Den som äger orden…

Jag har följt den nya skoldebatten på Twitter (#merkateder och #skollyftet) och även deltagit i den lite av och till i form av Lancefestivalen. Men trots att diskussionen på Twitter stundtals är både intensiv och givande, så består den mest av arga eller glada tillrop och missförstånden – såväl de medvetna som de ärliga – har många gånger dominerat. 140 tecken är inte så mycket när ämnet är så komplext. Till exempel skulle detta blogginlägg kräva sammanlagt 37 tweets. Färre tweets än så och jag är otydlig.

Jag har inte bloggat nämnvärt under den här tiden, annat än ett och annat inlägg i egenskap av Skäggig Dagisfröken. Jag har nämligen inte vetat vad jag skall skriva om. Andra har skrivit det jag tänkt antingen snabbare eller bättre än jag. Ofta både och. Och jag har funderat på vad diskussionen egentligen handlar om. Vad försöker den där Zaremba säga med sina till reportage förklädda debattartiklar i DN? Varför försöker vissa debattdeltagare piska upp en fiendskap mellan de två fackförbunden? Hur kommer det sig att vi – som borde veta bättre – gör oss delaktiga i skapandet av en polarisering som på sin höjd existerar i marginalerna? Jag talar nu om den ”stora” frågan om katederundervisningens vara eller inte vara.

Det är det där sistnämnda jag och några andra har gått och funderat på på sistone.

Jan Björklund må vara utbildningsminister, men det ger honom varken rätten att välja vilken terminologi som skall användas eller hur de aktuella orden skall definieras. När han inledde katederdebatten och så att säga ”kickstartade” ett smärre läraruppror på nätet, var det bara hans senaste försök att ockupera ytterligare en del av skolverkligheten i form av en retorisk attack. Han har ju tidigare lagt beslag på bl.a. begreppen ”ordning & reda”, ”kunskap” och ”auktoritet”.

Så sent som idag bekräftar Lärarnas Riksförbund denna attack genom att likställa ”katederundervisning” med ”lärarledd undervisning”. Från deras blogg på mynewsdesk.com:

…katederundervisning är en, om än väsentlig, del i undervisningen och den kallas också ibland för ”seminarieundervisning” eller just ”lärarledd undervisning”. (I motsats till den ”inte lärarledda undervisningen” får man förmoda – och jag är väl inte ensam om att undra vad den ”undervisningen” består av?)

Det började alltså med Björklunds lite auktoritärt doftande skildring av katedern som en slags kommandobrygga, varifrån läraren förmedlar kunskap till de stillasittande och lyssnande eleverna. När den initierade kritiken dock blev för häftig, fick han hjälp av Metta Fjelkner (LR) att nyansera katedern till en symbol för lärarens centrala roll i klassrummet. Kritiken höll dock i sig och Maciej Zaremba gjorde då ett försök att beskriva katederundervisning i form av ett exempel från Minervaskolan i Umeå. Men knappt hade tryckpressarna (man använder väl fortfarande tryckpressar?) svalnat, så ropade kritikerna med enad röst att ”vad i hel-ete?! Du beskriver ju elevaktivt lärande och kallar det motsatsen! WTF?”. Jo, vi blev och är fortfarande arga på Zarembas fula metoder, eftersom vi – i egenskap av initierade – genomskådade honom. Och det är nu ovanstående citat och ny definition dyker upp.

Katederundervisning innebär att en lärare leder arbetet i klassrummet.

Och liksom den bloggens författare (Zoran, är det du?) undrar jag självklart vad motsatsen är. Och var den typen av undervisning skulle bedrivas. Tills jag kommer på mig själv med att inse att nu är Björklund farligt nära att muta in den lärarledda undervisningen som ytterligare en beståndsdel i hans bild av vad som saknas i svensk skola idag.

I den bild som redan innehåller: Ordning & reda, (lärar-)auktoritet och kunskap.

För att bota en skola som består av: Flum, anarki och okunskap.

På grund av ”inte lärarledd undervisning”.

Ordinerar dr. Björklund (med god hjälp av Zaremba och Fjelkner) en rejäl dos lärarledd undervisning.

Det handlar om ordens makt. Skolan saknade inte ordning & reda förrän Jan Björklund krävde ordning & reda och eftersom han sade det på det sätt han sade det förstod alla att skolan saknade ordning & reda för varför skulle han annars kräva det? Och i en så upprörd ton, därtill?

Jag har anammat flum-epitetet. Och jag gillar om skolan/förskolan har ett stänk av anarki i verksamhetens utförande. Men för den skull är jag inte oberoende av ordning och reda i mitt arbete, lika lite som jag kan få något av värde gjort utan att vara rummets auktoritet. Jag hävdar envist att mitt arbete leder till kunskap och det är min mest grundläggande uppgift i yrket att leda den undervisning jag är satt att bedriva!

