En lång eller flera korta
31 oktober 2011 8 kommentarer
Jag fick en kommentar från Andreas för en tid sedan. Jag tycker den är intressant och citerar den här i sin helhet:
Jag är benägen att hålla med att legget bara kommer krångla till det, speciellt med det focus att man under sina första år inte är superbra. Men jag skulle gärna se dig reflektera över någonting som jag funderat på och det är att: det vore mer logiskt att lärarutbildningarna krävde ett år i yrket FÖRE studier, eftersom man i yrkessituationen kan se om personen är ”lämplig” som lärare, det finns ju en massa kassa lärare som verkligen inte passar, o de ska numer kanske även fungera som legitimationsgodkännare. Nä in med krav på ett års praktik (mån-fred, 8-5, sundsvallsmodellen) år ett på lärarutbildningen, och använd kompetenta lärare/rektoer att sätta kollegiala omdämen och LÖN. /Kram Andreas
Jag har faktiskt pratat med en kollega om det där, och vi var också inne på det där spåret att man skulle tidigarelägga samt förlänga den första VFU-perioden. Jag tar emot en förstaårs-student om ett par veckor och det är hennes första ”riktiga” VFU sedan hon började förskollärarutbildningen i slutet av augusti. Man bör förstås ha förståelse för att lärarutbildningarna är förlagda till det teoretiskas högborgar högskolorna (och ett par universitet), men ändå. Läraryrket är sådant att det inte räcker med att vara teoretiskt behörig via en examen för att vara en fullfjädrad lärare.
Jag tycker Andreas idé om ett introduktionsår före studierna är intressant. Åtminstone skulle det sålla bort en hel del mindre lämpade kandidater till yrket. Och det skulle bespara mången sådan person ett dyrt och poänglöst studielån. Dessutom kunde den lämplighetsbedömning som nu skall ske efter genomgången utbildning och erhållen behörighet till yrkestitlarna, istället ske i förväg och bli ett mer renodlat lämplighetstest. Så har man försökt filtrera fram ”lärarämnen” att utbilda, istället för att sila de redan utbildade genom samma filter.
Jag har tänkt mer i banor om en halv termins – som mest en termins – VFU som inledning på utbildningen. Det är förstås i princip samma sak. Kanske tänker sig även Andreas att introduktionsåret skulle vara införlivat med utbildningen? Det är i alla fall så jag tänker.
Lärares lämplighet är en svår fråga och en varm potatis. Där kan legitimationen bli oss en hjälp, trots allt. Men jag skulle tro mer på legitmationen/lämplighetsutredningen om den vore införlivad i utbildningen och lagd med tyngdpunkten på tidig intervention. Inte när den, som nu, mest liknar ett överflödigt kontrollverktyg som ska ge skenet av att vara behövt.
Skulle du hellre gå en lite längre lärarutbildning, eller föredrar du att gå ett introduktionsår efter genomförd utbildning?
Om Jan Kjellin
Flumpebloggen 
Jag hör till en generation förskollärare med 16 veckors förpraktik. Dock ej småbarnspraktik i hem som avskaffades innan min tid.
Då var problemet finansiering. Enbart medelklassungdom som bodde hemma kunde gå på praktikersättning. 500:-/månad!
GillaGilla
Var det många avhopp under de veckorna (eller är det kanske svårt att avgöra)?
Jag tänker att den där första delkursen som väl skall tjäna lite som en introduktion till yrket gott kunde förlängas och fyllas ut med ganska hårt styrd VFU. Krav på att delta i specifika moment, både pedagogiska och omsorgsmässiga (öppning, stängning, samling, lunch/frukost/mellis, utelek, innelek…) för att ge studenten en god överblick över det yrke hen är på väg in i – självklart med tillbakakopplingar i de högskoleförlagda delarna av kursen och mycket, mycket reflektion.
GillaGilla
Jag hann för 20 år sedan jobba med folk som fick lov att jobba ett halvår innan de kunde söka in. Vilken samhällsklass dom kom ifrån vet jag inte.
Men tänk om vikariat kunde vara meriterande? Tänk om det fanns en ”gräddfil” bland vikarierna för dom som tänkte läsa vidare? Eller en viss vikarieförmedling där just aspiranter till utbildningen kunde anmäla sig och få pröva på?
Min dotter har vikarierat en del. Inte så mycket som ett helt halvår, tror jag. Men nu har hon ändå ansökt och dessutom börjat på utbildningen här i Stockholm. (Och trots allt hon hört sin far säga om yrket! 😉 ) Och med den lilla erfarenhet hon än har, så har hon ändå en större förståelse för det dom läser än andra som aldrig varit där som vuxna. Hon har då även en mer realistisk syn på vad som är möjligt, t ex när det gäller dokumentation.
GillaGilla
I mina ögon kan vikariat absolut vara meriterande. Och det är en relativt oexploaterad rekryteringsbas.
Alla vi som arbetar i förskolan vet att det finns vikarier, och så finns det Vikarier. De här outbildade lärarämnena som är så lämpliga att det i vissa lägen nästan känns hotfullt. Så bra kan de vara.
Om jag som VFU-handledare och/eller ”mentor” (vad är det man ska kallas när man handleder olegitimerade?) möter vikarier som är så väl lämpade för yrket att jag faktiskt reagerar på det, kunde då inte jag slå en pling till min högskola och be dem ta kontakt med personen i fråga? Kanske t.o.m. sätta min stämpel i ett meriterande litet bevis som mer eller mindre kvoterar in personen när hen söker utbildningen?
Det kan låta gräddfil, men å andra sidan handlar det om en fråga som angår alla: Hur fyller vi skola/förskola med bra lärare?
Ditt ”tänk om” kunde vara ett steg i den riktningen, Maths.
GillaGilla
Vi hade under min utbildning på Gbg Universitets Pedagogen-avdelning flera ämnen som var uppenbart olämpliga som lärare. Det var alltifrån fysiska defekter som ex mycket svår stamning kombinerat med blyghet och oförmåga till studier till bara undflyende lathet. Hur dessa studenter till slut klarat sig i yrket har jag ingen aning om, kanske är de förnämliga pedagoger på en accepterande plats där undflyende lathet och besvär med folksamlingar inte är ett problem för att nå fram och få eleverna trygga och kunniga. Pedagogen gjorde allt för att få igenom dessa elever, trots uppenbara brister. Allt berodde på att Universitetet fick betalt per avklarad examen, alltså per student som gick igenom utbildningen klart. Avrådan gällde liksom inte. Samma med en student som jag hade som VFU-elev i stockholm. Alldeles uppenbar olämplig med unga människor och i pedagogiska sammanhang, dessutom uttalade han sig med att så fort det finns ett annat jobb så drar jag, jag går denna linje bara för pengarna (han var arbetslös ingenjör som gick en kompletterande lärarutbildning för arbetslösa ingenjörer). När vi påpekade detta för praktikhandledarna som gett oss ansvaret (utan ekonomisk hjälp) så bytte personen till en annan skola där man inte brydde sig lika mycket och släppte igenom honom efter 2 veckor som var kvar för honom. På det viset fick Universitetet ännu en summa för ännu en avklarad elev.
Pengarna är ett gissel för lämpligheten. Man underkänner helt enkelt ingen.
Kanske skulle ett längre intro-pass få de klart olämpliga att komma på nya tankar, men det måste komma från dom själva, universitetet underkänner ingen elev.
Eller , hoppas jag, har det blivit skärpmning från de ledande de senaste åren. Förut var det oerhört dålig återkoppling till VFU och lärarlämplighet…
GillaGilla
Det vi återkommer till i den här lilla diskussionen tycks vara den där flyktigare delen av läraryrket som stavas ”lämplighet”. Om vi bortser från huruvida de ekonomiska incitamenten påverkar lärosätenas benägenhet att inte godkänna ”olämpliga” studenter eller inte, så är det fortfarande problematiskt.
Är det min uppgift som VFU-lärare att bedöma ”lämplighet”, eller överskrider det mina befogenheter? Studenten har en kursplan att följa och mål att uppnå och jag är en av de som skall göra bedömningen huruvida hen lyckats och hur väl. Lämpligheten har, lite krasst, mycket lite med den biten att göra.
Kanske saknar olämpliga lärare den nödvändiga självinsikten? Jag vill inte dra några exempel ur verkligheten, men alla har vi nog exempel på medstudenter eller VFU-elever som känts olämpliga för yrket. Ändå har nog majoriteten av dessa fått sin examen ändå. (Och säkert med viss rätta, eftersom de trots allt lyckats läsa sig till sin formella behörighet.)
För att förtydliga vad jag menar att vi talar om skulle jag vilja extrahera tre grundpelare i läraryrket: Behörighet, yrkesskicklighet och lämplighet.
Utbildningen ger det första i form av en examen.
Legitimationen skall framhäva det andra.
Men det är på något sätt ändå det tredje som avgör.
Du kan vara både behörig och skicklig, men ändå inte vara lämplig för yrket. Och på sätt och vis är det vad som gör vårt yrke så unikt.
Du kan vara en dålig lärare, även om du är bra.
GillaGilla
För att komplicera det ytterligare, kan jag säga att jag har stött på personer som jag inte anser varit direkt lämpade, men som barnen har uppskattat. Lämpligheten är väldigt undflyende, åtminstone inom barnomsorgen.
Behörighet är enkelt: du klarar på något sätt av din utbildning.
Yrkesskicklighet beror ju på vilken syn man har det som ska uträttas, vilket man anser vara hantverkets grunder. Det är inte säkert att det kan uppnås via en utbildning, utan kräver en hel del praktik för att utvecklas.
GillaGilla
Jag har också sådana exempel på personer som varit populära hos såväl barn som föräldrar, men som stått väldigt lågt i kurs hos oss som ”vet”.
Jag tror dock på vår professionella lämplighetsbedömning i de fallen. Att vara poppis räcker inte hela vägen.
GillaGilla