Leka skola
01 februari 2012 4 kommentarer
Funderingarna om övningsskolor kontra verksamhetsförlagd utbildning (VFU) fortsätter.
Johannes Åman (DN) tolkar Jan Björklunds tal om övningsskolor med den goda tanken att ”kompetens ska finnas samlad så att alla lärarstudenter kan garanteras aktivt stöd från en äldre lärare som inte bara själv är duktig på att undervisa utan också har utvecklat sin förmåga som handledare”.
Ja, han syftar på övningsskolor. Men det är ju liksom också tanken med VFU.
VFU när den inte fungerar är antagligen en ren katastrof. Det kan bero på en undermålig handledare, men även på en student som plötsligt inser att hen är på fel plats. Kanske fel stadium, kanske fel yrke. En insikt som sällan kommer förrän man står där. I verkligheten. Mitt i skiten. Med bajsblöjor upp till öronen eller grabbgäng som spelar allan och driver runt i korridorerna utanför klassrummen.
Jag frågar mig om den insikten går att uppnå i de ordnade och välfungerande skolsimulatorer Björklund förordar?
VFU när den inte fungerar är som sagt en katastrof. Och det stora felet med VFU – det som kan och bör kritiseras – är att kvalitén hänger till stor del på var i landet du läser. På vilket lärosäte. Och i vilken kommun du hamnar.
Mina egna VFU-erfarenheter har lyckligtvis bara bestått av personer som är erfarna lärare, drivna pedagoger och för uppdraget av lärosätet utbildade handledare. Inget tjall på kompetensen här, inte. De har tagit sig an sina studenter och varit måna både om att skapa en god relation till dessa och stötta dem i deras lärande. I de fall det blivit tjall på linjen har man nästan alltid lyckats lösa det i dialog mellan handledare, student och lärosäte. Ibland har det lett till en fördjupad relation, ibland har man gått skilda vägar till nya handledare och studenter. (Och jag själv är relativt nybakad VFU-handledare med min andra student på ingång till veckan. Jag hoppas de uppfattar mig på samma sätt som jag beskriver ovan.) Jag gör delvis den här uppräkningen av positiva VFU-erfarenheter för att väga upp http://helenavonschantz.blogspot.com/2012/02/nuvarande-vfu-ovningsskolor-eller-annat.html lite dystrare bild och för att fylla på med några fler bollar att jonglera med vid morgondagens #skolchatt på Twitter. Hoppas ni deltar!
Studenten och hens lärande är alltid i fokus när VFU fungerar som det är tänkt. Jag antar att detsamma gäller de tilltänkta övningsskolorna också.
Men hur är det tänkt med verklighetsförankringen i dessa?
Hur stora ska klasserna/barngrupperna vara – verklighetsstora eller enligt skolverkets rekommendationer? Kommer de att ha ett statistiskt urval av barn i behov av särskilt stöd? Invandrare? Våld i hemmet? Kommer lärarkollegiet att arbeta som i TV (”Klass 9A”) eller som det går till i verkligheten? Och så vidare… Kommer det att finnas en ”dålig” och en ”bra” övningsskola att tillgå, så att lärarstudenten får en chans att uppleva myntets båda sidor?
Jag tror inte att det är konstruktivt att helt förkasta idén om övningsskolor. Men vill man öka kvalitén på lärarutbildningens verksamhetsförlagda del finns det bättre sätt att göra det på. T.ex. ta de regioner där VFU’n fungerar bra, lista ut hur och varför det fungerar så mycket bättre och hitta ett sätt att applicera detta på övriga regioner i landet.
Jag kan förstå (även om jag inte sympatiserar med) att det finns ett behov av att ytterligare kontrollera lärarutbildningen och i förlängningen skolan. Lärarlegitimationer och nationella prov kommer några steg försent – man måste ju smida medan järnet är varmt. Övningsskolor låter detta göras på ett mycket enklare sätt än vad VFU’n gör. VFU’n är såpass anarkistisk att den ger mig – en uttalad flumpedagog – möjlighet att ta emot och indoktrinera unga, lättledda lärarstudenter i den flumpedagogiska irrläran i lönndom, mitt framför nosen på Björklundarn. Jag skulle antagligen inte släppas in ens på gården till en av folkpartiets övningsskolor.
Men kontroll är inte allt. Det här handlar om kvalitet och en förberedelse inför steget ut i verkligheten. Något som inte låter sig göras i en simulator.
Du kan inte lära dig simma på torra land, lika lite som du kan bli läkare av att leka doktor.
Inte heller kan du bli lärare genom att leka skola.
Om Jan Kjellin
Flumpebloggen 
Vad är det som säger att dessa övningsskolor är bäst för alla studenter? Jag hade bra vfu-perioder. En i en stadsdel med mångkulturell befolkning, en i den finaste stadsdelen med idel svenska höginkomsttagare, en i en förort till Göteborg och jag gillade blandningen. Ändå kände jag att jag sett för lite av verkligheten när jag började arbeta på rikitgt. Hur skulle det blivit bättre av att jag inte fått se verkligheten alls?