Jag tror inte någon vill säga emot Jan Björklund när han kräver ordning & reda, (lärar-)auktoritet, kunskap och lärarledd undervisning. Det är precis det vi alla vill ha. Det många av oss däremot vänder sig emot är att hans krav implicerar att dessa faktorer är något som generellt sett saknas i skolan idag och att det finns en liten liten kärna skol-lobbyister som är något slags kaosdyrkande anarkistiska kunskapsmotståndare som mest vill sitta och se på när eleverna lär sig på egen hand – och som dessutom styr skolsverige med järnhand.

Den utgångspunkten är fel, förolämpande och förfärligt flummig. Faktiskt.

Advertisements

Om Janne
Flumpedagog och förskollärare. Bland annat...

13 Responses to Den som äger orden…

  1. Mats says:

    Tack för att du försöker skapa en smula ordning i debatten! Men det är mäktiga propagandaapparater att dekonstruera…

    Gilla

    • Janne says:

      Jag doppar bara tårna i den här grumliga pölen. Fler gör det också, ser jag när jag kikar runt i skolbloggosfären. (Metabolisterna, Morrica, Christermagister to name but a few..)

      Det som oroar mig i det här nya strävan att få fason på debatten är att om vi accepterar en generell bild av skolan vi varken känner igen eller håller med om, tvingar vi samtidigt oss själva att bli medskapare av den beskrivningen.

      Vad kostar inte det?

      Gilla

      • Mats says:

        Jag förstår vad du menar – själva tonen i samtalet är förråande. Kanske är det lättare att förlägga diskussionen till en språklig nivå.

        Det känns som att orden blir allt viktigare och de slappa definitionerna har tagit över.

        Gilla

  2. Problemet är inte en liten hård kärna, utan det är den mjuka undanglidande världsfrånvända stilen, där allt som är svårt i skolan blir ”stressande” och ett hinder för ”lärande”.

    En obotlig och gungflyhoppande flumgummideg som lagt sig över skolan och inte alls styr men dränker.

    Gilla

    • Janne says:

      Det har betydelse vilka ord man använder.

      Jag värdesätter det utmanande högre än det svåra. Jag inser också att det utmanande kräver en större världsnärvaro av läraren än det fådimensionella svåra.

      Jag skulle heller inte sätta citationstecken runt bereppet stress, eftersom det är en högst verklig och påtaglig effekt av en för individen destruktiv miljö. Men du menar kanske att skolan som miljö beträffat inte orsakar stress, och då är det förstås därför du sätter ut citationstecknen. Men vad är då avsikten med citationstecknen runt lärande?

      Och kanske bör jag undvika ordvändandet och istället förklara att jag i mitt inlägg förklarar att flummiga eller ej, så är vi ändå på ett generellt plan ganska överens om skolan. Och om vad som kännetecknar t.ex. god undervisning.

      Dock har vi alla varit väldigt måna om att beskrivningen skall göras på ett sätt som polariserar, snarare än enar, vilket jag visar exempel på i inlägget.

      Du ser sig inte som flumpedagog, förstår jag. Är det viktigare för dig att förmedla detta, än att delta i ett konstruktivt samtal om skolan?

      Gilla

  3. Stress är inte när man känner sig lite nervös. Stress är ett så vitt och brett begrepp att det sträcker sig numera från lite oro till panik.

    Det är viktigt att man markerar var man står. Den konsensus du menar finns är en illusion.

    Gilla

    • Janne says:

      Jag håller med dig. Stress (i dess korrekta, kliniska innebörd) är inte när man känner sig ”lite nervös”. Och eftersom det heller inte är vad jag menar när jag talar om stressreaktioner som en effekt av den (skol-)miljö man befinner sig i, så kände jag mig manad att förklara varför jag – till skillnad från dig – inte vill sätta citationstecken runt ordet.

      Det råder ingen konsensus om skolan, menar du? Jag menar att det gör det, även om det förstås finns extremer i skalans båda ändar. Men jag känner att det finns en risk för att jag missförstår dig.

      Du behöver tydligare markera var du står. Och hur du menar att den konsensus jag menar finns, är en illusion. Gör du det, tror jag vi kan få till stånd en riktigt spännande och konstruktiv diskussion. 🙂

      Gilla

      • Per definition finns det inte konsensus kring skolfrågor, när vi har en skoldebatt som den nuvarande!

        Jag är lite försiktigare med orden; begreppet stress kan inte tas till när det passar egna syften. Oro menar du säkerligen. Tyvärr har ordet stress fått ersätta en mängd andra ord som antyder obehagliga känsloreaktioner av varierande styrka. Svenska skolungdomar är inte stressade utan hyser möjligen oro och viss ängslan i vissa lägen. Livet är inte bara en segling i god vind.

