Vi behovsprövar lärarleget

Jag har fått många positiva reaktioner på mitt gästspel i Lärarnas Tidning och det har fått mig att fundera. Kanske är det fler än någon enskaka obstinat flumpedagog som känner skepsis inför lärarlegitimationen?

Uppenbarligen är det i alla fall fler än jag som sitter med frågor om lärarleget som är av annan sort än ”kan jag räkna den här kursen?” eller ”det står si och så i mitt examensbevis. Betyder det att jag är behörig för både ditt och datt?” och det är värt att ta fasta på. runt 20% av landets lärare (förskollärare inräknat) har redan ansökt och vi andra kommer förr eller senare att mer eller mindre tvingas ansöka vi också.

Jag är nybliven verksamhetsförlagd lärarutbildare och jag kommer inom kort inte att få utöva det ansvaret utan legitimation. Och jag kommer inte att kunna byta jobb. Och löneförhandlingarna kan bli kniviga (även om jag pratade helt kort med en lärarkollega häromdagen som sade att egentligen borde det inte bli så svårt, för man har ju samma kompetens både med och utan legitimation), liksom jobbläget på det stora hela, ifall SKL verkligen gör verklighet av sitt hot om att se på olegitmerad personal som fredlös. Kort sagt räknar jag med att behöva bita i det sura äpplet förr eller senare, men att jag hellre låter bli senare för att – om inte annat – markera mitt missnöje med reformen.

20 procent pratade jag om, och den siffran stoltserar även Skolverket med. Men det kan ju faktiskt innebära att upp till 80 procent av lärarkollektivet är skeptiska.

Så nu har ni chansen att visa vad ni tycker (och kommentarsfältet är förstås öppet som vanligt):