GillaGilla
Det finns många frågor att besvara. Tyvärr verkar det dock som att utredningen kommer att vara klar innan alla frågor hunnit ställas…
GillaGilla
Det är roligt att du har haft en bra VFU, Janne. Jag hoppas mina studenter säger detsamma. Men jag har både träffat och sett studenter som varit riktigt missnöjda och jag är själv riktigt missnöjd med att varken få tid för handledning eller ersättning för det. Jag tycker inte att det är okej att man låter studenter vikariera för att lösa skolans problem – oberoende av om det är till gagn för dem själva. Jag tycker inte att det är okej med obehöriga eller nyexade handledare. Är övningsskolor den bästa lösningen, det kan vi förstås också diskutera. Men innan man diskuterar lösningar måste man vara överens om problemen. Både du och Linda verkar se den egna lyckade VFU:n som argument för status quo. Borde inte alla få en lyckad VFU?
GillaGilla
Jag menar att med det nuvarande systemet har alla redan möjlighet att få en lyckad VFU.
Problemen du räknar upp i din kommentar: För liten tid till handledning (det brottar jag själv med just nu), låg eller ingen ersättning, utnyttjande av studenter som vikarier samt obehöriga eller nyexade handledare. Alla är de problem som endast indirekt har med lärarutbildningarna att göra, och därmed ser jag dem inte heller som argument för ett reformerat system med övningsskolor.
Ett par förtydliganden:
1. Tiden för handledning av studenter skall regleras av din rektor eller förskolechef. Det är alltså din skolas/förskolas ansvar att se till att du ges möjlighet att fullfölja ditt åtagande.
2. Ersättning utgår enligt avtal mellan högskola/universitet och kommun eller partnerskola. Får ni ingen ersättning finns antagligen inget avtal (eller ett dåligt sådant) och då har du tyvärr gjort bort dig som tagit på dig uppdraget som handledare. Alternativt är du värd massor med beröm som gör det här merjobbet gratis.
3. De högskolor jag tar emot studenter från har från första början varit mycket tydliga med att det inte är okej att utnyttja studenter som vikarier under deras VFU. De är här som studenter, inte extra arbetskraft. Däremot är det upp till oss och studenterna om vi vill anställa dem som (riktiga, avlönade) vikarier mellan VFU-perioderna.
4. Det är skolorna/förskolorna som väljer vilka de vill utse till handledare. Att välja nyexade eller obehöriga lärare till uppdraget visar på dåligt omdöme, men ansvaret för detta vilar alltså på partnerskolorna, inte lärosätena.
I alla punkter hänger det på att partnerskolan och huvudmannen fullföljer sina åtaganden och tar sitt ansvar. Och ja, eftersom detta inte alltid sker är det förstås ett problem för studenterna (och lärarutbildningen). Men lösningen ligger inte i att förändra VFU-systemet.
Det finns regioner där samarbetet mellan kommun och lärarutbildning fungerar väldigt bra, och det finns regioner där det fungerar sämre. Det kunde räcka väldigt långt om man tittade på de fungerande regionerna och drog lärdomar av dessa, istället för att börja om från noll. Utveckla VFU-systemet istället för att ersätta det.
VFU står för VerksamhetsFörlagd Utbildning. Men om vi väljer att låta det stå för VerklighetsFörlagd Utbildning istället, så kommer vi den värdefulla kärnan på spåren. En kärna som kan gå förlorad om den ersätts av SFU – SimulatorFörlagd Utbildning.
Jag kunde nu påbörja en evighetslång utsvävning av värdet i en ”misslyckad” VFU där insikter i verklighetens förutsättningar blir en styrka hos den nyexade läraren, men det sparar jag till en annan gång. Klockan har redan passerat gränsen för det anständiga (eftersom jag har ett besök på IKEA inplanerat till imorgon förmiddag)…
En parentes och en avslutning, bara:
Parentes: Den enskilda studenten har därtill möjlighet att byta partnerskola/handledare om hen inte anser att den håller måttet, och har därmed även ett eget ansvar för att VFU’n blir lyckad.
Avslutning: Den problembild du använder i den här frågan kretsar kring att alla ska få en lyckad VFU. Men alla kan aldrig få allt. Alla kommer aldrig att lämna skolan med fullständiga betyg om vi inte sänker kraven drastiskt. Alla kommer aldrig att bli bra lärare, oavsett hur lärarutbildningen ser ut. Och tyvärr kommer alla aldrig att kunna se tillbaka på sin VFU och se den som lyckad. Övningsskolornas vara eller inte vara påverkar inte detta faktum ett dugg och sanning att säga är det föga mer än tafflig retorik från din sida när du använder det som argument för att kritisera det nuvarande VFU-systemet.
Tillägg dagen efter: Ber om ursäkt för utfallet, Helena. Det hade räckt att säga att kravet att alla ska det ena eller det andra funkar bra ur ett utopiskt perspektiv, och självklart önskar jag också att alla får både det ena och det andra här i livet, men jag har svårt att se det som ett hållbart argument för något överhuvudtaget.
GillaGilla