Så länge jag får undervisa

”Fram till slutet av januari 2013 har Skolverket utfärdat över 70 000 legitimationer. Totalt har 130 000 personer ansökt.”

Det är den s.k. Professionsutvecklingsenheten på Skolverket som skriver detta. 70 000 legitimerade lärare, eller totalt 130 000 personer (det hänger väl på om de får sitt leg eller inte om de kan gå från att vara ”person” och bli ”lärare”, antar jag).

Men hallå?! Betyder det att jag, den 1 juli 2015 går från att vara förskollärare till att bli förskoleperson? Det känns lite opersonligt, om man får dra en dålig ordvits när man talar om något så allvarsamt och statushöjande som lärarlegitimationen. För den skulle ju vara statushöjande, eller hur? Det var ett delmål. Men man höjer inte statusen genom att sänka den för de som inte hoppar på tåget. Det blir ju någon slags statusrelativism.

Nåväl, 130 000 personer har chansen att bli delaktiga i att sänka sina kollegors status, bara de får sin legitimation. Inte för att det är deras syfte, nej, de vill ju fortsätta vara lärare. Och vem kan ifrågasätta dem för det? Vi har fortfarande världens bästa yrke, även om vi degraderas till ”personer”. Men det ligger förstås mycket i en titel. Man kan förresten ansöka om lektorlegitimation också.

Jag häpnar fortfarande över hur lätt det var för regeringen att få 130 000 lärare att köpa legitimationskonceptet. Trots att dessa personer har en genomförd lärarutbildning och -examen i ryggsäcken, ofta kombinerad med åratal av praktisk erfarenhet, har de köpt idén om att deras lärarskap inte sitter i allt detta, utan i en efterhandskonstruktion som endast tjänar till att bekräfta det de redan vet. Att de är lärare.

Jag upprepar det jag sagt flera gånger tidigare: Ingen blir en bättre lärare av att ha en legitimation i fickan.

Trots att det var implikationen som västes fram genom utbildningsministerns glugg.

Legitimationen går ut på att bekräfta en kompetens som redan bekräftats. Dessutom ingår ju ett introduktionsår, som i det här sammanhanget blir ytterligare en bekräftelse. Som i en saga där det magiska numret ofta är tre, måste nu den aspirerande läraren:

1. Skaffa examen
2. Klara ett provår
3. Skaffa legitimation

Till vilken nytta? Jag ser självklart fördelarna med ett provår, även om det skulle göra mer nytta i form av ytterligare två terminers (betald?) VFU, men i det nuvarande sammanhanget saknas det stora värdet och blir främst bara ytterligare en tröskel att klättra över.

Legitimationen höjer varken lärarnas status eller kompetens. Så vad gör den, förutom att kosta pengar och vara till besvär för Skolverket (som har viktigare saker att göra)?

Jag har inte en aning. Och det har ingen annan heller. Egentligen. Den bara finns här och vi bara gillar läget. Så länge vi får fortsätta undervisa.

Advertisements

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

3 Responses to Så länge jag får undervisa

  1. Emelie says:

    Det var ju det – att få fortsätta undervisa (och hålla utvecklingssamtal, ta föräldrakontakter, planera undervisningen, osv). Jag sökte legitimation, inte för att höja min status eller bli en bättre lärare, utan för att jag tolkade budskapet som att jag var tvungen, för att fortsätta vara behörig att bedriva undervisning. Sen fick jag avslag, så nu blir jag väl obehörig i alla fall, men ändå.

    Gilla

    • Janne says:

      …Och kruxet är att du ju är tvungen att ansöka om legitimation. I alla fall om reformen tillåts slutföras (jag när fortfarande en förhoppning om att vi, innan 1 juli 2015, får se reformen reformeras eller i bästa fall skrotas).

      Och som allt fler nu börjar få svårt att undvika att se, så leder reformen till ökade svårigheter för utbildade och examinerade (men ej behöriga) lärare att komma ut på arbetsmarknaden, medan redan yrkesverksamma (och utbildade samt examinerade) lärare – i takt med att de söker legitimationen – blir omyndig… Jag menar obehörigförklarade. Du själv är ju tyvärr ett exempel på just detta. Och du är långt ifrån ensam.

      I sin missriktade iver att säkra lärarkompetensen, offrar regeringen en stor andel just kompetenta lärare, samtidigt som de också försvårar för nyutbildade lärare att få arbete. Av dumhet eller för att de inte vågar ta öppen strid med de kommunala huvudmännen får vara osagt.

      Ett par röster på Twitter har nämligen under helgen bidragit med en för mig alternativ tolkning. Att reformen skulle försvåra för (de kommunala) huvudmännen att anställa outbildade lärare. Det är en möjlig tolkning, men den innebär att regeringen valde att göra detta, inte genom sanktioner eller ökade krav på huvudmännen, utan genom att slå på lärarna. Dessutom försvårar man inte bara anställningen av outbildade lärare, man försvårar även anställningen av utbildade och examinerade lärare.

      Jävligt bakvänt, om du frågar mig.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: