Ordning & reda!

Eftersom det här inlägget skall behandla en av de vanligaste missuppfattningarna om oss flumpedagoger, vill jag redan nu slå fast – en gång för alla – att även flumpedagoger behöver ha ordning och reda!!!

Sådärja, nu behöver vi i alla fall inte svara på några inlägg om varför vi så gärna vill ha kaos i våra klassrum… 😉

Det känns som om det var här det började. Någonstans under valupptakten 2006 började alliansens skolpolitiska propagandamaskineri skramla igång. Och trots att det skulle visa sig vara rena rama stridsvagnen som brakade fram genom terrängen, fattade nog ingen just då riktigt vidden av Jan Björklunds till synes enkla krav på ordning och reda.

Det är en retorisk nacksving att kräva ”ordning & reda”. Ingen vid sina sinnens fulla bruk är beredd att säga emot något sådant. Och gör man det, gäller det att väga sina ord på guldvåg. För minsta feltramp så står man där och försöker förklara att ”jag menade inte att jag vill ha o-ordning och oreda, men…”

Jan Björklund – ständigt denne Jan – kom alltså körandes i sin stridsvagn och bombarderade oss med skräckbilder av klassrum i kaos där lärare stod maktlösa inför elevernas terror, utan möjlighet eller befogenhet att ingripa. Och han presenterade Lösningen, så enkel att folk häpnade över att socialdemokraterna inte tänkt på det: Med ökade befogenheter, som t.ex. rätten att beslagta mobiltelefoner och annan störande utrustning, skulle lärarna kunna återta kontrollen över klassrummet. Och vid det här laget – hösten 2009 – pratar vi dessutom kvarsittning, försittning, avstängning… Metoderna för klassrumskontroll blir hela tiden fler och fler.

Och mitt i det här kommer vi flumpedagoger och motsätter oss den här utvecklingen. Och missförstås. Men, nej, som jag klargjorde redan i första stycket är det alltså inte ordning & reda vi motsätter oss. Det vi motsätter oss är vägen Björklund vill använda för att nå ordning & reda:

Alla steg Björklund tagit på sin väg mot ordning & reda har varit repressiva. De har utgått från uppfattningen att det är eleverna som är problemet och att det är de som måste styras till ett korrekt beteende via sanktioner (beslagtagande av egendom) och bestraffning (kvar-/försittning, avstängning), dels eftersom de själva inte är mogna att se fördelarna av ett lugnt arbetsklimat, alternativt jävlas och saboterar för sitt eget kortsiktiga men höga nöjes skull och dels eftersom skolan i sig själv inte provocerar fram det här beteendet hos eleverna. För det är ju otänkbart.

Men…

Kan man, med hjälp av auktoritära medel, skapa en på djupet lugn och rofylld arbetsmiljö? Kan man, med hot om bestraffning eller genom att ta ifrån någon dennes mobiltelefon/mp3-spelare/keps, skapa en miljö som motiverar densamme till lärande och utveckling?

Är det inte så att man på förhand lägger krokben för sig själv genom att utgå från att varje lektion kommer att bli en konfrontation? Finns det inte t.o.m. ett uttryck som illustrerar denna ”självupfyllande profetia”? (Jo, det gjorde det visst…)

Det är i besvarandet av dylika frågor som vår flumpedagogiska syn på saken blir tydlig. Självklart ser vi att det absolut finns skolor som brottas med de problem Björklund berättar om. Men vi ser samtidigt att det inte i något fall går att identifiera eleverna som problemet utan att samtidigt göra våld på vårt bätre vetande och vårt läraruppdrag – ja, på hela vår yrkesidentitet.

Ingen larmar och gör sig till utan goda skäl. (Se där, en flumpedagogisk ”sanning”!) Det finns en mängd faktorer som ligger bakom våra stökiga klassrum och elever. En mängd faktorer som dessa elever försöker förmedla till oss och som skulle hjälpa oss att förstå eleverna och hitta till roten av stöket. Inte bara spränga bort det som syns, i enlighet med Björklunds politik – utan smälta hela isberget.

För att kunna arbeta med kunskap fem dagar i veckan i tolv år eller mer måste eleverna kunna skapa en relation till sina arbetsledare, lärarna, liksom dessa måste skapa relationer med var och en av eleverna, för att kunna se, höra och vägleda dem på ett kvalitativt sätt. En sådan relation gynnas inte av den typ av auktoritära maktmedel som förespråkas av Alliansens skolpolitiker. Den kräver istället tillit och långsiktighet…

…Vilket råkar vara två av Christina Monthan Axelssons fyra T’n, ser jag. (De övriga två är tydlighet och teknik, för er som råkar vara intresserade.)

Tilliten går i båda riktningarna; Läraren måste lita på att eleverna kan och vill lära sig, och eleverna måste kunna lita på att läraren kan och vill hjälpa dem. Det går inte om samma lärare – för att skapa ”ordning & reda” – gång på gång utnyttjar rätten att utestänga elever från undervisningen och tvingar dem till kvarsittning.

Långsiktigheten, tiden, är självklar för den som förstår att skoltiden är längre än en mandatperiod och för eleven, även om denne går i nian, är det en evighet kvar till den sista skolavslutningen. Då är det inte hållbart att varje dag utsätta eleverna ens för risken av förnedringen i att få sin mobiltelefon beslagtagen.

Vi behöver elever som är trygga i sitt klassrum. Med sina klasskamrater och med sina lärare. Som vågar diskutera och ifrågasätta. Som vågar prata! Hur skall vi annars komma någonvart med någonting?

Hur ser du själv på frågan om ordning & reda och hur begreppen används i debatten? Har du själv skrivit om ordning & reda ur ett flumpedagogiskt perspektiv eller kanske du hyllar ett länge saknat fokus på just ordning & reda? Berätta i så fall kortfattat i en kommentar och bifoga en länk till ditt inlägg. Normala kommentarer på ovanstående inlägg är förstås också välkomna!