på att en nyutbildad lärare har vad som krävs. ”Håller måttet.”

Förhållningssättet i tweeten bygger in en förväntning på (lärar-)utbildningen att den förutom att utbilda och utveckla studenterna också aktivt ska rensa ut de som inte duger. Tron på individer som tillräckligt insiktsfulla eller modiga för att själva se sin bristande förmåga finns inte längre och lösningen blir därför hårdare tag, skarpare tonläge och komplementerande insatser som exempelvis lärarlegitimation och provår. Vi måste låta oss styras.

För hur vet jag om jag själv är insiktsfull nog att uttala mig om min egen kompetens? Hur vet hen som skrev tweeten detsamma om sig själv?

Är inte talet om puckona som tar sig igenom lärarutbildningen bara ytterligare ett sätt att tala om lärare som inte håller måttet? De där andra. De som förstör skolan inifrån och som vi måste göra oss av med. De som bär ansvaret för en skola i kris, PISA, bristande ordning & reda, och allt annat som är fel med skolan idag.

Jo. Självklart finns det dåliga lärare därute, liksom det finns dåliga utövare av vilket yrke det vara må. Och självklart finns det utbildade lärare vars tjänst inte överensstämmer med det kunskapsområde man är behörig inom. Och självklart finns det outbildad personal som kvackar som lärare. Av dessa är det endast den sistnämnda gruppen som utgör ett reellt problem, men de kommer man inte åt genom regelbundna utrensningar på landets lärarutbildningar (eller ens med den Heliga Lärarlegitimationen, eftersom nya undantag från behörighetsreglerna presenteras innan nyheten om de gamla undantagen ens passerat tryckpressarna). Mellangruppen är också problematisk (och stor, om man får tro statistiken), men den är mer huvudmannens ansvar än den enskilde lärarens – man kan rentav säga att den är ett tecken på att det är huvudmannen som inte håller måttet. Och de lärare som helt enkelt bara är dåliga – ja, de är ju en allmängiltig sanning som gäller alla yrkesgrupper och i princip alla tillfällen där människor samlats utifrån en gemensam nämnare. Betänk det realistiska i strävandet att alla lärare skall vara lika bra. Att göra det till Frågan är föga mer än en distraktion.

Så för att återvända till mitt svar på tweeten i början:

Nej, jag anser inte att man ska slänga ut dåliga lärarstudenter (vad nu det innebär). Utbildningen ställer specifika krav och så länge man uppfyller dessa har man rättigheten att genomgå utbildningen och examineras som lärare – oavsett om man är ett pucko eller inte.

Och ja, jag anser att oavsett om man håller med mig eller den anonyme twittraren ovan, så ger man uttryck för mer än bara en åsikt om lärarutbildningen. Man förmedlar också en diskurs – ett sätt att förstå världen och se på människan. Det är inte nödvändigtvis så att den egna åsikten och diskursen den förmedlar hänger ihop (jag antar att det var här någonstans det skar sig för oss på Twitter) – jag kan själv uttrycka mig på sätt som ger en missvisande bild av mig och min ideologiska hemvist – men då är det kanske desto viktigare att jag uppmärksammas på detta?

Därav min bloggvisa utvikning ovan istället för att nöja mig med ett kortfattat (och inte helt välvilligt) svar på Twitter.