        Jag har kämpat emot dem jag kallar flummare länge. Jag tror inte på deras ordbemängda, halvt obegripliga, halvromantiska tal om lärande, möten och delaktighet. Jag är för ämneskunskaper även när det gäller namn i geografi. Jag vill ha bättre lärarkandidater och bättre lärare. Jag har under en massa år kunnat följa lärarkandidater på min institution och alltför många upplevelser har varit bedrövliga.

        Gilla

        • Janne says:

          I egenskap av flumpedagog vill jag ha ordning & reda, en lärare som är en auktoritet i klassrummet och jag vill se lärarledd undervisning som leder till kunskap.

          Per definition torde konsensus råda såvida du inte har helt andra åsikter än ovanstående.

          Därtill kan tilläggas (som ett svar på sista stycket i din kommentar ovan) att även flumpedagoger vill se bättre lärare i skolan. Inte för att de nuvarande nödvändigtvis är dåliga (där är förresten ytterligare en konstruerad dikotomi – verklighetens lärarkår är inte uppdelad i bra och dåliga lärare), men för att skolan måste sträva efter kontinuerlig utveckling och därför måste det ske ett konstant genomflöde av lärare, liksom en konstant förändring av lärarutbildningarna. Annars trampar vi fast oss i en gyttja av förvisso beprövad, men tyvärr också fossiliserad kunskap.

          Som för gammal mjölk.

          Och i de fall jag har talat om stress (i just den här diskussionen är det dock du som fört upp begreppet på agendan) har jag talat om just stress i dess skadliga(ste) form och inte oro, tidspress eller några andra allmänna obehagskänslor som är fullt normala såväl i skolan som i livet i allmänhet. Att du försöker berätta för mig vad jag menar (Oro menar du säkerligen”), trots att jag precis förklarat min användning av begreppet antar jag är ett sätt att antingen söka provocera mig eller förringa betydelsen i det jag skriver. Oavsett är det lågt och ovärdigt av någon som utger sig för att eftersträva diskussion.

          Gilla

  4. Att jag tar upp begreppet stress är för att jag tycker du överutnyttjar ordet. Ovärdig är ett ord jag inte brukar använda i sådana här sammnahang. Men vi har våra ord.
    Graden av lärarskicklighet ligger självfallet på en kontinuerlig skala. Problemet är väl ändå de sämsta lärarna, som ju måste finnas i en normalfördelning med medelmåttiga betyg?

    Konstant flöde, ja, men bättre är väl ändå en rännil av goda lärare än en flod av även mediokra.

    Vi tror uppenbarligen på kunskap i skolan båda två. Vad diskuterar vi då? Menar vi samma sak med kunskap? Med bra lärare?

    Gilla

    • Janne says:

      När överutnyttjar jag ordet (”stress”), menar du? Det sker uppenbarligen inte i det inlägg du kommenterar, så du bör förtydliga dig ganska rejält, alternativt flytta diskussionen till rätt inlägg.

      I övrigt börjar vi närma oss kärnan. Vi vill samma sak, vi har samma mål – men vägarna dit skiljer sig åt, liksom nyanserna.

      Jag ber att få återkomma eftersom jag ska upp tidigt. Har en sådan där ”Kl. 06:30…”-dag imorgon.

      Gilla

    • Janne says:

      God morgon! Jag gör det enkelt för mig i fråga om vad jag menar med ”kunskap”.

      Jag börjar med en sammanfattning om varför kunskapsbegreppet överhuvudtaget måste diskuteras:

      ”Kunskap blir mer eller mindre likställt med fakta i debatten, vilket medvetet eller omedvetet utesluter en mängd andra aspekter på och av den ”kunskap” vi vill att våra elever skall bära med sig när de lämnar förskolan, grundskolan, gymnasiet eller högskolan. Jag syftar på innehållet i termer som exempelvis ”bildning”, ”erfarenhet” och ”förståelse”. Det är klart att man i den levande diskussionen kan välja att lägga större fokus på en specifik aspekt av kunskapsbegreppet, men det får inte ske på bekostnad av helheten. Kunskap är större än fakta, vilket inte nödvändigtvis blir uppenbart för alla som följer debatten.” -Flumpeboggen 17/8 2009

      Och sedan en länk till mitt första inlägg om kunskap på den här bloggen (du kan också botanisera vidare genom attt klicka på kategorin ”kunskap” i högerspalten): Kan allt, vet inget

      Gilla

  5. Pingback: Om ordens makt och mer om nyauktoritära tendenser och retorik inte bara i Sverige utan också ute i världen… « reflektioner och speglingar II…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: